modestlycreative

Arthur Stone, fyrtiotvå år gammal, stod i fören på den slitna ångbåten som pustande började närma sig Papua Nya Guineas kust. Han var en respektabel gentleman som bar sin överrock trots det tropiska klimatet och höll en pipa i elfenben i handen. Den var tillverkad av de massiva betarna från en elefant han själv skjutit, och han tog då och då ett bloss på den medan han tittade ut över den annalkande kusten. Regnmolnen tornade olycksbådande upp sig vid horisonten bakom ön och ett dovt muller hördes i fjärran.

”Vi har tur, sir”, sade en av besättningsmännen på bruten engelska. ”Vi kommer nå land precis innan stormen.”

”Så bra”, svarade Arthur oengagerat. Han kände ett stygn av besvikelse. Att färdas på en ångbåt som den här mitt under en storm lät spännande, men han fick ge sig till tåls.

 

Det hade börjat regna då de äntligen nådde land. Arthur hade stoppat och tänt en ny pipa medan han stod under ett paraply och tittade på när besättningen lastade av hans koffert. Han vinkade till sig en grupp unga pojkar som storögt betraktade honom. Med hjälp av det inhemska språket tok pisin, ett språk i fasen mellan ett pidgin- och ett kreolspråk, fick han dem att gå med på att bära hans packning till rummen mot några slantar. De formade en rad bakom honom med kofferten mellan sig och så började de gå. Han småpratade lite med dem under tiden. Det var intressant, tyckte han, att ett blandspråk som detta blivit ett eget modersmål för somliga.

Efter bara ett par minuter var de framme vid hotellet. Ägaren, en storvuxen man med blont grånat hår, stod i dörren.

”Arthur!” ropade han glatt då han fick syn på honom. ”Gamle gosse, det var länge sedan! Jag undrade just om du skulle klara dig hit innan regnet.” Han skyndade fram till Arthur och de två männen kramade hjärtligt om varandra.

”McMillan, din gamle skurk!” skrattade Arthur. ”Vi har ju inte setts sedan kriget. Hur har du det här bland vildarna?”

McMillan flinade mot honom.

”Alldeles underbart, faktiskt. Människorna här är fantastiska, varenda en. Jag har till och med gift mig med en av dem. Och vädret är underbart. Soligt och varmt, men precis då man börjar sakna England så kommer regntiden som serverad på silverfat.”

Arthur skrattade och klappade sin gamle vän på armen.

”Gift dig? Man får gratulera i så fall! Ja, under mina resor har jag också känt en viss saknad, men det är inget som inte en kopp té och lite regn botar.”

”Sannerligen, min vän, sannerligen. Så, kom in i stugan min så får jag bjuda dig på en kopp.”

De två männen lät pojkarna släpa in kofferten. Arthur gav dem en handfull mynt som de artigt tog emot, innan han lät McMillan leda honom in i hotellet.

 

De två männen drack sitt té och fyllde sedan på med ett glas konjak. Ett glas konjak blev flera glas konjak, och en flaska fint rödvin från traktens enda vingård. Det åtföljdes av whiskey i baren tillsammans med flera av de lokala stamgästerna, både infödingar och britter, de flesta veteraner. Männen satt och pratade och skrattade och jämförde ärr från kriget med varandra.

Genom dimmorna från både spriten och cigarrerna fick Arthur syn på en ung kvinna som satt vid bardisken. Hon var inföding, mycket vacker med långt, mörkt hår och ett frånvarande leende spelandes på hennes fylliga läppar. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern. McMillan såg att Arthur betraktade henne och armbågade honom lätt i sidan.

”Det där är Mianna. Hennes make dog i början av kriget”, sade han. Han började flina då han fortsatte. ”Gå fram och prata med henne. Hon är nog redo att söka nytt.”

Arthur nickade och reste sig upp.

”God afton, min sköna”, sade han till henne på tok pisin samtidigt som han fyrade av sitt mest charmerande leende. Han hade precis börjat irritera sig på att språkbarriären skulle stå i vägen för ett allt för djupgående samtal när hon svarade honom på lätt bruten engelska.

”God kväll, herr Stone.” Hon böjde artigt huvudet. Arthur log triumferande för sig själv och de två började prata.

 

Morgonen därpå vaknade Arthur ensam på sitt rum med en sprängande huvudvärk och en obehaglig smak i munnen. Då han reste sig upp från sängen kändes det som att världen tog ett hopp i sidled och det tog Arthur ett tag att inse att han ramlat omkull. Han tog sig upp på fötter igen och hällde upp ett glas vatten ur en karaff som stod på nattygsbordet. Ytterliggare två glas vatten och ett nykterhetslöfte senare kände Arhtur sig bättre till mods. Han såg att han fortfarande var klädd så han bestämde sig för att gå ned till baren och försöka få sig något att äta.

 

Det regnade fortfarande, och enligt McMillan skulle det nog fortsätta göra det i åtminstone ett par veckor till. Arthur muttrade irriterat då han fick höra det. Även om det var trevligt att träffa sin gamle vän från armén igen så hade han inte lust att tillbringa tiden på ön sittandes på ett värdshus. Papua Nya Guinea hade en fantastisk natur med mängder av berg han ville klättra i och djur han ville jaga. Men samtidigt. Satt han fast här skulle han få möjlighet att prata vidare med Mianna. Hon var visserligen en inföding, men det kanske inte var så negativt ändå. McMillan hade gift sig med en av dem och Arthur hade inget annat än respekt för den mannen. Men McMillan hade å andra sidan redan under armétiden talat om hur han ville gifta sig och skaffa familj. Arthur var inte så säker på att han själv ville det. En familj höll en kvar på en plats, och det fanns så mycket av världen Arthur ville se.

Nu satt han dock fast här till dess att regnet upphörde, så då kunde han lika gärna göra det bästa av situationen.

 

En vecka passerade och Arthur fann sig till sin stora förvåning mer bekväm vid livet på det lilla hotellet. På grund av regnet var det få andra gäster där vilket passade honom utmärkt. Om dagarna satt han och McMillan och spelade bridge eller schack samtidigt som de talade gamla minnen. Oftast kom ett par av den storvuxne mannens vänner över på eftermiddagen och anslöt sig till dem. Männen tillbringade kvällarna med att äta av den fantastiska mat som McMillans hustru tillagade och flyttade sig sedan till salongen där de satt och drack konjak. Tillvaron var mycket trevlig, men det som verkligen sken upp dagarna var de gånger då Mianna kom förbi. Hon var alltid artig och trevlig mot samtliga av männen, men visade tydligt att det var Arthur hon var där för att träffa. De två pratade i timmar och Arthur fann sig allt mer dragen till henne.

Hon var inte bara vacker utan också häpnadsväckande intelligent. Han upptäckte att de båda var ivriga entusiaster av Hemingway, och hon tipsade honom dessutom om en dikt av Sapfo som han missat. Hon drömde om att driva egen biograf, att öppna den första på ön. Hon älskade det här och ville aldrig lämna den. Han sade att han förstod henne, och till sin stora förvåning menade han det.

Och regnet fortsatte falla.

 

Ytterliggare en vecka gick. Det regnade fortfarande, men enligt McMillan var det snart över. Arthur hade kommit att börja frukta dagen då nederbörden skulle upphöra. Dagen då han inte längre hade en ursäkt att stanna kvar på hotellet. Nu kom Mianna förbi varje dag, på förmiddagarna innan McMillans vänner dök upp. McMillan själv hade börjat flina brett varje gång han såg henne tillsammans med Arthur och hur de tittade på varandra. Eventuella slutsatser han drog höll han dock för sig själv.

Arthur och Mianna tog promenader i regnet under Arthurs stora paraply. De drack té tillsammans och diskuterade litteratur. De pratade om det politiska läget och skrattade åt varandras skämt. Men det ständiga hotet om ett torrare väder var en nagel i Arthurs öga.

 

Två veckor senare vaknade Arthur upp i sin säng på hotellet igen. Han hade en lätt huvudvärk efter gårdagens drinkar. Men den här morgonen var han inte ensam. Mianna låg och sov bredvid honom. Han strök henne lätt över håret och hon vaknade. De log mot varandra.

”Godmorgon”, sa hon och kysste honom på kinden.

”Godmorgon, älskling”, svarade han henne. ”Hur känns det att vara gift?”

Begravningen var väldigt långtråkig. Först blev Richard förvånad av insikten när den slog honom då han satt tillsammans med resten av de anhöriga. Men Jenny hade varit en väldigt speciell människa; full av liv och energi och kärlek. Att höra en präst med torr röst försöka sammanfatta hennes liv genom att nämna att hon studerat kulturantropologi och arbetat extra på en livsmedelsbutik kändes bara fel. Det var som om han pratade om en helt annan människa än hon som faktiskt låg i kistan. Kistan som snart skulle firas ned i marken och för all framtid begravas under tunga lager med jord. Han ville ett tag slita upp kistlocket och visa de snyftande människorna som satt på sina tältstolar ute på kyrkogården. Visa dem vem Jenny egentligen var, den riktiga Jenny, inte den person som prästen beskrev.

Han kontrollerade sig. Den som nu låg i kistan var inte heller den Jenny han mindes. Hans flickvän var död och i kistan låg bara hennes kvarlevor.

Hennes kvarlevor. Han insåg plötsligt att Jenny var död. Hon skulle inte komma tillbaka. Hur mycket han än rättade prästen för att denne missade poängen så skulle inte Jenny hålla med honom. Hon skulle aldrig mer hålla med honom eller säga emot honom om något igen. Richard kände sig plötsligt illamående.

 

Efter ceremonin sänktes kistan ned i graven. Maskineriet som skötte nedfirningen gnisslade otrevligt. Eftermiddagssolen hade slunkit tillbaka bakom de grå molnen som nu täckte himlen. Det började dugga lätt och dropparna bildade små pärlor på Richards svarta ytterrock. Plötsligt smällde det till från vinschen och kistan stannade. Från de anhöriga hördes förskräckta rop som strax ändrade karaktär och blev förargade. Prästen började tala ursäktande till dem.

”Var bara lugna, gott folk. Det är regnet som fått maskinen att haka upp sig.” Mannen talade vänligt och ödmjukt och lyckades snabbt blidka de samlade. ”Vaktmästarna kommer att reda ut det hela. Vad sägs om att vi går in i församlingshuset för en bit fika så länge?”

Han började gå mot kyrkobyggnaderna och de andra slöt strax upp bakom honom. Richard kastade en sista blick mot kistan där Jenny låg halvvägs nere i graven.

 

Efter begravningen funderade Richard kort på att gå ut på krogen men han förkastade snabbt tanken. Alkohol skulle snarare få honom att må sämre än det motsatta i nuläget. Istället gick han hem i regnet som nu gått från ett lätt duggande till en störtskur. Han hängde upp rocken på klädhängaren i hallen till sin studentlägenhet och tog av sig kängorna. Telefonsvararen blinkade och han tryckte på knappen för att spela upp de väntande meddelandena. Tre goda vänner till honom och hans mor hade ringt och givit honom sina sympatier, samt frågat ifall han behövde något eller om de kunde göra något. Han visste att han borde ringa upp, men han orkade inte. Istället sjönk han tungt ned på sängen och stirrade rakt framför sig utan att egentligen titta på något. Jennys lukt satt fortfarande kvar i sängkläderna. Han lade ansiktet mot kudden och andades in den med långa, djupa andetag. Han visste att den inte skulle finnas kvar särskilt länge till. Plötsligt började han att gråta. Inte den hulkande, hysteriska gråt man så ofta såg på film, utan med mekaniska, hackande snyftningar. Till sist somnade han utmattad på den nu fuktiga kudden.

 

Han befann sig i ett tomrum. Richard såg sig undrande omkring men allt var bara vitt omkring honom så långt ögat nådde. Han tyckte sig höra ett lågt skratt. En sval hand stacks in under hans tröja och två fingrar sattes försiktigt mot hans ryggrad. Han vände sig om och tittade in i Jennys blå ögon. Hon var helt klädd i vitt och det blonda håret hängde med sin vanliga rufsighet ned över ryggen. Hon log mot honom. Han besvarade hennes leende och drog henne intill sig. Hon stönade till svagt samtidigt som han kysste hennes panna. Hennes läppar nuddade vid hans hals. Han böjde ned huvudet för att möta hennes mun med sin. De kysstes.

”Jag älskar dig”, andades hon in i hans mun. Hennes andedräkt var varm mot hans ansikte. Han drog fingrarna genom hennes hår och deras läppar möttes på nytt. Hon började andades häftigare när han tryckte hennes ansikte hårdare mot hans. Hennes hand var fortfarande tryckt mot hans rygg och hon drog sig själv närmare honom. Han kände värmen från hennes kropp mot hans.

”Jag saknar dig”, mumlade han samtidigt som han kysste henne på nytt.

”Jag är kvar hos dig”, svarade hon med ansiktet inborrat mot hans hals. Hon placerade något kallt i hans hand. ”Bara du hjälper mig.”

 

Richard satte sig rakt upp i sängen med en skarp inandning. Darrande höll han fram handen och öppnade den. I den låg ett halsband som Richard kände mycket väl igen, det var en enkel silverkedja med en liten g-klav. Han hade gett den till Jenny på deras tvåårsdag för tre månader sedan, hon hade älskat musik och blivit överlycklig. Han hade fäst den kring hennes hals och sedan dess hade hon aldrig tagit av sig den. Hon hade begravts med den. Men nu låg den plötsligt i hans hand. ”Bara du hjälper mig” hade hon sagt i drömmen.

Han slogs plötsligt av en insikt: hon fanns kvar. Han kastade sig upp ur sängen och startade datorn. Det måste finnas ett sätt.

 

Ett medium är en person som säger sig kunna kontakta de avlidnas själar. Det är vilt diskuterat huruvida deras påståenden är sanna eller inte, men de har inte kunnat verifieras vetenskapligt. Richard visste om det här då han påbörjade sitt letande. Han visste också att det inte fanns något sådant som att döda kontaktade de levande men likväl höll han beviset i sin hand. Han började gräva.

 

Två veckor passerade, och Richard tillbringade allt mer tid framför datorn, sökandes information. Hans familj och vänner oroade sig för honom, men då de frågade förklarade han det med att han behövde lite tid för sig själv för att få perspektiv på tillvaron. De lät honom hållas.

Då han började sin undersökning gjorde han en lista med en mängd namn på potentiella medium. När han sedan var färdig återstod endast ett av dem: Stanley Johnson; tv-medium, kvinnotjusare och legend. Sökandet hade tagit sin tid, då Stanley Johnson inte var en legend av den välkända typen. Då människor intresserade av kontakt med de döda träffades brukade de ofta diskutera människor som John Edward, Jason Hawes och Grant Wilson. Då de tre i sin tur träffades diskuterade de Stanley Johnson, och möjligheten att han faktiskt var på riktigt.

Det hade varit svårt att hitta honom, eller ens höra hans namn nämnas. Lagren av desinformation som slingrade sig runt mediumens industri var tjocka rankor täckta av törnen; det krävdes både tid och försiktighet ifall man ville ta sig igenom. Men Richard hade lyckats. Han printade ut adressen och gav sig sedan iväg.

 

Richard stannade framför dörren till det vräkiga huset och skulle precis knacka på när han hejdade sig. Vad gjorde han här egentligen? Han var på väg att störa en främling mitt i natten, men han klarade inte av att vänta till morgonen därpå. Och allt för en fix idé om att Jenny fortfarande skulle finnas kvar på något plan. Han trodde inte ens på spöken. Richards axlar sjönk ihop. Han stoppade ned händerna i fickan och vände sig om för att gå när halsbandet plötsligt blev alldeles iskallt mot hans hand. Han ryckte till och såg sig omkring. En vind susade förbi i träden och han tyckte sig höra något. Richard höll andan och lyssnade. Det var ett skratt. Ett vänligt, varmt skratt, fullt av kärlek och tillgivenhet. Jennys skratt. Richard vände sig tillbaka till dörren och tryckte på ringklockan.

Ingenting hände. Han väntade någon minut innan han ringde på igen. Fortfarande inget svar. Den storslagna villan tycktes stirra hånfullt på honom medan han väntade. Richard stirrade klentroget på dörren ett tag innan han började se sig om efter ett fönster som inte var gallerförsett som han skulle kunna ta sig in genom. Han hade kommit för långt, jobbat för hårt, för att låta sig stoppas av en dörr som inte öppnades.

Han började gå ned för verandatrappan för att se om det fanns en bakdörr men fick ett infall och vände sig om. Han gick upp igen och kände på dörren, som var olåst och öppnades. Richard gick in i en hall som matchade husets yttre i stil och ekonomisk klass. Det förvånade honom att Stanley Johnson hade råd med ett hus som det här, eftersom att hans enda inkomstkällor bestod av ett tv-program på kabel-tv och en rätt anonym podcast på nätet.

”Hallå?” ropade han. ”Är det någon här? Dörren var öppen!”

Hans röst ekade lite i huset, vilket förvånade honom; det rådde knappast en brist på möblemang. Han började långsamt gå framåt genom våningen och tittade sig omkring. Den avlånga hallen han stod i var bredare än hans eget kök och längs väggarna stod det byråer och små bord täckta av allehanda krimskrams och små föremål. Richard höll på att ha ned en liten krokodil i glas då hans jacka fastnade, men lyckades fånga den i sista stund.

”Hallå?” ropade han igen.

Richard kom in i ett vardagsrum som var stort som en swimmingpool. Tv:n, den största plattskärmen Richard någonsin sett, stod på och visade myrornas krig, och i soffan halvlåg en gestalt.

”Hallå? Ursäkta, dörren stod olåst”, sade Richard. Gestalten rörde sig inte så Richard gick fram till den. Gestalten visade sig vara en man i fyrtioårsåldern med sandblont hår som Richard kände igen som Stanley Johnson. Han andades svagt, men hjärtat slog som det skulle. Av det vita pulvret som var utspritt på en sliten metallbricka framför honom var han dessutom hög som ett hus.

Nu började Richard känna sig villrådig. Han stod ensam i ett obekant hus vars ägare låg avsvimmad i soffan bredvid resterna av vad som verkade ha varit en rejäl dos kokain. Han stod och såg sig förvirrat omkring ett tag, utan att riktigt veta vad han egentligen borde göra. Efter någon minut började dock Stanley Johnsons ögonlock att fladdra lite för att sedan öppnas. Han hostade till och satte sig upp. Han upptäckte Richard och gav honom en lång, forskande blick.

”Det där var en intressant tripp”, sade han till sist. Rösten lät hes och var lite mattare än den brukade vara i mannens tv-program. Richard nickade, osäker på vad han skulle säga. Mannen sträckte sig efter en tillbringare vatten stående på vardagsrumsbordet som Richard missat. Han hällde upp två glas med vatten, nickade åt Richard att ta det ena och tog en djup klunk ur det andra.

”Så”, sade han sedan. ”Vem är du, och vad har fört dig till min enkla boning?” Den äldre mannen log. Leendet var blott en skugga av det bländande charmiga leende som Stanley Johnson brukade visa upp i sitt tv-program. Utan studions strålkastare som spred sitt ljus över honom såg mannen annorlunda ut; äldre och skörare.

Richard presenterade sig själv och förklarade sitt ärende. Stanley Johnson nickade tankfullt medan han lyssnade.

”Jag känner igen problemet”, sade tv-mediet då Richard berättat färdigt. ”Det brukar vara lätt att lösa. Det är bara att man kontaktar den avlidne och sedan tar man reda på vad som krävs för att själen ska kunna ta sig vidare i efterlivet.”

”Nej, nej, du missförstod mig”, avbröt Richard honom. ”Jag vill hjälpa henne komma tillbaka till livet igen.”

”Skämtar du?” Stanley Johnson stirrade på honom men Richard skakade på huvudet. Stanley Johnson nickade och tog fram ett medtaget paket Lucky Strikes ur bröstfickan på den skrynkliga skjortan. Han höll fram det mot Richard, som skakade på huvudet, innan han tog en själv. Han tände den med en bic-tändare han plockade fram ur byxfickan och tog ett djupt bloss innan han fortsatte.

”Då blir det lite mer komplicerat.” Han blåste ut röken mot taket. ”Och mycket mer intressant.” Stanley Johnson flinade.

 

En svart katt klättrade in genom det öppna fönstret. Den hoppade ned på golvet och gick fram mot de två männen. Den jamade. Stanley Johnson reste sig upp och gick fram och plockade upp den.

”Krax, så trevligt att se dig igen. Jag trodde du lämnat mig för bättre betesmarker.” Katten slickade honom på näsan. Stanley Johnson vände sig tillbaka till Richard.

”Krax ankomst ger mig en bra idé. Som du säkert vet var katter viktiga i den gamla egyptiska mytologin, och ansågs vara själens budbärare.” Richard nickade trots att det inte var något som han hade haft en aning om. Han hade för sig att det var schakaler, men utgick ifrån att Stanley Johnson visste bättre än vad han själv gjorde.

”Har du med dig halsbandet du berättade om?” Richard nickade och räckte fram den lilla silverkedjan. Stanley Johnson höll fram den och lät katten nosa på den. Katten gav honom en avmätt blick innan den gick ut ur rummet.

”Kom med”, sade Stanley Johnson till Richard.

Katten Krax ledde dem ut ur huset och satte sedan iväg ned för gatan.

 

De fick kämpa för att hålla jämna steg med katten Krax, som inte verkade särskilt intresserad av ifall de två männen hann med eller inte. De började komma in i ett skogsområde som Richard till sin stora förvåning kände igen. Det var i en glänta i området som han och Jenny kysst varandra för första gången. Det var också i samma glänta som han givit henne halsbandet. Och den svarta katten gick rakt mot den.

Richard kände igen sig. Hans fötter hittade automatiskt alla rötterna i stigen. De hade varit här så många gånger. Alla stora dejter, alla särskilda händelser. Det var deras plats.

Det slog Richard hur lite som förändrats då de var framme i gläntan. Den stora eken i mitten susade i vinden. Bäcken porlade på som alltid. Det kändes fridsamt. Richard slappnade av.

”Ah, det här förklarar saken”, sade Stanley Johnson efter att ha stått och flämtat i ett par minuter. Tv-mediet tände en ny cigarett medan Richard väntade på att han skulle komma till saken. Han blev erbjuden paketet igen, men han skakade på huvudet den här gången med.

”Vad menar du?” frågade han istället.

”Känn efter. Känner du inte hur lugnt och fridsamt det är här? Det är ett klassiskt kännetecken för platser där barriären mellan andevärlden och vår egen är tunn. Jag gissar att den här gläntan var speciell för dig och Jenny?”

Richard nickade.

”Ytterligare ett kännetecken”, sade Stanley Johnson torrt. Han ryckte på axlarna. ”Nåväl, den här platsen blir bra.”

”Blir bra?”

”Ja, vi måste kontakta din flickväns ande först. Ta reda på vad hon vill. Jag vet att du är övertygad om att hon vill komma tillbaka, och jag respekterar det”, tillade han då han såg att Richard var på väg att invända. ”Men vi måste försäkra oss om det. Att ge tillbaka livet till en själ som inte vill det vore den största synden man kan tänka sig. Dessutom tar det bara lite längre tid.”

Richard började invända på nytt men hejdade sig, Stanley Johnson hade faktiskt en poäng. Han nickade till sist.

”Okej, hur gör vi?” Stanley Johnson flinade mot honom och såg plötsligt mer levande ut än vad han gjort hittills under kvällen.

”Enkelt.” Han tog fram en liten påse med vitt pulver ur kavajens innerficka. ”Du tar bara lite av det här.”

Richard tittade klentroget på honom.

”Kokain?” frågade han.

”Blandat med två andra ingredienser. Peyote och blå lotusblommor från Nilen. Eller, om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att de är från Nilen, även om min leverantör svär på att de kommer därifrån. I alla fall är det bara att svälja. Eller andas in. Välj själv.”

”Du skämtar, va?” Richard kände sig lite illa till mods. Han hade aldrig varit en aktiv drogmotståndare, men han hade aldrig rört något starkare än marijuana. ”Dessutom är det väl livsfarligt att blanda droger på det här sättet?” Stanley Johnson flin växte sig bredare.

”I vanliga fall utan tvekan. Så vida man inte är särskilt mottaglig för andevärlden ska man aldrig försöka sig på en sådan här kombination. Men vi är på en mycket speciell plats nu, och här kan även vanliga människor tala med själar med hjälp av det här hopkoket.”

Richard tvekade ett tag, men sedan ryckte han på axlarna. Hade han kommit så här långt kunde han lika gärna fortsätta, och han kände att om han skulle dö så hade han inte mycket att förlora ändå. Han tog emot lite av pulvret som Stanley Johnson räckte fram till honom, förde det till munnen och svalde. Det smakade surt.

”Hur lång tid tar det innan det börjar verka?” försökte han fråga tv-mediet, men efter halva meningen svartnade plötsligt allt för hans ögon.

 

Han befann sig i ett vitt tomrum. Richard såg sig omkring men som han väntat sig var allt bara vitt omkring honom så långt ögat nådde. En sval hand stacks in under hans tröja och två fingrar sattes försiktigt mot hans ryggrad. Han vände sig om och tittade in i Jennys blå ögon. Den här gången blev han inte förvånad. Hon var återigen klädd i vitt. Hon log mot honom. Han besvarade hennes leende och drog henne intill sig. Hon flämtade till då deras kroppar trycktes mot varandras. Deras läppar möttes i en öm kyss.

”Jag älskar dig”, mumlade han mot hennes läppar.

”Du måste låta mig gå”, viskade hon med tårar i ögonen. Richard kände hur hans egna kinder blev fuktiga.

”Jag kan inte”, fick han ur sig. ”Hur ska jag kunna leva utan dig?”

”Jag kommer alltid finnas kvar här”, sade hon och satte handen mot hans hjärta. ”Men du måste acceptera att jag inte kommer tillbaka.”

Richard grät. Han höll henne tätt intill sig och begravde ansiktet i hennes hår. Hon kysste honom.

”Jag saknar dig så mycket”, snyftade han fram. Hon klappade hans kind.

”Jag vet. Jag saknar dig också.”

Han höll om henne ett tag till, innan han släppte henne. Hon började glida bort från honom, utan att röra sig. Det var som om en osynlig kraft varsamt flyttade henne längre bort.

”Lev. Jag väntar på dig”, sade hon innan hon bleknade bort. Det vita tomrummet började vibrera och Richard tappade medvetandet igen.

 

Han vaknade upp i gläntan, liggande i fosterställning med ansiktet vått av tårar. Stanley Johnson satt på marken bredvid honom och rökte en cigarett samtidigt som han kliade katten bakom öronen. Katten Krax spann av välbehag.

”Vad sade hon?” frågade mediet efter ett tag.

”Att vi inte skulle göra något. Att jag skulle släppa taget.”

”Ah, som jag väntade mig.” Han log vänligt åt Richards förvånade ansiktsuttryck. ”Det vanligaste är att de dödas själar vill gå vidare, och att de vill hjälpa sina älskade gå vidare. Jag hade kunnat berätta det för dig, men det verkade bättre om du fick höra det från henne själv. Dessutom fick ni en chans att säga adjö.”

Richard nickade.

”Tack”, sade han efter ett tag. Han reste sig upp sträckte fram ena armen. Stanley Johnson tog emot den och de skakade hand. De två männen och den svarta katten började därefter gå ut ur skogen tillsammans.

En kraftig vind svepte över det karibiska inlandet. Den svepte över en kuststad och dess myllrande hamn. Från kajerna såg handelsmän vaksamt på när matroser kånkade tunga lådor med nyinförskaffade varor uppför landgångarna till de förankrade skeppen. Gamla män ojade sig över hur blåsten fick det att värka i deras leder. Horor ropade med förföriska röster från fönster till förbipasserande. Hundar skällde och katter jamade. Soldater skötte sina vapen och putsade sina skor inför nästa inspektion. Vinden fortsatte ut över havet.

Den blåste över fiskar som lekte under ytan och skuffade lekfullt på delfiner som hoppade i vågorna. En flock valar simmade lojt till ytan och blåste ut vatten ur sina blåshål. Flygfiskar dansade i vågorna vinden förde med sig. Vinden fortsatte och nådde till sist ett skepp. Seglen vecklades ut och det knackade i masterna när skeppet började ta fart.

”Vi har vind i seglen, kapten!” ropade en av matroserna, en ung svart man i bar överkropp och med en trasa knuten över huvudet.

”Utmärkt! Sätt kurs tillbaka mot Príncipe!” svarade en högrest man i en förnäm ytterrock som han stulit från en befälhavare i Ostindiska Kompaniet. Ovanpå hans långa blonda hår bar han en trekantshatt. Den var stulen från en holländsk kapten. Vid ett läderbälte satt en huggare med bokstäverna L.J.S. Den långe mannen visste inte att det stod för Laurens Jaques Santiago, men han visste att klingans ursprunglige ägare hade gått under i en förödande salva kanoneld som avfyrats från den långe mannens skepp under ett av de blodigaste sjöslagen i mannaminne. Den finklädde mannen hade en lång, slokande mustasch och ett prydligt ansatt skägg. Hans namn var Bartholomew Roberts.

”Aj aj, kapten!” hördes spridda rop från manskapet som svar på ordern och förste styrmannen lade om rodret. Skeppet, en smäcker fregatt med namnet Royal Rover målat i röd färg längs aktern, länsade snabbt genom vågorna.

 

Bartholomew Roberts gick långsamt över däcket och såg ut över sin besättning. Fram till för bara någon dag sedan hade han varit en del av besättningen. En ganska motvillig del eftersom att det enda alternativet till att bli en besättningsmedlem på piratskeppet hade varit att dö. Sedan hade den gamle kaptenen, kapten Davis, råkat ut för en misslyckad plan då han tänkt kidnappa den portugisiske guvernören i Príncipe. Davis hade seglat in under falsk flagg i hamnen för reparationer och tänkt bjuda ut guvernören till skeppet och sedan hålla honom som gisslan innan portugiserna förstått att de var pirater. Tyvärr hade guvernören på något sätt fått reda på Davis egentliga identitet och bjudit in honom till borgen på ett glas vin innan. Davis hade lett besättningen rakt in i en fälla och hade själv skjutits till döds under striden som uppstod. Roberts hade, tillsammans med besättningen, tillbringat sex veckor i fångenskap innan de lyckats fly. Väl tillbaka på skeppet hade han valts till kapten. Det hela hade motiverats av att han var en skicklig navigatör och hade en tendens att alltid uttrycka sin åsikt, men i sitt stilla sinne misstänkte Bartholomew Roberts att det hela egentligen berodde på att han var den i besättningen som klädde sig snyggast och därför såg mest ut som en kapten. Att den fullbordade flykten varit hans plan hade förmodligen inte skadat heller.

Bartholomew Roberts hade sålunda stigit från motvillig pirat till kapten. Det passade honom. Om han ändå måste vara pirat var det bättre att vara det som befälhavare än som vanlig matros. Hans första order som kapten var nu denna, att de skulle segla tillbaka Príncipe för att hämnas kapten Davis. Vissa saker var förväntade av honom, och dessutom hade han tyckt bra om kapten Davis. Han hade varit en sofistikerad och intelligent man, med stor respekt för havet. Kort sagt, en man av Roberts egen kaliber.

 

Bartholomew Roberts samlade sina närmsta män i kaptenshytten. De var totalt sex stycken som stod och trängdes kring det lilla kartbordet i mitten av rummet. Jean-Luc Roche stod och tittade på kartan med sitt vanliga småleende spelandes på läpparna. Han var en stilig fransman som envist hävdade att han varit ädling innan han övergivit tryggheten och tristessen vid hovet för att istället segla runt de sju haven och röva. Han var liten till växten och såg ung ut, mycket yngre än de trettio år han faktiskt levat. Med sitt välvårdade yttre och belevade sätt såg mannen verkligen inte ut som en pirat. Han hade stigit i aktning snabbt efter att han anslutit sig till besättningen, mestadels på grund av att han var den skickligaste fäktare Roberts någonsin träffat. Med värjan och parerdolken Roche alltid bar med sig var han som en virvelvind på slagfälten och lämnade bara förödelse och jämmer i sin väg.

Bredvid honom stod Atar och Lotar, de sydafrikanska tvillingarna. Ourskiljbara om det inte vore för att Lotar saknade vänsterarmen. De två var förrymda slavar som beslutat sig för att pröva lyckan som pirater hellre än att plocka bomull på fälten i den nya världen. De var två jättar med muskler hårda som stål. Atar använde en huggare i varje hand, medan Lotar svingade en skräckinjagande yxa med sin enda.

Jonathan Swift, en äldre herre som tagit sitt namn från den irländske satirikern, stod och strök sig tankfullt över skägget. Han var för gammal för vanligt matrosgöra och tjänade istället som kaptenens rådgivare. Dessutom var han en ypperlig pistolskytt, vilket kännetecknades av att han ständigt bar minst sex stycken instoppade i olika bälten och fickor. ”Det tar längre tid innan jag behöver ladda om”, brukade han förklara sig.

Den siste i rummet förutom Bartholomew Roberts själv var Tim Jackson, en tystlåten ung man med ett häpnadsväckande intellekt. Det var Jackson som tillsammans med Roberts brukade komma på deras olika planer och taktiker, redan på kapten Davis tid. Roberts blev dock aldrig riktigt klok på mannen, som med sina underliga vanor och ovilja till samtal förblev ett ständigt, om än respekterat, frågetecken för resten av besättningen.

”Mina herrar”, öppnade kapten Roberts diskussionerna med. ”Vi närmar oss nu Príncipe där vi ska utkräva vår hämnd på landkrabborna som vågade ta livet av min föregångare och hade fräckheten att fängsla oss alla. Hade vi inte flytt kan vi vara säkra på att de flesta av oss blivit hängda.” Det fångade deras uppmärksamhet, tänkte Roberts och log för sig själv.

”Så, och nu vill jag att ni alla ska tala fritt”, fortsatte han. ”Hur ska vi gå till väga för att maximera skadan samtidigt som vi minimerar våra egna förluster?”

”Vi bör i alla fall undvika att segla in i hamnen igen,” sade Roche lättsamt. Lotar instämde.

”Om vi istället tar oss runt och lägger till någonstans på ön så kan vi ta dem i ryggen och på så vis undvika deras kanoner” sade han med sin djupa, bullrande röst. Atar nickade åt sin bror.

”Men har de inte kanoner och spejare in mot ön också?” invände Swift. ”Ifall de upptäcker oss är det en lätt sak för dem att vända kanonerna mot oss, och då har vi inte våra egna att skjuta tillbaka med.” Kapten Roberts nickade. Strandade på fast mark utan kanoner kunde lätt sluta i katastrof för piraterna, som var mer vana att kämpa på skepp.

”Att segla in i hamnen är ännu värre!” utbrast Atar irriterat. ”Där kan vi verkligen tala om självmord, och jag vet inte hur ni känner men jag föredrar att inte fira min nyvunna frihet med att förvandla skeppet till en schweizisk ost!”

Med det så började alla diskutera högljutt i munnen på varandra förutom Tim Jackson som satt och såg tankfull ut. Efter någon minut så harklade han sig plötsligt vilket fick de andra att tystna. Då Tim väl sa något så visste de alla att det alltid var värt att lyssna på.

”Vi seglar in här”, sade han och pekade på en liten vik en liten bit ifrån staden. ”Om vi kommer in söderifrån så kommer de inte se oss. Vi väntar sedan till natten och tar oss fram till kullen här som vi håller oss bakom så att spejarna inte ser oss. Därifrån, i skydd av mörkret, skickar vi fram fem-sex stycken av våra skickligaste smygare till muren som med hjälp av änterhakar tar sig upp här.” Han pekade på en bit av muren som låg i en krök och således hade visst skydd från tornens sikt.

”Roche, hur är din knivkastning?” frågade han. Roche svarade med att snabbt som ögat hala fram en kniv från skjortans ärm och kasta iväg den. Den begravde sig i trädörren med en mjuk duns.

”Jag kan pricka en fluga på tio meters avstånd”, sade fransmannen självsäkert. Tim nickade.

”Det kommer förmodligen inte behövas, men kan du klättra upp där jag visade och sedan pricka vakten i tornet här, runt tolv meter bort, innan han hinner skrika på hjälp?” Ett obehagligt flin spred sig över Roches välskapta ansikte när han började förstå vad Tim hade i tankarna.

”Inga problem”, sa han.

”Utmärkt”, fortsatte Tim. ”Om du klättrar upp först då, sänker spejaren i det tornet så kan du, tillsammans med de andra som smyger fram, tyst ta livet av spejarna i alla tre tornen på den här sidan innan någon hinner märka att vi är där. Då spejarna är borta är det en smal sak för oss andra att klättra upp längs muren.” Tim log plötsligt, något som det var mycket ovanligt att se honom göra. ”Vi kommer kunna ta livet av mer än hälften av alla vapenföra män i staden innan någon hunnit vakna ifall vi gör det här rätt.”

Skratt spred sig kring bordet och kapten Roberts kände hur ett leende nådde hans läppar. De skulle få sin hämnd, och dessutom plundra hela staden.

 

Solen hade precis börjat gå ned då piraterna lade ankar vid viken och började ta sig till den anvisade kullen. Där väntade de drygt femtio männen i tyst förväntan medan skymningen långsamt kom och mörkret började krypa över ön.

”Au revoir, mon capitaine”, bugade sig Roche innan han tillsammans med fyra andra började smyga mot muren.

 

Bartholomew Roberts såg hur änterhaken diskret kastades upp längs den tre meter höga muren. Den följdes av Roches mörkt klädda gestalt. En dolk glimtade till i månskenet innan den for iväg och träffade det närmsta tornets vakt i halsen. Mannen föll ihop utan ett ljud. Fler gestalter rörde sig snabbt upp för muren och skyndade över till de två kvarvarande tornen. Efter vad som kändes som en evighet såg han till sist hur en spegel reflekterade månljus ut mot de väntande piraterna.

”Det var signalen”, sade kapten Roberts till sina män. ”Kom ihåg att hålla er så tysta som möjligt.”

Piraterna började springa över ängen fram till staden. Det mjuka gräset gjorde deras steg ljudlösa.

 

Ungefär tio minuter senare frigjorde Roche en av sina kastknivar från en död palatsvakt som stått på sin post utanför en stor dubbelsidig trädörr. Dolken hade träffat mannen i pannan och genomborrat dennes hjärna. Kapten Roberts nickade uppskattande och började gå mot dörren medan Lotar och Tim slöt upp vid hans sida. Med en hård spark öppnade kaptenen dubbeldörren och stegade in tillsammans med de tre männen.

Det var mörkt men inte tillräckligt för att försämra sikten märkbart. Vid det högljudda braket flög en äldre man iklädd nattrock upp ur den stora himmelssängen som stod i rummets mitt.

”Vad menas med det här? Vad är det frågan om?” frågade han upprört på portugisiska.

”God afton, guvernör”, sade kapten Roberts leende. ”Vi är här för att tala med er om kapten Davis plötsliga frånfälle.”

Guvernören spärrade chockat upp ögonen och sträckte sig sedan efter värjan som stod ställd vid sänggaveln. Innan han ens hunnit i närheten av den sparkade Lotar till honom i ansiktet. Sparken skickade honom över sängen och guvernören föll ned med ett brak på golvet bakom den. Han började springa mot gaveln på nytt men avbröts den här gången av det plötsliga dånet från Bartholomew Roberts flintlåspistol. Guvernören föll ihop på marken jämrandes. Nattskjortan hade plötsligt fått stänk av rött över sig och han höll sig för magen med händerna. Kapten Roberts räckte över pistolen till Tim och klev fram till guvernören. Huggaren gav ifrån sig ett lågt väsande när han drog den ur bältet.

”Det här skulle kunna tjäna som en lektion till varför man inte fegt ska mörda pirater, men jag tvivlar på att du kommer vara vid liv tillräckligt länge för att hinna använda den”, sade Roberts med bister stämma samtidigt som han höjde svärdet. Ett elakt flin spred sig över Roches läppar. Lotar tittade på förväntansfullt. Tim såg som vanligt uttryckslöst ointresserad ut. Kapten Roberts lät huggaren falla ned mot guvernörens nacke.

 

Utanför hade det börjat höras skrik från staden, men det var för sent. Piraterna hade redan dödat de flesta av de vapenföra männen. Bara några få fickor av motstånd fanns kvar, men det var bara en tidsfråga innan de skulle kapitulera eller dö.

”Hämta säckarna!” beordrade han fyra av sina män. ”Hämta hit dem så tar vi med oss allt vi kan bära från den här hålan!”

Ett brett leende spred sig på Bartholomew Roberts läppar. Han skulle kunna vänja sig vid det här.

Gnisslet från celldörren skar genom den torra fängelseluften. Två par ögon tittade uttryckslöst in på den beniga man som låg ihopkurad på den enkla sängens skitiga madrass.

”Det är dags, Greg”, hördes en röst från korridoren utanför cellen. Den beniga gestalten på den enkla sängens skitiga madrass, Greg, eller Gregory som hans föräldrar döpt honom till för sjuttiofyra år sedan, vände långsamt på ett vithårigt huvud mot riktningen ljudet kommit ifrån. Han lade mödosamt två knotiga ben över sängkanten och reste sig försiktigt upp. Den orangea fängelseoverallen hängde löst från hans axlar. För stor fast den var i den minsta storleken. Han kliade sig i det toviga skägget som stod som en skarp kontrast mot det mörka ansiktet. Gregory gav de två vakterna en blick innan han nickade. Blicken var mild, och en ovanlig syn i ett högsäkerhetsfängelse. Det var en blick fylld av ömhet och förståelse. Det var en blick som talade om för vakterna att de inte skulle känna sig skyldiga. De gjorde bara sitt jobb och han förlät dem.

”Då går vi”, sade han med en röst som en gång varit mörk och kraftig nog att få glas att vibrera, men som nu bara var matt och trött.

 

”Dead man walking!” vakternas nästan ceremoniella rop ekade genom fängelset. Fångarna ställde sig vid gallren till sina celler för att titta på processionen som långsamt kom gående. Någon gång, strax efter att The Green Mile kom ut på biograferna hade en av vakterna målat en grön linje på golvet i gången som gick förbi dödscellerna. Fängelseledningen hade inte uppskattat skämtet och mannen hade avskedats omgående, men ingen hade kommit sig för att måla över den. Det var inte som om det gjorde fångarna något ändå, de hade värre problem. Dessutom hade de flesta suttit och väntat på döden sedan långt innan filmen släpptes.

 

De kom in i ett litet rum. Det nästan ut som vilket sjukhusrum som helst, bortsett från två stora skillnader. På sjukhus saknas det tvåvägsspeglar. Och även om vissa patienter aldrig lämnar sjukhusen efter att de kommit dit så kommer folk dit för att leva. Till det rum dit Gregory nu leddes in kom folk för att dö.

Han såg sig trevande om i rummet. Britsen såg hård ut och metallspännena verkade kalla och obekväma. På en vagn bredvid britsen låg tre sprutor prydligt uppradade. Lysrörens ljus reflekterades i sprutorna och gav dem en nästan överjordisk kvalité. Reflektionen stack Gregory i ögonen och han lyfte sina bojförsedda händer mot ansiktet. Prästen som gick bakom honom missförstod gesten för bön och lade en uppmuntrande och tröstande hand på hans axel. Men Gregory hade slutat be för mycket länge sedan.

En svag lukt av rengöringsmedel låg i rummet och strax under den doften låg den skarpa stanken av panikartad hopplöshet och tryckte på. Gregory ville slippa känna lukten, men då han öppnade munnen för att andas genom den så kände han smaken av lukten istället. Det var nog för att en kväljning skulle rusa genom kroppen på honom, och han beslöt att låta sina sista andetag i livet ske genom näsborrarna.

Två statligt sanktionerade bödlar stod i rummet, iklädda sina iskallt professionella rockar och munskydd som avlägsnade all mänsklighet från dem. Två av statens många armar i ett aggressivt krig mot brottsligheten. De betraktade honom uttryckslöst och den ena gestikulerade åt honom att han skulle sätta sig på britsen. Med darrande ben närmade Gregory sig den och lydde. Stålbritsen var kallare än han kunnat föreställa sig och kylan stack rakt genom hans orangea klädsel. Han vred sig lätt i obehag och försökte hitta en bekvämare ställning, men innan hans ansträngningar hann ge något resultat så spände den andra bödeln fast honom. Mannens behandskade händer var lugna och det var något faderligt ömt i sättet han låste fast Gregory på. Gregory mötte mannens blick och den var lika uttryckslös som förut. En yrkesmässig inställning till tagandet av liv, som en förlängning av den institutionella, ömma handen.

 

Gregory lyssnade knappt då prästen gav honom den sista smörjelsen, och blev knappast förvånad då guvernören inte ringde för att sätta stopp för avrättningen i sista sekunden. ”Avrättningen”, ordet som då han dömts hade givit honom kalla kårar, provocerade inte fram någon som helst emotionell respons från honom nu. Det fanns ingen mening ändå. En av bödlarna gjorde rent hans arm med en liten pappersbit indränkt i något väldigt starkt luktande. Klinisk renlighet.

Gregory mötte bödelns blick på nytt, försökte se någon känslomässig yttring i mannens blå ögon. Det var som att stirra in i en vägg av total apati och Gregory sjönk istället tillbaka mot britsen.

 

Det stack till lite lätt i armen då de satte in kanylen i hans blodådra. Det sövande ämnet injicerades och efter ett tag började världen se lite suddigare ut. Ljuset omkring honom blev ljusare och de mörka fläckarna blev mörkare, som om någon vridit upp kontrasten på verkligheten. Han blinkade till. Ljudet omkring honom försvann och ersattes av hans egna hjärtslag som slog. Lugnt och rytmiskt. Gregory blinkade igen. Det kändes svårare att öppna ögonen igen den här gången.

Hjärtat slog snabbare och han kände en vass lukt som han inte riktigt kunde placera. Ammoniak. Hans blick vandrade nedåt och såg en mörk fläck på den orangea overallen ovanför hans skrev. Det förvånade honom att han inte kände någon väta, och det slog honom sedan att han inte heller kände britsen eller spännena längre. Hjärtslagen slog snabbare och ljuset omkring honom blev ännu ljusare. Det stack i ögonen och han slöt dem.

Bakom hjärtslagen hörde han ett pipande. Han undrade vad det var och försökte öppna ögonen igen för att se om han kunde placera det. Ögonlocken lydde honom inte och pipandet blev högre och högre, samtidigt som hjärtat nu ekade som en trummaskin. Rytmiskt men snabbare än han kunde räkna. Han försökte öppna ögonen igen men liksom förra gången gav det inget resultat. Ljudet blev högre och högre och stanken av ammoniak blev vassare. När han trodde att hans huvud skulle explodera av pipandet så slutade det plötsligt och allt blev svart. Gregory lät sig svepas in i den lugnande filten av medvetslöshet, och öppnade aldrig mer ögonen.

Skribenten satt vid bordet och väntade. Han hade tänt en Lucky Strike och läppjade på ett glas rött vin mellan blossen samtidigt som han lekte med pennan mellan fingrarna. Pennan och blocket var en helt onödig attrialj, eftersom att han, precis som alla andra som bedrev seriösa intervjuer nuförtiden, använde sig av bandspelare, men närvaron av de journalistiska redskapen från en förlorad tid hade en lugnande inverkan på Skribenten, och han gjorde alltid bättre ifrån sig ifall dessa var närvarande.
Baren han satt i var fylld av cigarettrök från stamgästerna som lugnt satt och kedjerökte över sina drinkar, samtidigt som de pratade, grälade och flörtade med varandra på ett betydligt mer avslappnat manér än vad som var brukligt på en krog i Stockholms innerstad. Möjligen var det avsaknaden av högljudd technomusik, eller det faktum att samtliga ur klientellen var pretantiösa söderhipsters snarare än östermalmsbrats, men på det stora hela var det en mycket behaglig stämning i den lilla lokalen.
Skribenten, en man som med sina nyligen fyllda trettiotvå år äntligen hade börjat betrakta sig som vuxen, var av medellängd och hade färgat brunt hår som hängde i en lös tofs bak i nacken. Ögonen var ovanligt blå och laseropererade för närsynthet och han hade ett kort, välskött skägg som såg lite malplacerat ut, som om det egentligen var gjort för en helt annan människa. Fingrarna som snurrade runt med pennan var långa och smala och en förlovningsring prydde ringfingret på vänsterhanden. Han var klädd i en avslappnad kostym och passade bra in i omgivningen.

När vinglaset var urdrucket till hälften öppnades dörren försiktigt och en smal, kortvuxen ung man smet in. Han var klädd i svartaste svart och ansiktet var sminkat i en klassisk gotharkrigsmålning. Kängorna till trots var nykomlingen inte längre än etthundrasjuttio centimeter, och han såg ut att vara på gränsen till för ung för att aktivt få delta i stadens nattliv. Hållningen var stolt och det svarta håret var ruffsigt och fullt av violetta slingor. T-shirten han bar ovanpå en svart långärmad t-shirt pryddes av logon till Queen of the Damned. Nykomlingen satte sig ned vid Skribentens bord och beställde in en bloody mary
"Ursäkta att jag är sen." Nykomlingens röst var släpig och han läspade. Då han öppnade munnen igen för att tacka den unga blonda servitrisen som kom gående med drinken såg Skribenten att anledningen till läspningen var ett par vampyrtänder av det slag lajvare ofta använde. Han ryckte dock på axlarna inombords och bestämde sig för att börja.
"Du ville alltså att jag skulle nedteckna en historia åt dig?" tonfallet var lite mer skeptiskt än Skribenten från början hade avsett, men Nykomlingen verkade inte lagt märke till det.
"Precis så. Jag känner att världen måste få veta."
"Världen måste få veta hur du kom över en av de fåtal speciallgjorda Interview with the Vampire-hattar som ratades från det officiella merchendiset i ett tidigt skede?"
"Just det. Det är en mycket imponerande berättelse, och jag tror den kan uppmuntra människor i svårigheter till att aldrig ge upp." Nykomlingen lät mycket övertygad om det han sade och log ivrigt. Skribenten ryckte på axlarna igen, den här gången även fysiskt.
"Det är du som betalar.. Så var börjar vi?"
"Mitt namn är av ringa betydelse, men du kan kalla mig Vincent. Det är inte det namn jag gavs då jag föddes, men det är det namn som bäst reflekterar min odödliga själs inre väsen, om du förstår hur jag menar." Det gjorde inte Skribenten, men han nickade och lät "Vincent" hållas.
"Jag var länge känd som en av de största beundrarna till Anne Rice's inspirerande skapelser om vampyrerna Lestat och Louis. Jag hade läst böckerna fler gånger än jag kan räkna och kan var enda stavelse utantill. Jag hade var enda liten pryl med detta sagolika tema i min ägo. Allt utom Hatten, med stort H.
Jag hörde först talas om den via ett rykte som flög runt på nätet, framför allt på de privata fan-chatterna där jag brukade spendera min tid. Ryktet sa att det rörde sig om exakta kopior en av de hattar som figurerade i filmen, men som tagits ur produktion eftersom att de bedömdes för dyra att tillverka för att man riktigt skulle kunna tjäna på det. Endast fem exemplar hann tillverkas innan tillverkningen stängdes ned. Av dessa fem förstördes tre i en eldsvåda i fabriken som anlades av en grupp kristna fanatiker som ville utradera den ondska de ansåg att Rice släppt lös i världen då hon skrev böckerna. Den fjärde köptes av en samlare för en hutlös summa pengar, men skadades i frakten. Den femte och sista stals från det officiella Rice-museumet i Denver för fem år sedan, och har varit borta sedan dess."

"Fram tills nu?" tillade Skribenten frågandes. Han kände sig inte särskilt fängslad i "Vincents" berättelse, men ett uppdrag var ett uppdrag och han behövde pengarna till det stundande brölloppet mellan honom och fästmön eftersom att den egna författarkariärren inte riktigt hunnit ta fart än.
"Fram tills nu, precis," svarade "Vincent". Den unge mannens läspande höll på att driva Skribenten till vansinne men han höll god min.
"Ryktet tog inte fart förän efter stölden, och jag började intressera mig och läste mer och mer om ämnet. Till sist övergick intresset till ren besatthet och jag var tvungen att hitta den. Du kan tänka dig själv vilken otrolig status det skulle innebära att bli den enda i världen som ägde en sådan Hatt."
"Jo, jag kan tänka mig det," svarade Skribenten torrt, men precis som tidigare gick ironin hans samtalspartner förbi.
"Eller hur? Även om man bortsåg ifrån äran så var det ett sätt för mig att bevisa att jag var det största fanet i världen, så mer motivation än så behövde jag inte. Jag påbörjade mina efterforskningar. Det visade sig snart att det envisaste ryktet var att Hatten stulits som ett beställningsjobb åt den samlare som köpt hatt nummer fyra, och att den nu befann sig någonstans i dennes herrgård i Argentina. Sagt och gjort så tog jag mig till Arlanda och hoppade på närmsta flygplan som skulle åt det hållet."
"Åkte du iväg bara sådär? Hur hade du råd med en sådan resa?"
"Min farbror arbetar inom luftfartsverket, så jag kan flyga gratis när och hur jag vill. I vilket fall som helst så flög jag till Argentina där jag snabbt lyckades lokalisera herrgården. Jag övervakade huset under ett dygn och bröt mig sedan in närmsta natt. Väl därinne band jag fast samlaren i sängen och började fråga ut honom. Med hjälp av ett stearinljus mot hans fotsulor lyckades..."
"Vänta, du gjorde dig alltså skyldig till olaga frihetsberövande och grov misshandel? Och du vill att jag ska skriva det här i en självbiografisk bok åt dig?" Skribenten tittade klentroget på den lille ynglingen.
"Självklart. Världen måste ju få veta hur det verkligen gick till," svarade "Vincent" sorglöst. "I vilket fall som helst fick jag reda på att samlaren mycket riktigt hade beställt stölden, men att tjuven sedan blåst honom, och aldrig återvänt med Hatten. Den hade istället sålts vidare på den svarta börsen i Kuba. Längre än så hade samlaren inte lyckats spåra den. Jag lämnade honom fastbunden i sängen med min nästa destination klar." "Vincent" pausade ett ögonblick och drack en klunk av bloody maryn. Han grimaserade tydligt och Skribenten passade på att flinka in en fråga.
"Den här samlaren vi pratar om, är det Antonio de la Cruz?" Den yngre mannen nickade. "Samma de la Cruz vars herrgård brann ned medan han låg i sängen, på grund av, så vitt polisens tekniker kunde avgöra, ett stearinljus som ramlat mot en gardin?"
"Jag hade bråttom iväg, och jag minns inte riktigt vad jag gjorde med ljuset, men det är inte så viktigt. I alla fall så flög jag till Kuba. Då jag landat i Havanna spenderade jag några timmar med att leta runt på stan efter rätt person att fråga. Jag var nära att ge upp för dagen då jag till sist fick ett tips från en gammal barägare. Han berättade för mig om en lagerlokal nära presidentpalatset där regimfientliga brukade samlas för att utbyta varor, tjänster och historier om nätterna. Efter att ha sovit några timmar på vandrarhemmet jag tagit in på begav jag mig iväg till mötesplatsen."

"Vincent" pausade på nytt berättandet för att tvinga i sig en klunk av drinken han hade framför sig, och Skribenten tog tillfället i akt att be den blonda servitrisen om lite mer vin samtidigt som han tände en cigarett till.
"Var var jag? Jo, just ja. Jag begav mig iväg till lagerlokalen och uppgav lösenordet som barägaren givit mig. Förmodligen berodde det på mina dåliga kunskaper i spanska, men det verkade som vakten inte förstod vad jag sa. Istället för att släppa in mig började han skrika. Jag förstod inte riktigt vad han sa, men jag lyckades snappa upp något om förräderi. I vilket fall som helst så fann jag mig plötsligt mittemot dryga dussinet män som siktade på mig med automatvapen. Jag började lugnt förklara att jag letade efter en mycket speciell hatt. Jag tror de måste ha missförstått mig, för innan jag visste ordet av så hade de vänt vapnen mot varandra. Efter en mycket laddad sekund så tryckte de på avtryckarna samtidigt, och medan de sköt varandra så hörde jag ljudet av mer skottlossning inifrån."
"Du pratar alltså om massakern i Havanna? Som var startskottet till över tre veckor av bland de blodigaste gatustrider som världen någonsin skådat? Regeringen har fortfarande inte återhämtat sig helt."
"Det vet jag faktiskt inte. Jag läser inte tidningen särskilt ofta. Jag håller mig till Rice," sade "Vincent" med ett brett leende som avslöjade att en av hans vampyrtänder hamnat en bit snett.
"Förstås.." Skribenten undrade i sitt stilla sinne om det här verkligen var värt pengarna. Han och Jaqueline kunde kanske acceptera något av låneerbjudanden de fått från sina respektive föräldrar, som var mycket generösa och väldigt glada att se paret gifta sig.
"Nå, med stor fara för mitt eget liv lyckades jag i varje fall ta mig in i byggnaden. Där hittade jag till min stora lycka ett anteckningsblock från en av försäljarna där Hatten stod omnämnd. Den hade tydligen köpts av någon schweizisk hotellmiljardär. Upprymd sprang jag till flygplatsen och han precis med ett flygplan som var på väg därifrån. Så påbörjade jag min färd till Schweiz."
Förmodligen det sista planet som lämnade Kuba på väldigt länge, tänkte Skribenten tyst för sig själv.

"Med en enkel googlesökning spårade miljardären till ett semesterhus i Alperna. Med hjälp av en skidlift och någon timmes pulsande genom snön så stod jag till sist utanför den ståtliga boningen. Det var ett trevligt ställe, glasfönster överallt som gav de boende en trevlig utsikt över solnedgången. Då det blev natt så bröt jag mig in igen och använde samma taktik som i Argentina, det fungerade ju så bra. Till sist lyckades jag få miljardären att avslöja kombinationen till kassaskåpet. Mina händer darrade av förtjusning då jag öppnade den tunga järndörren. Månljuset sken in genom fönstren och äntligen såg jag den. Hatten. Med ett litet skrik av förtjusning greppade jag den, kände det mjuka tyget mot mina fingertoppar. Jag slog igen dörren, dansade runt och jublade högt, inkapabel att hålla inne den oerhörda glädje och triumf jag kände. Då skakade hela huset plötsligt till. Jag tyckte det var lite konstigt att en miljardär som vunnit sin förmögenhet av att bygga hotell lyckats skaffa sig ett så dåligt konstruerat semesterhus att det skakade bara man hoppade runt på golvet, men ovillig att möta döden på grund av något sådant lämnade jag huset så fort jag kunde. Under hela vägen tillbaka så skrek jag av glädje!"
"Du menar att du skrek högt, på en bergstopp full av snö?"
"Ja, men det förstår du väl? Det skulle ju vem som helst göra i min situation."
"Jag gissar att du inte hört talas om lavinen på Matterhorn tidigare i år, som dödade mer än tvåtusen människor?" "Vincent" såg frågande ut.
"Matterhorn, vad är det för ställe?"
"Bara berget du startade en lavin på," suckade Skribenten tyst för sig själv, men "Vincent" verkade inte ha hört honom. "Men här tar historien alltså slut?"
"Nej, inte direkt," svarade "Vincent" med ett leende som han förmodligen själv ansåg vara väldigt kryptiskt. "Du förstår att då jag sen till sist prövade Hatten så började jag förändras. De inneboende energierna måste ha smält sig samman med kraften hos min odödliga själ. Jag kände hur luften rann ur mig och hur min mänsklighet ersattes med något högre, kraftfullare." Han brast ut i vad som förmodligen var ett försök till ett ondskefullt skratt. "Jag är nu en av nattens odöda härskare, och du skall bli min slav och föra mina ord ut i världen!" "Vincent" skrattade på nytt och väste. En av vampyrtänderna lossnade och föll ned i drinken men den unge mannen verkade inte ha märkt något. Skribenten suckade på nytt och räckte över ett papper med några siffror på.
"Visst, för in pengarna på det här kontot så spökskriver jag boken åt dig." Han reste sig upp och svepte det sista av vinet. Då han lämnade krogen så satt "Vincent" fortfarande och skrattade i sin stol. Skribenten skakade på huvudet och funderade kort på ifall han skulle ta med sig materialet till närmsta polisstation, men beslöt att låta "Vincent" gräva sin egen grav. Nackdelen var väl att den yngre mannen förmodligen skulle trivas.

The sky above the port was crying. Large, heavy tears infected with the smog and filth of a city of vice and virtue, built on a foundtation of broken dreams and riches beyind most peoples wildest dreams. The night was black as tar and smelled of sex, booze and cigarettes, the smell of lives wasted or lost on the wheel of Fate.
The small bar, in wich Greg currently tried to enjoy his third gin and tonic, shielded him from the city's weter aspects but the rotten stench of bad tobacco that kept trying to push it's way down Gregs nostrils and force him to relive the last two drinks made him question his decision to grace this God-forsakened reenactment of a sewage pipe with his precence. But the drinks were strong and the company the way he liked it; absent, so he decided to stay for a while longer.
He lit a cigarette and let out a sigh, spreading second-hand death in the near empty room. Greg smiled at the thought for a moment; should it actually work, he'd be out of a job.

Greg wasn't a handsome man, nor was he particularily ugly. He'd been blessed or cursed with an average built and an unmemorable face. Enough to score, but never with the hottest girls. He had long fingers and an air of mystery about him that occasionally turned heads as he walked by, but other than that, Greg was quite unremarkable.

He had just finished his drink and was about to order another ne when the woman of his dreams opened the door and walked in. You could hear the simultaneous gasp from all the men as every head in the bar turned to face her. Had it been a movie, she would've closed her black umbrella and shakened her long, ravenblack hair in perfect slowmo. Her legs were long and slim, and the skirt ended at the blurry length were professional and indecent overlap. A businessjacket covered a slender waist and two perfect breasts. Greg hoped that he wasn't drooling but knew that he was unable to make the necessary movement to find out as her dark blue eyes nailed him to his chair. She approached him with a small smile playing on her lips painted in the colour of blood. Her face was a spectrum of lust and cruelty but with a strange touch of hope, as if placed there as a mere afterthough by the artist that surely had been involved in her creation.
She walked up to him and sat down at his table.
"Gregory," she said, tasting the name on her soft tounge. "Aren't you going to buy a lady a drink?"
Greg nodded, silently as his eyes swept across the woman and noticed the white flower in her hair. The first sign.
"What'll you be having?" he asked her.
"A bloody mary on ice. Easy on the worchester." The second sign.
Greg waved at the bartender and the darkhaired lady was soon given a drink as red as her lips. She stired it slowly, three times clockwise and then four times in the opposite direction. The third, and last sign. Normally, he'd  ask her to step outside with him at this point to discuss the details, but it was raining and no-one was in earshot, so Greg decided to risk it.
"How do you want it done?" he asked her while staring directly into the darkblue oceans that was her eyes.
"As soon as possible. Pick your method, I don't care how it's done."
Her voice lacked all emotion, cold as ice and sweet as honey. She handed him an envelope that he knew would contain a picture and some details. He opened it and almost let her see his suprise; he recognized the man on the picture. Every man, woman and child in town knew the face of the billionaire who'd almost made US Senator three years ago.
"Not an easy task," he said, thoughtfully.
"That's why I went to you," she replied. "I'll pay fifty thousand. And," she added, after a small pause. "Since I like you, I'll throw in a little bonus after you're done." Her smile could only mean one thing. Her smile seald the deal.

An air of looming catastrophe hung in the air like smog as Greg made his way to the targets home a couple of nights later. The place was a mansion the size of a football field in the outskirts of town. It was outside the turfs of the streetgangs, and the regular gangbangers and hookers had been replaced with private security and rent-a-cops high on paranoia and imagined authority instead of crack and crystal meth. Greg was welldressed enough to avoid nosy questions but not enough to gain any particular attention. He made his way silently through the night.
As he reached the mansion, he had to admit being a bit impressed; the place was huge. Luckily, that would make hiding all the easier. He climbed the fence like a cat and made his way across the lawn, a shadow fleeting over the surface of a mirror. A window was opened in a matter of  seconds, and Greg slipped inside. It was dark and it took his eyes a couple of seconds to adjust to the sparse light of the moons sorrowfilled illumination. After carefully moving through the rooms, Greg climbed a creaking set of stairs and found himself standing in a long hallway. The light from a sparkling fire shone at the end of the manmade tunnel, Greg approached it silently, watching for movement as he unsheated his gun.

The room was large and contained a lot of wellstocked bookcases and a roaring fireplace. Greg could see his target, sitting in a big armchair with his back towards the door, gazing into the flames. Greg aimed and squeezed the trigger. He was instantly rewarded with a clicking sound and a small thump as the subsonic piece of lead tore through the mans head like a hot knife through butter and exited through the frontal lobe. The target slouched over like a sack of flour as the last seconds of his life exited through the bullet wound. Greg smiled; another job well done. He knelt down to collect the empty case.
”Nice shot!” The sudden voice almost made Greg leap out of his skin. He swiftly pointed the gun towards the source of the words and found himself facing the man he’d just shot in the head. The exit wound between the mans eyes was still smoking.
”I’ve got to admit it, I didn’t hear you coming at all. Good work indeed!” Greg put two more bullets into the mans head and kept firing at the torse until the gun clicked empty. The man was still smiling his handsome made-for-tabloids smile.
”Wow! You only missed two out of eighteen, and most of the hits would’ve been fatal. Your really good.”
The mans chest now contained enough holes to qualify him as a swiss cheese, but that didn’t seem to bother him at all. Greg turned to run but before he’d even taken a single step, the man moved with a liquid-like speed which momentarily turned him to a blur, and grabbed a hold on Gregs left arm. The target was still smiling as he, calmly as if he was doing the most common and natural thing in the world, broke Gregs arm like it was a dry twig. Greg fell down to his knees gasping for air and trying not to scream.
”Very good indeed,” said the man. He looked different now, less substance and more fluid-like. The eyes glew with a malicious red light and the once friendly smile had turned to a sadistic grin.
”Good, but not good enough.”

Det var en ung kvinna som sjöng i baren. Men den meningen utelämnar mycket. Den talar inte om att kvinnan var vacker. Inte vacker på den nivå som kändisar är vackra. Inte heller var hon vacker på det sätt som fotomodeller har, även om man mycket lätt kunde missta henne för en sådan. Den unga kvinnans skönhet var en sådan både män och kvinnor vände sig om efter då hon gick förbi på gatan bara för att få titta på henne lite längre. Hennes skönhet var en sådan som drog blickar till hennes ansikte istället för hennes figur. Hennes skönhet var en sådan som strålade, både från hennes inre och hennes yttre. Hennes skönhet var perfekt, och det var ingen i baren som kunde säga emot det påståendet och samtidigt bära sann vittnesbörd.

Hennes röst var klangfull och klar. Hon steg utan svårighet till höga toner och hennes sång hade en lätt hypnotiserande effekt. Det var knäpptyst i den annars så högljudda baren, och om där fanns någon som lyckades slita blicken från hennes strålande, sorgsna ansikte för att fundera över vad en kvinna som hon gjorde på en sådan nedgången krog, så skulle de inte finna något svar. Den unga kvinnan hörde inte hemma bland de neddruckna, tragiska själar som spenderade sin lön på barens billiga öl. De visste om det, men de som inte var för berusade tackade sina lyckliga stjärnor för att hon ändå var där. Hennes närvaro ingav dem hopp om en ljusare framtid och tjänade som en påminnelse att det fortfarande fanns okorruptbar skönhet i den värld som sakta tycktes ruttna sönder omkring dem.

Den unga kvinnan avslutade sin sång och såg ut över den nedgångna baren med sina klara, blå ögon. Hennes blick vandrade över den smutsiga disken täckt av ölfläckar, förbi de trötta arbetarklassögon som tittade mot henne. Det hördes inga applåder, men likväl var hon centrum för allas uppmärksamhet. Bartendern hade slutat servera och gästerna hade slutat dricka. Det var så tyst att hon skulle kunna höra en nål falla till marken. Kvinnan log lite för sig själv. Det var inte det självbelåtna leendet hos många musiker efter en lyckad föreställning, utan det var ett försiktigt, vänligt leende, nästan tillgivet, som hon riktade mot gästerna. Hon mumlade något som ingen riktigt hörde, böjde huvudet och gick av scenen. Hon försvann in i ett litet rum bakom scenen och baren vaknade till liv på nytt. Bartendern fortsatte hälla upp öl, gästerna fortsatte dricka och röster började höras igen. Samtalen var tysta och respektfulla, som om de talande befann sig i en kyrka och inte på en gammal krog var glansdagar sedan länge passerat.

Då sångerskan kom in i sin improviserade loge, ett litet rum bakom scenen och disken, märkte hon att hon inte var ensam. På den gamla skrangliga trästolen som stod framför en sprucken spegel satt en man och väntade på henne. Det hela förvånade henne lite, eftersom att stolen knappt höll för hennes egen slanka kropp, och mannen som satt på den nu såg ut att vara minst dubbelt så tung som hon själv. Han reste sig upp då hon kom in och böjde artigt huvudet.
”Det var en mycket imponerande föreställning, min dam,” sade han. Han var äldre än hon. Grått hår hade börjat sprida sig i hans svarta, och ansiktet hade börjat rynkas kring grå ögon som såg ut att ha sett för mycket. Hon böjde artigt sitt huvud, men förblev tyst och tittade på honom. Mannen tog hennes blick som en inbjudan till att fortsätta tala och förklara sitt ärende men att göra det fort för att hon var trött och inte riktigt på humör för att konversera. Det var en blick som sade mycket.
”Jag representerar en lokal affärsman, en mäktig beskyddare av det här området. Han är vis och ärbar, och mäktigare än vi båda kan föreställa oss. Att påkalla hans vrede vore dumt då han kan se till att förövaren raderas ur historien tillsammans med alla dennes närstående. Vet Ni vem jag talar om?”
Den unga kvinnan nickade, och fortsatte att titta på mannen. Hennes blick bjöd honom att fortsätta, bjöd honom att förklara vad en så mäktig man kunde tänkas vilja en simpel barsångerska.
”Min arbetsgivare har ledsnat på att den här krogen förstör det här annars så fina området. Det här etablissemanget skulle övergivits av dess frekventa besökare för länge sedan, om det inte vore för en sak, min dam.” Han tog en paus för att låta sina ord sjunka in i henne, och ge henne tid att fundera på vad det var som höll kvar stamgästerna. Hon visste det redan.
”Ni, min dam. De stannar här istället för att söka nya vattenhål och rastplatser för att ni är här. Ni håller kvar de gamla besökarna och drar till Er ett fåtal nya. Min arbetsgivare anser att Ni slösar bort Er talang på ett ställe som det här, och att Ni står i vägen för framåtskridandets krafter, så han har sänt mig för att tala med Er och se om Ni ser visdomen i hans förslag. Att Ni kanske skulle söka nya tillhåll som är mer lämpade för en kvinna av Er klass. Han bad mig även meddela att Ni, om Ni så skulle önska, är varmt välkommen att börja arbeta för honom.” Han ögon skvallrade om att det var mer än ett artigt förslag. Hans ögon skvallrade om precis vad han skulle göra ifall hon inte gick med på förslaget. Hans ögon skvallrade om vad han innerst inne ville göra med henne.

Kvinnan såg ställd ut, som om hon inte var van vid att folk tittade på henne på ett sådant sätt. Och måhända stämde det, då bargästerna alltid hade haft den yttersta respekten för henne. Man antastade inte en ängel, och vad hon än må vara i övrigt så var det det hon var för dem. En påminnelse om det vackra i världen. Hon svarade inte mannen annat än med en lätt huvudskakning. Han anlade en falsk min av besvikelse, men i hans blick sken triumf och en mörk förväntan. Han tog ett steg närmare kvinnan med ena armen utsträckt för att gripa tag i henne. Hon höjde sin blick och såg in i hans ögon och började sjunga. Det var en annan sång som skilde sig från den hon sjungit tidigare i baren. Rösten var svag och luftig och sången saknade ord. Den började långsamt och mannen stannade upp med blicken fäst i hennes. Kvinnans röst började arbeta snabbare och hon tog ett steg framåt. Svättpärlor bröt ut i mannens panna och han spärrade upp ögonen. Han försökte slita undan blicken från hennes men fann sig fastnaglad. Han kunde inte röra en muskel. Den unga sångerskan tog ett steg till närmare honom. Hon sjöng fortfarande och rösten steg plötsligt utan svårighet en oktav. Tårar rann från mannens ögon och han hade börjat skaka i tysta snyftningar. Kvinnan tog ytterligare ett steg närmare honom och rösten steg ytterligare en oktav till en så ljus nivå att den knappt kunde uppfattas av det mänskliga örat. Sedan tystnade hon tvärt.

Mannen böjde sig ned och plockade upp sin rock som han hängt över stolsryggen. Han satte på sig den och gick långsamt ut ur rummet. Han gick genom den fortfarande ganska stillsamma baren. Ingen ägnade honom en blick och han gick ut genom dörren, ut på gatan. Mannen fortsatte gå längs vägen. Hans ansikte var uttryckslöst men ur hans ögon strömmade det fortfarande tårar. Han gick mekaniskt tills han kommit fem kvarter bort. Då stack han in handen i fickan och tog fram en pistol. Han förde den mot tinningen. Han såg sitt liv framför sig. Han såg alla dem han skadat. Han såg alla dem han undgått att hjälpa och allt ont han gjort. Han såg all smärta han orsakat och alla liv han förstört. Han såg deras lidande och för första gången i sitt liv kände han skuld. Han kramade om avtryckaren och såg aldrig mer igen.

På en gammal nedgången bar står en ung kvinna på scen och sjunger. Hon är vackrare än en man kan föreställa sig. Det strålar om henne. Hon sjunger och lugnet sprider sig över kroggästerna. Samtal tystnar och drickande upphör. Alla ser mot henne och alla de trasiga själarna känner plötsligt att det finns hopp i världen. Det finns skönhet och glädje. Den unga kvinnan finns, och en värld där sådana som hon finns kan inte vara helt ond. Det är allt som betyder något för dem i just det här ögonblicket.

The wind ripped at Sid's face with an alarming intensity. ”All it would take is some twat tossing a fistful of gravel two miles ahead of me, and I'd be kissing my skin good bye,” he mused to himself with a small display of his trademark wolfish grin. But driving a convertible at 100 miles per hour down a desolate road was worth the occasional gravel-related scratchmark on his face. And besides, at his healing rate, the sand was lucky if he even felt it. Being a wolf-in-disguise certainly had it's benefits.

The dashboard in front of him told him that he was going 155 kilometers per hour. ”Soddin piece of shit,” he thought to himself. He had to get used to the metric system if he were to keep driving German cars. Sid had no idea how they'd lost the two great wars with this kind of technological superiority concerning vehicles.
Ah, the wars. What Sid wouldn't have given to have experienced them. As far as he'd heard, there hadn't been any Wolves fighting, but the mere thought of a platoon of shapechangers got him excited. They would've torn through the German lines in a matter of days. The Gerrys wouldn't have known what hit them. He smiled again.

Mother Luna shone brightly in the sky, the big hunk-of-cheese-goddess that supposedly watched over him and all his so-called ”brethren”. And some Yank-scientists kept considering to use her as some sort of disposal platform in space. An entity beyond human comprehension craving for their radioactive trash. The local Hunters would have a fit if they ever bothered to look beyond their precious trees to read a newspaper. But Sid had to admit that the Meninna's way of dealing with those kinds of ideas had a certain charm to it.
Despite all this, Sid still liked America. It was a good place to be English in, and he'd lost count on the many times his accent had gotten him laid since he arrived about seven years ago. A good place to be English, indeed.

Sid pulled over about ten minutes later, at the decided place. He checked his watch. A couple of minutes early, but better that than too late. The Storm Lords were picky about punctuality. And sure enough, exactly 125 seconds later, another car pulled over next to him. It was one of those SUVs the Yankees were so fond of, and three Wolves climbed out from within.
”You the contact?” the Alpha of the Imnir pack asked.
”No, sir. I'm just a random werewolf stopping by in the middle of bloody nowhere that just so happen to fit the descripion you got by the cell. Of course I'm the fucking contact, idiot!” The three Imnir glared at him, and one of the younger gave Sid a menacing growl before the Alpha silenced him with a gesture.
”I'll let that one slide. Where are the goods?”
Sid gave him one of his most unpleasant smiles.
”Thought you'd never ask.”
He popped open the trunk and took a step back to let the Storm Lords see the bound, struggling figure that lay there.
”One daughter of a neighbouring Ivory Claw Alpha, that'll be fifty ”g's”, as you Yanks like to put it.”
The Alpha looked at her in a mockery of an inspection. All of them already knew that this was indeed the daughter. He straightened up and didn't smile as much at Sid as he bared his teeth.
”I think we can work around that tedious paying-you part. How about we replace it with the ever more enthralling killing-you part?” His packmates also started not smiling, as much as baring their teeth.
”I thought you'd say that.” Sid actually managed to look as if he was smiling and baring his teeth at the same time. ”Fortunately, my pack should be here about now as well.”
A chilling howl swept through the area, and was soon answered by four others, from other directions, effectively surrounding the Imnirs, who was starting to look a bit nauseous. A roar from the convertible turned their attention to the almost nine feet tall human-wolf hybrid that had replaced the tied up girl.
”Oh, and didn't you know? The daughter Changed three weeks ago.” Sid's smile had crossed uncomfortable and moved up to downright scary as he changed his form.
”You should've gotten your facts straight, moon-worshipping shithead. The Pure are here to stay.”

Fotstegen ekade mot metallgolvet när kapten Hans Dieter rörde sig mot kommandobryggan från sin hytt. Det var för honom en outömlig källa till förundran hur några tum stål var allt som höll honom och resten av besättningen ifrån miljontals liter vatten och en omärkt grav på havets botten. Det enda som kaptenen fann mer otroligt var det bra jobb som skrovet hittills hade gjort. Trots att de träffats av torpeder vid tre separata tillfällen hade det inte läckt in en droppe.
Dieter gned sig över sin stubbiga haka. Han hade nyligen blivit väckt av ett sprakande anrop på internradion från förste styrman och inte hunnit raka sig. En oidentifierad farkost hade upptäckts på radarn och närmade sig nu ubåten i långsam, nästan maklig fart.

”Vad är det som pågår, Adolf?” frågade kaptenen sin förste styrman då han hade kommit fram till bryggan.
”Jag kan inte avgöra vad det rör sig om, kapten. Och de svarar inte på anrop, men rör sig mot oss. Runt femhundra meter bort nu.” Trots att de var barndomsvänner envisades Adolf med att tilltala Dieter med tillbörliga formaliteter då de befann sig i tjänst. Adolf, som delade förnamn med Führern, var liksom Dieter, ingen anhängare av den nazistiska politiken, men de tjänade troget sitt fosterland i kriget mot fiender som egentligen hade kunnat undvikas. Men i det här skedet så var lydnad något som inte kunde undvikas, och osämja i leden skulle bara skada landet de båda älskade.
Radarn blinkade och Dieter kunde tydligt se den punkt som Adolf syftade på. Mätningarna skrevs ut på en pappers remsa och talade på direkten om för honom att farkosten var minst dubbelt så stor som deras ubåt. Dieter hade aldrig hört talas om ett undervattensfordon i den storleken. Han visade pappret för Adolf och sa med bister röst åt honom att starta larmet.

Två minuter senare kunde den tjutande signalen stängas av och bryggan var nu full av sömndruckna män i hastigt påtagna uniformer. Instrument började läsas av och de mer nervöst lagda fick fösas undan från torpedmekanismerna. Det sista de ville var att ge sig in i strid med ett bättre bestyckat skepp, eller råka sänka en allierad.
”Vad är det, kapten?”
”Är det amerikanerna?”
Frågorna haglade i luften och Dieter visste inte hur han skulle besvara dem. En besättningsmedlem gav till och med uttryck för en undran om huruvida det inte kunde röra sig om ett vanligt skepp, men fann sig fort tystad av spridda hånskratt. Få ytgående skepp brukade vitas på trehundra meters djup.
Medan kalabaliken fortgick rörde sig den främmande farkosten ständigt närmare, fortfarande i samma, nästan nonchalanta fart, på kollisionskurs. Avståndet mellan dem hade nu sänkts till tvåhundrafemtio meter.
Dieter fattade ett beslut.
”Adolf. Fortsätt anropa dem. Har de inte svarat då de är tvåhundra meter bort så vill jag att ni avfyrar ett varningsskott. Stannar de fortfarande inte så sänker vi dem.”
Manskapet började förberedelserna och Dieter undrade i sitt stilla sinne om han verkligen fattat rätt beslut.

”Ge eld!” Knappt hade orden lämnat kaptenens mun innan han började ångra sig. Kanske borde de vända om och försöka hålla sig undan istället för att annonsera ut sin närvaro till skeppet framför dem. Nu var det dock för sent och varningsskottet susade iväg genom vattnet och detonerade mot en klippformation några meter ifrån farkosten.
”Svarar de, Adolf?” frågade Dieter andlöst, men vännen skakade bara på huvudet. Denne kastade en blick på radarn och rykte till.
”Kapten! De har försvunnit!”
Dieter tittade efter och radarn pep till igen. Den prick som betecknade det oidentifierade skeppet hade försvunnit från sin plats, tvåhundrafemtio meter från ubåten. Nu befann den sig istället tio meter ifrån dem. Den hade korsat över tvåhundra meter på mindre än tre sekunder.

”Omöjligt!” utbrast Adolf. ”Det måste vara något fel på instrumenten. Det måste vara...”
Vad det mer behövde vara fick ingen i besättningen någonsin veta. Adolfs upprörda utrop avbröts av det dova mullret av tusentals ton vatten som i snabb fart tvingas i rörelse. Hela ubåten skakade till och lamporna slocknade. Då den röda nödbelysningen tändes låg besättningsmännen i en hög på marken.
”Ge mig en avläsning! Fort!” ropade Dieter.
”Vi tar in vatten!” tjöt en av männen som på något helt otroligt sätt lyckats klamra sig fast i stolen han satt. Dieter skulle precis till att ge order om att stänga de drabbade sektionerna då en ny stöt gick genom båten och kastade omkull alla igen. Ett högt krasande av metall som slets i bitar ekade genom rummet och vatten började forsa in. En tredje stöt slet sönder skrovet till bryggan och det sista Dieter såg innan han förlorade medvetandet var ett enormt, förvånansvärt mänskligt öga som tittade på honom.

Det var en vanlig kväll, i mitten av oktober. Det duggade från himlen och en lätt bris svepte förbi, förmodligen smekte den trädens kronor i parken tre kvarter bort innan den drog vidare. Jag stod på min balkong, två våningar över en tvärgata där en restaurang kastade ut sina sopor och en bar kastade ut sina aningen för överförfriskade kunder. Den hade potentialen att vara stökig men, må hända var det ödets nyck, så har varken jag eller mina grannar någonsin haft problem med oväsen.
Jag hade precis tänt en cigarett jag skakat fram ur ett nästan tomt paket Marlboro när jag fick syn på en bil som stod parkerad nedanför mig. Jag hade troligen inte lagt märke till den i vanliga fall, bilar är trots allt ingen ovanlig syn ens i en liten stad, och med ca 19,5 miljoner invånare är New York inte vad de flesta skulle kalla liten, men det var något med bilen som fick mig att känna mig iakttagen. Jag betraktade bilen medan jag rökte cigaretten, men lade inte märke till något ovanligt förrän jag släppt ned den i den vattenfyllda konservburk jag använder som askkopp och vänt mig om för att gå in. Då tutade det till bakom mig. Jag vände mig hastigt om mot bilen, den enda i närheten, men såg varken rörelser eller ljus ifrån den. Ryckandes på axlarna rörde jag mig mot dörren på nytt när det tutade till igen. Återigen snurrade jag runt och belönades på nytt med synen av en tom gata och en till synes lika tom bil. Med en kall kåre krypandes längs ryggraden backade jag in i lägenheten och stängde och låste dörren till balkongen.

Dagen därpå vaknade jag och gick till jobbet som vanligt, jag arbetar som utkörare för en UPS-klon, och hade glömt bort bilen tills jag var på väg hem på eftermiddagen. Då jag gick genom tvärgatan utanför min balkong fick jag syn på bilen igen. Jag tog god tid på mig, tittade in genom fönstren och noterade registreringsnumret. Bilen var en svart sedan, av märket Chevrolet, och såg ut att komma från 1960-talet. Sätena var i grått läder och såg rena ut. Jag kunde inte se något alls liggandes i bilen, vilket i sig var underligt då de flesta bilägare alltid lämnar något kvar i sina bilar, om så bara omslagspappret från en hamburgare. Efter ungefär fem minuter i duggregnet så gav jag upp och tog mig in i lägenheten. Jag hängde upp min blöta, grå filtrock på en krok i hallen och tog av mig höstkängorna för att inte blöta ned inomhus. I strumplästen fortsatte jag sedan in och beslöt mig för att kolla upp registreringsnumret på Internet. Inget resultat. Av registret att döma så existerade inte ens bilen. Jag sköt det ur tankarna och började laga middag.

Den sena kvällen kom och i och med den regnet. Det som tidigare under dagen varit ett lätt duggregn utvecklades till en piskande störtflod som forsade ned från himlen. Blixtar lyste upp natten och åskan dånade i öronen på de stackare som fortfarande rörde sig utomhus. Jag hade stängt av dator och TV efter alla skräckhistorier man hört om elapparatur och åskväder i kombination. Istället hade jag lagt mig på sängen i sällskap med något så icke-amerikanskt som en god bok när jag efter en stunds läsande kände hur nikotinbegäret yrkade mig att gå ut i ovädret och svärta ned mina luftrör. Jag drog på mig rocken och skorna och gick ut på balkongen igen. Jag kastade ett vaksamt öga mot bilen, som givetvis stod kvar, innan jag tände min cigarett. Tiden det tog att röka färdigt förflöt utan större händelser än att jag blev fruktansvärt blöt i håret, men då jag vänt mig om för att återvända in i värmen till ett försök att torka av mig så tutade det igen. Jag snurrade runt och stirrade klentroget mot bilen under mig. Plötsligt blinkade ena framlyktan till. Jag gnuggade mig i ögonen, och hoppades att det bara var blixten som spelade mig ett spratt, men innerst inne visste jag att mina förhoppningar var missriktade. Bilen blinkade till igen.
”Vad vill du mig?!” skrek jag innan jag kunde hindra mig själv och som svar på det började bilens lampor blinka, larmet började tjuta och tutan drog igång. Oväsendet fyllde natten men dränktes då och då av åskan som slog ned, förhoppningsvis i någon av stadens många åskledare.
Jag rusade in i lägenheten och ut genom ytterdörren, ner genom trapphuset och ut på gatan. Jag gick snabbt fram mot bilen, men halkade till på lite skräp från containern där restaurangen kastar sina sopor varje dag. Jag fann mig plötsligt liggandes på rygg medan vatten sipprade in genom tyget till rocken. Mödosamt hade jag kämpat mig upp till en sittande ställning då jag hörde ett dovt mullrande från bilen. En iskall kyla som inte hade något med vädret att göra drog plötsligt igenom mig, och jag försökte panikslaget ta mig upp på fötter samtidigt som bilens däck började skrika när den tog fart. Jag sprang mot dörren samtidigt som den i hög hastighet kom körandes mot mig, men en blick över axeln talade om för mig att det inte fanns en chans att jag skulle hinna dit innan bilen förvandlade mitt skelett till kornmjöl. Jag kastade mig istället mot brandstegen som hängde ned från balkongerna och klättrade upp så fort jag kunde för att placera mig ovanför bilen. Med det kalla järnet mellan armarna klamrade jag mig fast och förberedde mig på smällen jag visste skulle komma för att inte ramla. Jag blundade. Och inget hände. Jag öppnade ögonen, tittade bakom mig, och bilen stod tyst och orörlig, som om den aldrig hade kört mot mig. Efter en hastig blick mot framrutan kunde jag konstatera att den var tom. Darrande klättrade jag upp för stegen till min balkong och skulle just till att gå igenom dörren. Bilen tutade igen. Jag rusade in, låste dörren, stängde och låste ytterdörren och kurade ihop mig i sängen, skakandes. Lamporna förblev tända och jag sov inte en blund den natten.

Dagen därpå vågade jag inte lämna lägenheten. Jag sjukanmälde mig till jobbet och försökte koncentrera mig på annat, men jag fann mig ständigt tittandes ut genom fönstret, mot bilen som fortfarande stod kvar på samma plats som tidigare. Vädret hade lugnat ned sig, vinden stillnat, åskan tystnat och regnet hade återgått till ett stilla duggande. Efter en blick mot den digitala väckarklockan på nattduksbordet uppmärksammades jag på att klockan redan började närma sig fem på kvällen, och att det strax skulle mörkna. Det slog mig att jag varken ätit eller druckit under hela dagen, men jag kände mig inte hungrig. Tröttheten brann i mig, och jag lade mig ned på sängen och slöt ögonen.

Då jag vaknade var det mörkt ute och klockans gröna siffror visade på 01:23. Ljudet av regn och åska fyllde återigen mina öron och blixtar lyste då och då upp rummet jag låg i. Utan att tänka mig för gick jag ut på balkongen för att röka, men möttes av det höga tutandet då jag öppnade dörren. Vreden kokade i mig och jag rusade in igen och grep tag i den tunga, gamla revolvern som låg och samlade damm i en byrålåda. Jag tog med mig den ut, avlossade tre skott in i vindrutan och ytterliggare tre genom motorhuven på den svarta Chevroleten. Med bister min tände jag sedan min cigarett och rökte medan jag stint betraktade bilen nedanför mig. Då jag var färdig bakade jag in genom dörren igen, och bilen tutade. Rasande riktade jag pistolen mot sedanen och började frenetiskt att trycka på avtryckaren, men jag hade inte laddat om den så den enda reaktion det tunga metallinstrumentet i min hand gav ifrån sig var några klickande ljud. Jag tittade mot bilen och såg till min förskräckelse att kulhålen i motorhuven var försvunna och vindrutan var som ny. Vantroget och förfärat backade jag in i lägenheten, gnyendes för mig själv.

Ytterliggare en sömnlös natt följde, och ytterliggare en sjukanmälan till min chef som började undra hur det egentligen var med mig. Kanske hördes det på min röst hur märkbart skakad jag var av nattens händelser. Jag tillbringade på nytt dagen i lägenheten, sittandes vid fönstret med blicken mot bilen. Jag varken åt eller drack, jag rörde mig inte ur fläcken då jag inte vågade släppa bilen med blicken. Jag hoppades på att det skulle vara en hallucination, att jag utan att märka det skulle ha drabbats av en plötslig men övergående galenskap, och att livet snart skulle återvända till det vanliga. Eller att jag, genom någon mirakulös tablett från någon välvillig psykolog skulle bli av med denna hemsökelse. Återigen så somnade jag, utmattad, någon gång på eftermiddagen.

Jag vaknade senare än natten innan, och regnet öste ned igen. Omgivningarna tycktes mörkare, som om stormen stängde ute ljuset från staden. Lamporna i lägenheten fungerade inte, och till och med blixtarnas sken tycktes blekt och matt. Åskan dånade och mellan den och ljudet av regnet kunde jag inte ens höra mig själv tänka. Stapplande tog jag mig ut på balkongen och trevade fram paketets sista cigarett som jag efter mycket fummel med tändaren lyckades få eld på. Mina händer skakade, men jag kände inte av kylan från regnet. Blicken sökte sig på nytt till bilen. Efter ett tag tyckte jag mig se något röra sig bakom ratten i förarsätet. Jag blev alldeles kall inombords, och kände hur en ofattbar ilska bubblade upp inom mig. Med en kort snärt med handen lät jag det sista av cigaretten flyga iväg. Med en kraftansträngning fick jag händerna att sluta skaka och fattade långsamt tag i brandstegen och började klättra ned mot gatan.
Jag nådde marken och började gå mot bilen, som förblev tyst. Plötsligt började motorerna mullra igen, ett ljud som även hördes över åskans och regnets oväsen, och däcken gav ifrån sig ett skrik som skar i mina öron när bilen på nytt satte fart mot mig. Jag förmådde inte att röra mig längre, utan stod stelt kvar och darrade av en plötslig skräck när jag såg den svarta karossen och de två illvilligt lysande lamporna komma farande emot mig i hög fart. Det sista jag såg innan allt svartnade framför mig var ett tomt förarsäte.

Ljusen skimrade mot den becksvarta natthimlen, ögon som iskallt stirrade ut över vintermörkret. Cigaretten som glödde mellan pekfingret och långfingret tycktes bortglömd där han förhäxat stod och stirrade ut över stadens ljussken.
”30,” tänkte han tyst för sig själv.
Månen sken ned genom de tunga molnen som gömde stjärnorna för hans syn, och inifrån lägenheten snurrade en skiva i cd-spelaren, ” Because I feel it all fading and paling.” Men musiken nådde inte riktigt fram till honom där han stod där ute. Han hörde den, i den bemärkelsen att hans trumhinnor fångade upp ljudvågorna när de nådde hans hörselgångar, men hans hjärna misslyckades med att registrera något ljud. Han hörde den inte.
”20.” Enstaka bilar for fortfarande omkring ute på gatorna, kring de av människan asfalterade stigarna genom storstadsdjungeln. Deras ljus var mindre än fönstrens iskalla ögon, likt irrande smådjur letandes efter föda snarare än jättelika, stillastående varelser.
”10,” räknade han. Nu var det snart dags.
”4, 3, 2, 1.” Och mörkret svepte över staden som en stor våg som svalde allt den kom i kontakt med. Lamporna slocknade, en efter en, i så snabb följd att ingen som inte tittat kunnat märka att det inte rörde sig om ett enda strömavbrott utan hundratusentals separata, försiktigt iscensatta med en konstnärs skicklighet och en ficktjuvs handlag.
Han lät cigaretten falla ur fingrarna, gick in från balkongen, in i sin nu kolmörka lägenhet och tog tag i den svarta tygryggsäcken, egentligen mer en påse än en ryggsäck. Med självsäkra steg gick han och öppnade dörren till lägenheten, gick igenom den och låste efter sig. Det var dags att börja arbeta.

Tolv trappor senare gick han ut genom porten och började gå i riktning mot stadens centrum. Han gick med raska steg, men utan att egentligen skynda sig. Allting var klockat och uträknat in i minsta detalj, så han visste precis hur fort han behövde gå. Dessutom hade strömavbrotten inte hunnit skjunka in i de få människor som fortfarande var vakna, så de sedvanliga plundringstågen en operation av det här slaget brukade utlösa hade inte hunnit komma igång ännu. Värre skulle det bli på hemvägen, men då hade han ingen tid att passa, så han skulle ha råd med några omvägar i lugnare kvarter.
Gruset krasade under hans fötter och den kyliga luften fick andedräkten att bli till ånga när den sipprade ut genom hans näsborrar. Vinden spelade genom grenarna på de kala träden och rörde omkring de fåtal löv som hade klarat sig undan de boendes höststädningar. Men mössan värmde hans huvud och de svarta kläderna var vindtäta och varma.

Tre gator senare, samtidigt som de första billarmen började tjuta och de första hänförda skriken från tonåringar höga på förstörelse började ljuda, så var han framme vid sitt mål, en parkeringsplats under ett hus. Han satte ned tygryggsäcken på marken och öppnade den. Han tog fram en liten påse full av frön, en annan med jord och ett igenkorkat lerkrus. Han öppnade jordpåsen och strödde försiktigt ut jorden i en cirkel omkring sig, med en radie på en halvmeter. Han öppnade fröpåsen och hällde ut dem lika försiktigt över jorden. Sen tog han bort korken från lerkruset och började hälla vattnet över jorden och fröna samtidigt som han mumlade för sig själv medan den välbekanta lukten av jord fyllde hans sinne. När vattnet tagit slut avslutade han sitt mässande med att stoppa högerhanden i fickan och plocka upp en näve torra eklöv som han släpte och lät vinden fånga upp. Därefter lade han stillsamt tillbaka de tre föremålen i ryggsäcken och tog fram det fjärde, sista.
Pistolen blänkte till i månljuset när han osäkrade den.

Plötsligt hördes ett dovt mullrande från marken och tjocka grenar sköt upp från den asfalterade parkeringsplatsen, från mitten av cirkeln där han stod. Trädet som snabbt men mödosamt reste sig upp ifrån den tidigare livlösa marken knakade och knäppte när det lyfte upp honom i luften, upp mot den balkong han siktat in sig på. När den ståtliga eken växte sig förbi räcket tog han ett lugnt kliv över den, viskade två ord och öppnade den nu olåsta dörren. Kvinnan därinne tittade på honom i storögd förvåning, men han bara log.
”En hälsning från Vårens Hov,” sade han, och lät fingret krama om avtryckaren.

Dr Moore satt på en barstol, tungt framåtlutad mot baren med en glödande cigarett slappt hängandes i mungipan. Den höga, svarta hatten satt på sned och kragen på den allt annat än rena skjortan var uppvikt och skrynklig så att slipsen glidit upp på halsen. Glasögonen hade glidit ned och satt nu på den yttersta delen av nästippen men doktorns ögon tittade oseende under de krokiga bågarna, ned i glaset med Jack Daniels som bartendern för en dryg timme sedan fyllt på åt honom och som sedan dess stått orört.

”Did you hear the news of poor Edward?” började sångaren i bandet sjunga efter ett särskilt önskemål från en yngre kvinna i röd urringad klänning. Sångaren log uppskattande mot kvinnan och även fastän han bar solglasögon rådde det inget tvivel om var mannen fäste blicken. Han såg ut precis som en sångare på en gammal whiskeypub ska se ut; orakad, iklädd läderjacka och med en snusnäsduk runt halsen. Han strålade av en avslappnad självsäkerhet och hans vita tänder blänkte nästan lika mycket som ringen han hade i örat när han på nytt satte mikrofonen till munnen och gav utlopp för ytterligare en hes versrad.

Med en tung suck tog Dr Moore ett bloss från cigaretten och släkte den sedan i askkoppen bredvid honom. Han förde en lätt darrande hand till glaset, lyfte det till munnen och svepte innehållet i en enda rörelse. Bartendern tittade på honom.
”Titta vem som vaknat till. Hur är det, doktorn?”
Dr Moore gav honom en lång blick innan han till sist svarade, med lätt sluddrig röst:
”Jag förlorade en patient, en fyraårig flicka, på operationsbordet för tre dagar sedan. Hon hade tolv ben brutna och inre blödningar i så gott som varje organ. Hennes föräldrar sade att hon ramlat ned för en trappa.”
Han gjorde ett kort uppehåll och tog fram en till cigarett från ett skrynkligt paket som såg ut som om han både suttit och legat på det ett antal gånger.
”För att få den sortens skador som hon hade måste man tillbringa en hel eftermiddag med att ramla ned för trappor. Det var uppenbart att föräldrarna bar ansvaret. Jag kontaktade polisen som meddelade mig att de inget kunde göra då det inte fanns något som gick att bevisa.”
Bartendern muttrade något om polisens oduglighet och fick ett instämmande mummel från den skara lyssnare som nu samlats runt doktorn. Denne fortsatte:
”Så just nu sitter jag och försöker komma på varför jag inte letar reda på flickans föräldrar tillsammans med ett par goda vänner och låter dem ramla ned för ett par trappor. Och varje gång jag kommer på att anledningen till att jag inte gör det är för att jag är en feg ynkrygg så dricker jag ytterligare ett glas och hoppas att det kan få världen att försvinna. På tal om det så är mitt glas tomt, ändra på det är du snäll.”
Dr Moore svepte sitt nypåfyllda glas och tecknade åt bartendern att hälla upp igen och denne lydde honom lite motvilligt.

Bandet hade nu klivit av scenen och sångaren satt nu och pratade med kvinnan i den röda klänningen. Kvinnan rodnade och tittade bort då sångaren med ett vinnande leende klappade henne på kinden, men på hennes läppar speglade ett segervisst leende. Det blev med ens oklart vem som egentligen förförde vem.
”En sak som är lustig, ” sade Dr Moore en liten stund senare. ”Är att folk förväntar sig att de nuförtiden kan göra vad som helst eftersom att det ändå alltid kommer vara någon läkare där som kan rädda livet på dem. Jag träffade en skateboardåkare som blivit förlamad i hela kroppen men ändå var övertygad om att jag skulle kunna få honom att gå igen. Han hade krossat varenda kota i hela ryggraden.”
Doktorn tog ytterligare ett bloss från cigaretten och sköljde ned det med en klunk Jack Daniels.
”Likadant var det med fyraåringens föräldrar. De var inte ens oroliga för barnet, utan var helt säkra på att jag skulle kunna rädda henne, oavsett vad hon råkat ut för. Människor förstår inte längre att oavsett hur långt forskningen kommit så är det bara vetenskap. Jag sysslar med medicin, inte mirakel, och det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av. Men folk förstår inte det längre. Misshandel och knivslagsmål är vanligare än någonsin och det finns inte en människa i staden nuförtiden som inte äger minst ett skjutvapen. Jag förstår inte vart vi är på väg, och hur många som måste dö för att folk ska förstå det här.”

Med de orden reste sig Dr Moore upp och drack det sista av whiskeyn. Då han gick ut från puben lämnade han en tystnad efter sig, och alla lyssnarna tänkte tysta på människor de själva skadat. De enda som fortfarande pratade var sångaren och den unga kvinnan i den röda klänningen. Men snart försvann även de, till något närbeläget motellrum, och puben blev lika tyst som graven den fyraåriga flickan sänktes ned i två dagar senare. Föräldrarna var de enda närvarande, förutom prästen, men de verkade inte särskilt intresserade då deras dotter begravdes under sex fot jord.

Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.

I en varm lägenhet i ett annat land vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. Mannen, fortfarande nästan en pojke, reser sig upp ur sängen på skakiga ben. Iklädd ett par mjuka byxor och en för stor tröja börjar han ryckigt, som i en trans, röra sig framåt genom lägenheten. Fram till köket, fram till en låda. Lådan öppnas och en knivs silverskimrande egg blixtrar till i månljuset som skiner in genom fönstret.

I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. En plötsligt smärta i armarna får honom att försiktigt dra upp tröjärmarna. Blod. Mannen, fortfarande nästan en pojke, stirrar med uppspärrade ögon på sina lemlästade handleder och ned på lakanen som är täckta av blod från hans sår. Darrande tar han sig upp ur sängen, ovillig att röra vid den röda kroppsvätskan. Han halkar fram genom lägenheten, fram till badrummet där han frenetiskt börjar tvätta av armarna. Det vita kakelhandfatet färgas rött. En lika vit handduk blir för evigt förstörd. Mannen, pojken, får fatt i ett bandage och börjar plåstra om sig själv. Han rör sig mekaniskt, på rutin, ovillig att fråga sig ”Hur?”.

”Femton hemlösa har frusit ihjäl under nattens snöstorm. Polisen råder alla som har möjlighet att stanna inomhus.” Klick. ”Två kvinnor hittades brutalt mördade i en lägenhet söder om stan i morse. Har du sett eller hört något ovanligt, kontakta de lokala myndigheterna på nummer 555 734 1.” Klick. Tystnad. Cameron suckar över kaffet han sedan för till munnen; ytterliggare ett dubbelmord, ytterliggare en presskandal och än en gång polisens inkompetens som beskylls. Åtminstone om man ska tro media, något som enbart de vettlösa och de naiva gör i dagens dagar. Han suckar tungt och tar ytterliggare en klunk av den bittra drycken. Långt skift ikväll. Bäst att vara på topp. Med avsmak ställer han ifrån sig koppen.

”Ni tror på allvar att det finns något bakom allt prat om transer och hallucinationer, Mr McCready?” Artighetstiteln med ett tonfall som skvallrar om annat än artighet och välvilja. Den unge mannen med de bandagerade armarna tittar in i den glasögonprydde lektorns föraktfulla ansikte ett tag, men vänder sedan bort blicken, oförmögen att samla motivationen att starta en diskussion med den äldre. Den äldre som tar tystnaden för en kapitulation fortsätter förnöjt: ”Det är bara dåliga ursäkter från galna mördare och annat löst folk som inte vågar ta ansvar för sina egna handlingar.” Han stryker pompöst över den svällande magen med en hand lika skrovlig som en grusväg av sår och torka. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, vänder blicken ned mot sina böcker, önskandes att han ingenting sagt, men utan att egentligen känna någon direkt sinnesrörelse. Sakta för han handen hållandes pennan över det tomma pappret som ligger uppslaget framför honom. Sakta rör sig pennan och handen med den fram och tillbaka. Sakta, utan kontroll eller vilja eller ens uppmärksamhet. Och på pappret står något. William McCready ser det inte först men drar efter andan då han upptäcker texten, skriven med en handstil som inte är hans: ”Gå hem.”
Sakta reser han sig upp, lektorn vars uppmärksamhet återgått till sig själv och sin föreläsning märker honom inte då han försiktigt slinker ur salen.

Cameron sitter kvar nere på stationen. En gammal man bakom ett gammalt skrivbord på en gammal polisstation, med en gammal mössa över hans tunna, grå hårsvall. Planlöst stirrar han framför sig, på den äldre, bleka kvinna som hysteriskt snyftar fram sin historia om hur hennes älskade knähund var försvunnen när hon vaknade på morgonen. Han ritar cirklar i anteckningsblocket, för trött för att skriva ned hennes ständiga fördomsfulla påpekanden om vilka folkgrupper som stulit hennes älskade leksak. Han vill skälla ut henne. Han vill kasta det nu iskalla kaffet i hennes runda ansikte. Istället sitter han tyst och stilla, nickar förtroendeingivande och svarar: ”Självklart, mrs Colegate, vi kommer att hitta er hund.” Damen verkar inte helt nöjd med att svaret, men reser sig upp och lämnar honom åt sina cirklar. Cameron suckar, uttråkad och matt.

Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, öppnar försiktigt dörren till sin varma lägenhet. Rörelsen och kylan får hans sargade handleder att värka, men smärtan saknar udd. Han kränger av sig rocken och väskan. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men avfärdas med en axelryckning.
Badrumsdörren öppnas av den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William som går in. Tvättar ansiktet.
”Allting går som planerat.” Förvånat tittar han upp, in i spegeln. Och där står han, vänd mot sig själv, med ett belåtet leende på läpparna. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, tittar på sig själv som ändå inte är honom med frågande blick.
Han skrattar åt sig själv.
”Efter inatt behöver jag dig inte längre. Efter inatt så får du återgå till att leva ditt eget liv bäst du kan.” Och spegelbilden tystnar, och nu tittar han på sig själv igen. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, går ut ur badrummet, fast besluten om att inte återvända dit på länge.

Den mörka korridoren är till synes ändlös då Cameron navigerar sig genom den med hjälp utav ficklampan han håller i den vänstra handen. Den högra spänner hanen på vapnet han lyfter framför sig. Samtalet var kort, snabbt, panikslaget och väldigt informativt. Det senaste mordet i en serie av många?
Tio steg till och så står han utanför rum nummer 369. Nu gäller det. En spark, en krasch och ett rop; ”Det är polisen!”, senare står han inne i ett rum tillsammans med två lik och ett öppet fönster. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men den verkar inte komma från de döda kropparna. Näsan leder honom in till det vitkaklade badrummet. Lukten är starkare här. Han tänder lampan och då ser han det:
”Jag är klar nu” skrivet i rött på spegeln. En blick ned i handfatet påminner honom om en hysterisk kvinnoröst och cirklar ritade på ett anteckningsblock.
Det har börjat snöa in genom det öppna fönstret.

I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand.
Bilder av blod, våld och ond bråd död fyller hans sinne, och han andas häftigt. Men strömmen av bilder ebbar ut, och han avfärdar det som en ond dröm, en nattmara. Han frågar sig inte längre varför det värker i hans armar. Det var ju det krossade glaset. Världen försvinner sakta för honom då den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, somnar om.

Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.

Joshua rörde sig långsamt ut på trottoaren på väg mot universitetsbiblioteket. Solen spred sitt varma sken över den nylagda asfalten och Joshua kände hur han ofrivilligt började slappna av, som om en börda lyfts från hans axlar. Människor skyndande förbi honom, män och kvinnor på väg från sina jobb, barn som sprang från skolan. Där fanns till och med en och annan hund som strök omkring i vimlet. Bilarna på gatan åkte långsamt frammåt i en rofylld men stadig takt. Världen verkade återigen vara den lugna, trygga plats han en gång lurats till att tro den var.
Han skakade snabbt av sig känslan; problemen kvarstod, Miranda var fortfarande försvunnen, och förmodligen död vid det här laget, och han var långt från säker själv.
Rocken fladdrade till en en plötslig vindbris och det blev plötsligt mycket mörkare. Han fick syn på en gestalt som stod kanske tio meter ifrån honom. En man, Joshua trodde det var en man, iklädd en mörk kåpa med huvan uppfälld. Han kunde inte se något ansikte, men han var ändå bergsäker på att personen, vem det nu var, tittade rakt på honom. Joshua kastade en nervös blick omkring sig, gatan som fram till för bara några sekunder sedan hade varit full av folk var nu helt öde.
Mannen i kåpan lyfte plötsligt handen och pekade på honom.
”Du!” sade den med hög, skrovlig röst. ”Ge dig ifrån staden. Du har redan förlorat en, hur mycket mer är du villig att betala?” Rösten var mörk och ovänlig och det fanns något ihåligt i hur mannen talade. Joshua stod som förstenad och kunde inte slita blicken från mörkret där mannens ansikte borde varit. Plötsligt skymtade han två brinnande ögon som växte sig större och rösten steg till ett högt vrål: ”Sluta blanda dig i andras affärer!”

”Hördu, är du okej?” Joshua tittade upp och fann sig omgiven av människor. Solen sken som tidigare över gatan han stod på och bilar körde i maklig takt på vägen bredvid honom. En rundlagd man med ett grisliknande ansikte och tunt, blont hår höll ett vänligt tag om armen på honom. Mannen tittade frågande på honom.
”Du stod och skrek nyss, någonting om brinnande eld som jagade dig.” Joshua tvingade sig själv att le lite kort och mumlade fram någonting om att han ibland fick anfall av hallucinationer, att det inte var något farligt. Den skäre mannen, som såg ut att vara någon form av butiksinnehavare, verkade dock nöjd med svaret och gav honom en vänlig klapp på axeln innan han började vagga tillbaka mot sin butik, en vanlig tobaks- och tidningsaffär. Joshua drog rocken omkring sig för att skydda sig mot den plötsliga kylan som slog honom och skyndade vidare längs gatan, fast besluten om att ta sig till sin destination så fort som möjligt.

De tunga stålportarna slog igen bakom honom med ett högt dån. Joshua kände sig lite skyldig som väsnats så mycket tills han kom på att läsesalarna var ljudisolerade just för att inte störas av människor som han, som hade lite för bråttom för sitt eget bästa. Det lugn han känt tidigare under dagen var som bortblåst; han var inte ens säker i mitten av en folkmassa.
Han rörde sig snabbt uppåt för den stora marmortrappan som ledde upp till avdelningen för historia och religion, den enda plats han kände till där han kunde hitta den typen av litteratur han förnärvarande behövde. Väl framme öppnade han den massiva ekdörren på glänt, slank in och stängde igen den så försiktigt han kunde. Efter en kort svepning med blicken över rummet fann han den han letade efter sittandes lite avsides i en av de mjuka fotöljerna som fanns till hands för den som ville dröja sig kvar och läsa i själva biblioteket. Dessa fotöljer brukade oftast stå oanvända då de flesta av studenterna föredrog att sköta sitt läsande på sina egna rum eller i någon av bibliotekets många läsesalar. Personen som Joshua sökte, som för närvarandes lugnt satt och läste, var dock ingen student.
”Fader Murphy.” Joshua gick leende fram mot den gamla gråhårige mannen. Denne var iklädd i enkla ouppseendeväckande kläder med bara den vita kragen som gav någon som helst indikation om hans ställning i samhället. Glasögonen satt som vanligt längst nere på nästippen och ansiktet såg fridfullt ut. Dock svarade han inte. Joshua skyndade fram till honom och drog hastigt efter andan. En iskall kyla spred sig längs hans ryggrad då han upptäckte att den gamle prästens hals blivit prydligt avskuren, precis ovanför kragen. En tunn rännil av blod hade runnit ned vid sidan av såret. Det slog dock Joshua att det var på tok för lite blod för den typen av sår som prästen mottagit. Kanske hade han redan varit död då det tillfogades honom? Eller kanske inte? Joshua ville inte tänka tanken till sitt slut.
Det låg en liten vit lapp på boken som fader Murphy hade läst. På den, skrivet med en skakig, ålderdomlig handstil i rött bläck, åtminstone hoppades Joshua att det var bläck, stod det: ”Hamngatan 3, kl 23:30”. Så fort Joshua hade läst lappen fattade den eld och blev till aska på bara sekunder.

Hamngatan 3 var en gammal lagerlokal. Stora packlådor stod staplade i högar och en rostig krananordning hängde ifrån taket. Spindelväv och damm låg i drivor i lokalens hörn och mellan lådorna. Joshua kände nervöst på pistolen han hade i fickan. Han hade aldrig förut använt en sådan, men det skadade aldrig att vara på den säkra sidan. Frågan var bara om den överhuvudtaget skulle hjälpa något.
Han gick långsamt genom labyrinten av lådor tills han kom ut till en sorts mittsektion eller torg. I mitten av det stod en brinnande tunna och vid den stod en kåpklädd gestalt och värmde händerna. Då Joshua gick närmare fladdrade elden till för att sedan försvinna och figuren vände sig långsamt om. Den förde långsamt händerna till huvan och drog tillbaka den från huvudet. Det anlete som doldes där under fick Joshua att flämta till.
Det var ett magert mansansikte, ögonen var så insjunkna att de knappt syntes, men det kunde omöjligt vara mänskligt. Den för Joshua vänstra sidan av ansiktet var lika vitt som ett papper. Blodådrorna syntes tydligt och ögat var helt svart. Den högra sidan var kolsvart likt en korpsfjädrar med ett kritvitt öga utan pupill. Över hela pannan satt en stor, runlik symbol, svart på den vita delen av ansiktet och vice versa. Ansiktet log ett grymt leende som visade tänderna. Röda av något som Joshua så gott som visste var blod, kanske Fader Murphys.
”Så, då ses vi till sist, ansikte mot ansikte, öga mot öga.” Rösten var inte den samma som från gestalten Joshua sett tidigare under dagen, utan klangfull och harmonisk, likväl var Joshua övertygad om att det var samma man.
”Du har gått för långt i ditt sökande efter sanningen och grävt upp hemligheter som borde låtits ligga kvar. Du har varnats, men ändå envist fortsatt i dina efterforskningar. Jag är imponerad av din ståndaktighet och ditt mod, men tyvärr måste det som sker här i natt ändå ske. Vet att det är med stort beklagande jag gör det här.”
Snabbt, snabbare än Joshua någonsin sätt någon röra sig sprang mannen fram mot honom. När han var några meter ifrån honom slängde sig mannen upp i luften och Joshua såg att det nu brann eldar där mannens ögon en gång suttit och symbolen i pannan lyste med ett starkt, vitt sken.
Panikslaget stack Joshua handen innanför rocken och drog fram pistolen men innan han hann avfyra den var mannen framme vid honom och ramlade över honom med en förkrossande kraft. De föll ned på marken och Joshua kunde tydligt höra hur mannen plötsligt flämtade till. Han tittade nedåt och såg att pistolpipan gått rakt igenom mannens bröstkorg. Denne tittade vantroget ned på Joshua och log sedan.
”Tack,” stammade han fram och log blekt, men vänligt, innan kroppen plötsligt desintigrerades i ett moln av damm och aska. Joshua reste sig långsamt upp, smärtan bultades genom kroppen på honom, och borstade av sig. Kvar på golvet låg det enda som återstod av mannen, en mörk kåpa och en hög med aska.

Musiken dånade. Jamie rörde sig, hela kroppen var ett med den snabba takten och han kastade av och an med huvudet som om trummornas dunkanden satt honom i trans. Överallt omkring honom fanns det människor som alla rörde sig med samma lyriska förtjusning av blotta rörelsens magi. Lampor tändes på och av och ljuset blixtrade samtidigt som färgglada spotlights svängde fram och tillbaka. Jamie förlorade sig helt åt dansen.

Det var fjorton timmar senare då Jamie vaknade upp. Bredvid sig hade han liket av den unga tjejen han fått med sig hem från krogen utanför ravelokalen. Den lilla varelsen kunde omöjligt ha varit äldre än sjutton. Hennes säckiga, svarta kläderna med neonfärgad tejp låg utspridda över golvet i hotellrummet de befann sig och hans egna, i samma stuk som tjejens, var inte bättre ordnade de heller. Jamie reste sig ifrån sängen vars lakan en gång varit lika vita som månen som sken på himlen utanför rummet men nu var täckta av blod från offret. Men sådan är världens ordning; det finns jägare, och nu fanns det ett byte mindre.

Jamie hade inte brytt sig om att städa upp efter sig då han lämnade hotellrummet. Det skulle se ut som vilket vanligt mord som helst, och eftersom att han hade sin gåva, eller förbannelse beroende på hur man valde att se på saken, så var det tekniskt sätt omöjligt för honom att lämna spår efter sig. Även om det gick så skulle det inte spela någon roll. Det är svårt att spåra det som inte andas.

Efter att ha betalat kontant i lobbyn gick han ut genom porten. Månens strålar vällde över honom likt en flodvåg över en liten by. Men till skillnad från vad den hjälplösa byn skulle tycka om flodvågen så fann Jamie bara månljuset uppfriskande. Natten var ung, precis som han själv, och det fanns mängder med sätt för en sådan som han att roa sig. Han gick förbi en gammal spegel som stod i ett skyltfönster och stannade upp för att beundra sig själv. De säckiga, neontejpade kläderna hängde precis som de skulle och håret, färgat i en kaskad olika färger, stod upp lika styvt som det gjort ända sedan han genomgick sin förändring. Han kunde inte ändra på det, även om han skulle vilja. Hans oföränderliga hår stod som en symbol för hans plats i världen: Odödligt och oförstörbart. Jamies existens var en enda lång kedja av nöje och njutning, precis som sig bör.

Efter att ha gått en bit så nådde han fram till en stor, gråfärgad lokal. Det såg ut som ett gammalt lager, vilket förmodligen också var vad det var, men lagring var det sista personer som Jamie hade i åtanke då de begav sig dit. Den storvuxne dörrvakten som blickade misstänksamt mot allt och alla flinade då han fick syn på Jamie. Jamie log brett och nickade, varpå dörrvakten släppte in honom.

Det var lika mycket rörelse i lokalen nu som det varit natten innan. Jamie gick fram till baren och visade upp tatueringen han hade på sin vänstra handled. Bartendern nickade och hällde upp en röd vätska i ett litet glas och satte fram den mot Jamie. Jamie drack blodshoten och gav sig sedan ut på dansgolvet.

Redan innan han börjat dansa kände han hur hjärnan började domna bort. Berusad av blod och musik rörde han sig rytmiskt av och an i takt till dunkandet som nu fyllde hans medvetande till fullo. Han lät sig omslutas av den dansande folkmassan och lät sitt sinne bli ett med deras.

Han blev förälskad där på dansgolvet, även om förälskelse kanske inte är rätt ord att beskriva saken med. De tittade på varandra samtidigt, blickarna möttes och från den stunden visste han att han måste ha henne. Hon var den som han väntat på, utan att veta det, den som han behövde få sätta tänderna i för att någonsin få känna ro igen. Hela hans liv innan kändes plötsligt meningslöst, han behövde henne.

Då han kvällen därpå vaknade upp bredvid hennes döda kropp kände han sig mer tillfredställd än han någonsin varit tidigare. Hennes ögon som tidigare varit gröna hade nu fått den gråbruna färg som kännetecknar ögon vars ägare varit döda i ett par timmar och hennes mjuka ansikte var delvis dolt av före detta blonda, nu av blod färgade röda, hårtestar. På något sätt hade hennes ansikte inte blivit nedkladdat eller förstört, utan det såg bara lugnt och fridfullt ut, med ett lugnt litet leende på de rosa läpparna. Han log, samtidigt som han betraktade hennes slanka, avklädda kropp. Hon hade kommit villigt, liksom alla andra innan henne.

Plötsligt stelnade han till. Strax ovanför hennes höftben satt en liten svart bägare intatuerad. Jamie blev kall inombords; det var Anurais märke. Han svor till och flög genast upp på fötter och började leta efter sina kläder. Efter någon minut var han påklädd igen, även om det varit ganska svårt att skilja sina egna säckiga kläder från hennes. Jamie svor på nytt samtidigt som han skyndade sig nedför hotellets trappa. Han hade nyss slitit halsen av en skyddsling till en av de största mästarna i staden. Ifall någon fick nys om att det var han så var han död, och inte bara i ordets ursprungliga mening, han riskerade att fullkomligt utraderas ur historien om någon kom på honom. Han slickade sina tänder i ett försök att få bort det sista av blodet ifrån dem.

Han sprang ut på gatan. Med lite tur hade Anurai inte känt att hans skyddsling mist livet, med lite tid skulle Jamie lyckas hitta ett gömställe som var så bra att inte ens mästarens spårare kunde hitta honom. ”Och kanske skulle solen aldrig mer gå upp,” tänkte Jamie bittert. Men det fanns inte annat han kunde göra än att fly, fly så fort benen bar honom. Han stannade en taxi och hoppade in i den.

Taxin saknade belysning och luktade svagt av gamla spyor. Jamie bad föraren att köra till en adress i utkanten av stan, där en vän till Jamie bodde. Hon kanske visste vad han borde göra, eller kände till någon plats där han kunde ligga lågt i ett par veckor. En otrevlig liten röst inuti honom sade att det faktiskt inte spelade någon roll om han låg lågt i hundra år, mästarna var okända för sitt tålamod. Jamie svor tyst för sig själv och började stirra oseende ut genom fönstret.

– Ut med dig, vi är framme!, sade en barsk röst plötsligt. Jamie tittade upp och såg sig omkring. Han satt fortfarande inuti taxibilen, men han kände inte igen platsen den befann sig på. Höga byggnader med starka lampor som blixtrade överallt genom fönstren, det var tydligt att han befann sig någonstans i stadskärnan.
– Ut med dig!, hördes den barska rösten igen, som han antog tillhörde chauffören. Jamie öppnade dörren och klev ut. 
– Var är vi? Jamie kisade i det starka ljuset från de många lamporna. Det här är inte dit jag bad dig köra!
– Det är någon som vill träffa dig. För första gången såg Jamie nu föraren. Det var en liten, tanig man med vad som såg ut att vara arabiskt ursprung.

Plötsligt skymtade Jamie en rörelse i ögonvrån. Han vände sig snabbt om, och fick syn på en slank, högrest man i en kostym som kom gående mot honom. Mannen hade kortklippt, ljusbrunt hår och hade på sig ett par glasögon. Han hade ett obehagligt småleende på läpparna. Jamie tittade sig omkring på nytt och fann att han var omringad. Darrande tog han till orda:
– Vilka är ni? Vad vill ni mig? Rösten lät gäll av nervositet. Den glasögonprydde mannen log ett ganska elakt leende mot honom.
– Du vet vilka vi är, Jamie, du vet varför vi kommit och du vet precis vad vi vill dig. Mannen leende blev bredare då han såg rädslan i Jamies blick.
– Mitt namn är Anurai, Jamie, och jag har kommit för att föra dig till ditt nya liv. Ett liv där jag bestämmer reglerna.

Sedan började mannen skratta, och innan Jamie han reagera så kände han hur han fick ett hårt slag i huvudet. Den blonda flickan dök upp inför hans inre blick. Hon skrattade också åt honom.