modestlycreative

Musiken dånade. Jamie rörde sig, hela kroppen var ett med den snabba takten och han kastade av och an med huvudet som om trummornas dunkanden satt honom i trans. Överallt omkring honom fanns det människor som alla rörde sig med samma lyriska förtjusning av blotta rörelsens magi. Lampor tändes på och av och ljuset blixtrade samtidigt som färgglada spotlights svängde fram och tillbaka. Jamie förlorade sig helt åt dansen.

Det var fjorton timmar senare då Jamie vaknade upp. Bredvid sig hade han liket av den unga tjejen han fått med sig hem från krogen utanför ravelokalen. Den lilla varelsen kunde omöjligt ha varit äldre än sjutton. Hennes säckiga, svarta kläderna med neonfärgad tejp låg utspridda över golvet i hotellrummet de befann sig och hans egna, i samma stuk som tjejens, var inte bättre ordnade de heller. Jamie reste sig ifrån sängen vars lakan en gång varit lika vita som månen som sken på himlen utanför rummet men nu var täckta av blod från offret. Men sådan är världens ordning; det finns jägare, och nu fanns det ett byte mindre.

Jamie hade inte brytt sig om att städa upp efter sig då han lämnade hotellrummet. Det skulle se ut som vilket vanligt mord som helst, och eftersom att han hade sin gåva, eller förbannelse beroende på hur man valde att se på saken, så var det tekniskt sätt omöjligt för honom att lämna spår efter sig. Även om det gick så skulle det inte spela någon roll. Det är svårt att spåra det som inte andas.

Efter att ha betalat kontant i lobbyn gick han ut genom porten. Månens strålar vällde över honom likt en flodvåg över en liten by. Men till skillnad från vad den hjälplösa byn skulle tycka om flodvågen så fann Jamie bara månljuset uppfriskande. Natten var ung, precis som han själv, och det fanns mängder med sätt för en sådan som han att roa sig. Han gick förbi en gammal spegel som stod i ett skyltfönster och stannade upp för att beundra sig själv. De säckiga, neontejpade kläderna hängde precis som de skulle och håret, färgat i en kaskad olika färger, stod upp lika styvt som det gjort ända sedan han genomgick sin förändring. Han kunde inte ändra på det, även om han skulle vilja. Hans oföränderliga hår stod som en symbol för hans plats i världen: Odödligt och oförstörbart. Jamies existens var en enda lång kedja av nöje och njutning, precis som sig bör.

Efter att ha gått en bit så nådde han fram till en stor, gråfärgad lokal. Det såg ut som ett gammalt lager, vilket förmodligen också var vad det var, men lagring var det sista personer som Jamie hade i åtanke då de begav sig dit. Den storvuxne dörrvakten som blickade misstänksamt mot allt och alla flinade då han fick syn på Jamie. Jamie log brett och nickade, varpå dörrvakten släppte in honom.

Det var lika mycket rörelse i lokalen nu som det varit natten innan. Jamie gick fram till baren och visade upp tatueringen han hade på sin vänstra handled. Bartendern nickade och hällde upp en röd vätska i ett litet glas och satte fram den mot Jamie. Jamie drack blodshoten och gav sig sedan ut på dansgolvet.

Redan innan han börjat dansa kände han hur hjärnan började domna bort. Berusad av blod och musik rörde han sig rytmiskt av och an i takt till dunkandet som nu fyllde hans medvetande till fullo. Han lät sig omslutas av den dansande folkmassan och lät sitt sinne bli ett med deras.

Han blev förälskad där på dansgolvet, även om förälskelse kanske inte är rätt ord att beskriva saken med. De tittade på varandra samtidigt, blickarna möttes och från den stunden visste han att han måste ha henne. Hon var den som han väntat på, utan att veta det, den som han behövde få sätta tänderna i för att någonsin få känna ro igen. Hela hans liv innan kändes plötsligt meningslöst, han behövde henne.

Då han kvällen därpå vaknade upp bredvid hennes döda kropp kände han sig mer tillfredställd än han någonsin varit tidigare. Hennes ögon som tidigare varit gröna hade nu fått den gråbruna färg som kännetecknar ögon vars ägare varit döda i ett par timmar och hennes mjuka ansikte var delvis dolt av före detta blonda, nu av blod färgade röda, hårtestar. På något sätt hade hennes ansikte inte blivit nedkladdat eller förstört, utan det såg bara lugnt och fridfullt ut, med ett lugnt litet leende på de rosa läpparna. Han log, samtidigt som han betraktade hennes slanka, avklädda kropp. Hon hade kommit villigt, liksom alla andra innan henne.

Plötsligt stelnade han till. Strax ovanför hennes höftben satt en liten svart bägare intatuerad. Jamie blev kall inombords; det var Anurais märke. Han svor till och flög genast upp på fötter och började leta efter sina kläder. Efter någon minut var han påklädd igen, även om det varit ganska svårt att skilja sina egna säckiga kläder från hennes. Jamie svor på nytt samtidigt som han skyndade sig nedför hotellets trappa. Han hade nyss slitit halsen av en skyddsling till en av de största mästarna i staden. Ifall någon fick nys om att det var han så var han död, och inte bara i ordets ursprungliga mening, han riskerade att fullkomligt utraderas ur historien om någon kom på honom. Han slickade sina tänder i ett försök att få bort det sista av blodet ifrån dem.

Han sprang ut på gatan. Med lite tur hade Anurai inte känt att hans skyddsling mist livet, med lite tid skulle Jamie lyckas hitta ett gömställe som var så bra att inte ens mästarens spårare kunde hitta honom. ”Och kanske skulle solen aldrig mer gå upp,” tänkte Jamie bittert. Men det fanns inte annat han kunde göra än att fly, fly så fort benen bar honom. Han stannade en taxi och hoppade in i den.

Taxin saknade belysning och luktade svagt av gamla spyor. Jamie bad föraren att köra till en adress i utkanten av stan, där en vän till Jamie bodde. Hon kanske visste vad han borde göra, eller kände till någon plats där han kunde ligga lågt i ett par veckor. En otrevlig liten röst inuti honom sade att det faktiskt inte spelade någon roll om han låg lågt i hundra år, mästarna var okända för sitt tålamod. Jamie svor tyst för sig själv och började stirra oseende ut genom fönstret.

– Ut med dig, vi är framme!, sade en barsk röst plötsligt. Jamie tittade upp och såg sig omkring. Han satt fortfarande inuti taxibilen, men han kände inte igen platsen den befann sig på. Höga byggnader med starka lampor som blixtrade överallt genom fönstren, det var tydligt att han befann sig någonstans i stadskärnan.
– Ut med dig!, hördes den barska rösten igen, som han antog tillhörde chauffören. Jamie öppnade dörren och klev ut. 
– Var är vi? Jamie kisade i det starka ljuset från de många lamporna. Det här är inte dit jag bad dig köra!
– Det är någon som vill träffa dig. För första gången såg Jamie nu föraren. Det var en liten, tanig man med vad som såg ut att vara arabiskt ursprung.

Plötsligt skymtade Jamie en rörelse i ögonvrån. Han vände sig snabbt om, och fick syn på en slank, högrest man i en kostym som kom gående mot honom. Mannen hade kortklippt, ljusbrunt hår och hade på sig ett par glasögon. Han hade ett obehagligt småleende på läpparna. Jamie tittade sig omkring på nytt och fann att han var omringad. Darrande tog han till orda:
– Vilka är ni? Vad vill ni mig? Rösten lät gäll av nervositet. Den glasögonprydde mannen log ett ganska elakt leende mot honom.
– Du vet vilka vi är, Jamie, du vet varför vi kommit och du vet precis vad vi vill dig. Mannen leende blev bredare då han såg rädslan i Jamies blick.
– Mitt namn är Anurai, Jamie, och jag har kommit för att föra dig till ditt nya liv. Ett liv där jag bestämmer reglerna.

Sedan började mannen skratta, och innan Jamie han reagera så kände han hur han fick ett hårt slag i huvudet. Den blonda flickan dök upp inför hans inre blick. Hon skrattade också åt honom.