Tired Dreams
Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.
I en varm lägenhet i ett annat land vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. Mannen, fortfarande nästan en pojke, reser sig upp ur sängen på skakiga ben. Iklädd ett par mjuka byxor och en för stor tröja börjar han ryckigt, som i en trans, röra sig framåt genom lägenheten. Fram till köket, fram till en låda. Lådan öppnas och en knivs silverskimrande egg blixtrar till i månljuset som skiner in genom fönstret.
I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. En plötsligt smärta i armarna får honom att försiktigt dra upp tröjärmarna. Blod. Mannen, fortfarande nästan en pojke, stirrar med uppspärrade ögon på sina lemlästade handleder och ned på lakanen som är täckta av blod från hans sår. Darrande tar han sig upp ur sängen, ovillig att röra vid den röda kroppsvätskan. Han halkar fram genom lägenheten, fram till badrummet där han frenetiskt börjar tvätta av armarna. Det vita kakelhandfatet färgas rött. En lika vit handduk blir för evigt förstörd. Mannen, pojken, får fatt i ett bandage och börjar plåstra om sig själv. Han rör sig mekaniskt, på rutin, ovillig att fråga sig ”Hur?”.
”Femton hemlösa har frusit ihjäl under nattens snöstorm. Polisen råder alla som har möjlighet att stanna inomhus.” Klick. ”Två kvinnor hittades brutalt mördade i en lägenhet söder om stan i morse. Har du sett eller hört något ovanligt, kontakta de lokala myndigheterna på nummer 555 734 1.” Klick. Tystnad. Cameron suckar över kaffet han sedan för till munnen; ytterliggare ett dubbelmord, ytterliggare en presskandal och än en gång polisens inkompetens som beskylls. Åtminstone om man ska tro media, något som enbart de vettlösa och de naiva gör i dagens dagar. Han suckar tungt och tar ytterliggare en klunk av den bittra drycken. Långt skift ikväll. Bäst att vara på topp. Med avsmak ställer han ifrån sig koppen.
”Ni tror på allvar att det finns något bakom allt prat om transer och hallucinationer, Mr McCready?” Artighetstiteln med ett tonfall som skvallrar om annat än artighet och välvilja. Den unge mannen med de bandagerade armarna tittar in i den glasögonprydde lektorns föraktfulla ansikte ett tag, men vänder sedan bort blicken, oförmögen att samla motivationen att starta en diskussion med den äldre. Den äldre som tar tystnaden för en kapitulation fortsätter förnöjt: ”Det är bara dåliga ursäkter från galna mördare och annat löst folk som inte vågar ta ansvar för sina egna handlingar.” Han stryker pompöst över den svällande magen med en hand lika skrovlig som en grusväg av sår och torka. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, vänder blicken ned mot sina böcker, önskandes att han ingenting sagt, men utan att egentligen känna någon direkt sinnesrörelse. Sakta för han handen hållandes pennan över det tomma pappret som ligger uppslaget framför honom. Sakta rör sig pennan och handen med den fram och tillbaka. Sakta, utan kontroll eller vilja eller ens uppmärksamhet. Och på pappret står något. William McCready ser det inte först men drar efter andan då han upptäcker texten, skriven med en handstil som inte är hans: ”Gå hem.”
Sakta reser han sig upp, lektorn vars uppmärksamhet återgått till sig själv och sin föreläsning märker honom inte då han försiktigt slinker ur salen.
Cameron sitter kvar nere på stationen. En gammal man bakom ett gammalt skrivbord på en gammal polisstation, med en gammal mössa över hans tunna, grå hårsvall. Planlöst stirrar han framför sig, på den äldre, bleka kvinna som hysteriskt snyftar fram sin historia om hur hennes älskade knähund var försvunnen när hon vaknade på morgonen. Han ritar cirklar i anteckningsblocket, för trött för att skriva ned hennes ständiga fördomsfulla påpekanden om vilka folkgrupper som stulit hennes älskade leksak. Han vill skälla ut henne. Han vill kasta det nu iskalla kaffet i hennes runda ansikte. Istället sitter han tyst och stilla, nickar förtroendeingivande och svarar: ”Självklart, mrs Colegate, vi kommer att hitta er hund.” Damen verkar inte helt nöjd med att svaret, men reser sig upp och lämnar honom åt sina cirklar. Cameron suckar, uttråkad och matt.
Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, öppnar försiktigt dörren till sin varma lägenhet. Rörelsen och kylan får hans sargade handleder att värka, men smärtan saknar udd. Han kränger av sig rocken och väskan. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men avfärdas med en axelryckning.
Badrumsdörren öppnas av den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William som går in. Tvättar ansiktet.
”Allting går som planerat.” Förvånat tittar han upp, in i spegeln. Och där står han, vänd mot sig själv, med ett belåtet leende på läpparna. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, tittar på sig själv som ändå inte är honom med frågande blick.
Han skrattar åt sig själv.
”Efter inatt behöver jag dig inte längre. Efter inatt så får du återgå till att leva ditt eget liv bäst du kan.” Och spegelbilden tystnar, och nu tittar han på sig själv igen. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, går ut ur badrummet, fast besluten om att inte återvända dit på länge.
Den mörka korridoren är till synes ändlös då Cameron navigerar sig genom den med hjälp utav ficklampan han håller i den vänstra handen. Den högra spänner hanen på vapnet han lyfter framför sig. Samtalet var kort, snabbt, panikslaget och väldigt informativt. Det senaste mordet i en serie av många?
Tio steg till och så står han utanför rum nummer 369. Nu gäller det. En spark, en krasch och ett rop; ”Det är polisen!”, senare står han inne i ett rum tillsammans med två lik och ett öppet fönster. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men den verkar inte komma från de döda kropparna. Näsan leder honom in till det vitkaklade badrummet. Lukten är starkare här. Han tänder lampan och då ser han det:
”Jag är klar nu” skrivet i rött på spegeln. En blick ned i handfatet påminner honom om en hysterisk kvinnoröst och cirklar ritade på ett anteckningsblock.
Det har börjat snöa in genom det öppna fönstret.
I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand.
Bilder av blod, våld och ond bråd död fyller hans sinne, och han andas häftigt. Men strömmen av bilder ebbar ut, och han avfärdar det som en ond dröm, en nattmara. Han frågar sig inte längre varför det värker i hans armar. Det var ju det krossade glaset. Världen försvinner sakta för honom då den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, somnar om.
Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.
I en varm lägenhet i ett annat land vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. Mannen, fortfarande nästan en pojke, reser sig upp ur sängen på skakiga ben. Iklädd ett par mjuka byxor och en för stor tröja börjar han ryckigt, som i en trans, röra sig framåt genom lägenheten. Fram till köket, fram till en låda. Lådan öppnas och en knivs silverskimrande egg blixtrar till i månljuset som skiner in genom fönstret.
I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. En plötsligt smärta i armarna får honom att försiktigt dra upp tröjärmarna. Blod. Mannen, fortfarande nästan en pojke, stirrar med uppspärrade ögon på sina lemlästade handleder och ned på lakanen som är täckta av blod från hans sår. Darrande tar han sig upp ur sängen, ovillig att röra vid den röda kroppsvätskan. Han halkar fram genom lägenheten, fram till badrummet där han frenetiskt börjar tvätta av armarna. Det vita kakelhandfatet färgas rött. En lika vit handduk blir för evigt förstörd. Mannen, pojken, får fatt i ett bandage och börjar plåstra om sig själv. Han rör sig mekaniskt, på rutin, ovillig att fråga sig ”Hur?”.
”Femton hemlösa har frusit ihjäl under nattens snöstorm. Polisen råder alla som har möjlighet att stanna inomhus.” Klick. ”Två kvinnor hittades brutalt mördade i en lägenhet söder om stan i morse. Har du sett eller hört något ovanligt, kontakta de lokala myndigheterna på nummer 555 734 1.” Klick. Tystnad. Cameron suckar över kaffet han sedan för till munnen; ytterliggare ett dubbelmord, ytterliggare en presskandal och än en gång polisens inkompetens som beskylls. Åtminstone om man ska tro media, något som enbart de vettlösa och de naiva gör i dagens dagar. Han suckar tungt och tar ytterliggare en klunk av den bittra drycken. Långt skift ikväll. Bäst att vara på topp. Med avsmak ställer han ifrån sig koppen.
”Ni tror på allvar att det finns något bakom allt prat om transer och hallucinationer, Mr McCready?” Artighetstiteln med ett tonfall som skvallrar om annat än artighet och välvilja. Den unge mannen med de bandagerade armarna tittar in i den glasögonprydde lektorns föraktfulla ansikte ett tag, men vänder sedan bort blicken, oförmögen att samla motivationen att starta en diskussion med den äldre. Den äldre som tar tystnaden för en kapitulation fortsätter förnöjt: ”Det är bara dåliga ursäkter från galna mördare och annat löst folk som inte vågar ta ansvar för sina egna handlingar.” Han stryker pompöst över den svällande magen med en hand lika skrovlig som en grusväg av sår och torka. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, vänder blicken ned mot sina böcker, önskandes att han ingenting sagt, men utan att egentligen känna någon direkt sinnesrörelse. Sakta för han handen hållandes pennan över det tomma pappret som ligger uppslaget framför honom. Sakta rör sig pennan och handen med den fram och tillbaka. Sakta, utan kontroll eller vilja eller ens uppmärksamhet. Och på pappret står något. William McCready ser det inte först men drar efter andan då han upptäcker texten, skriven med en handstil som inte är hans: ”Gå hem.”
Sakta reser han sig upp, lektorn vars uppmärksamhet återgått till sig själv och sin föreläsning märker honom inte då han försiktigt slinker ur salen.
Cameron sitter kvar nere på stationen. En gammal man bakom ett gammalt skrivbord på en gammal polisstation, med en gammal mössa över hans tunna, grå hårsvall. Planlöst stirrar han framför sig, på den äldre, bleka kvinna som hysteriskt snyftar fram sin historia om hur hennes älskade knähund var försvunnen när hon vaknade på morgonen. Han ritar cirklar i anteckningsblocket, för trött för att skriva ned hennes ständiga fördomsfulla påpekanden om vilka folkgrupper som stulit hennes älskade leksak. Han vill skälla ut henne. Han vill kasta det nu iskalla kaffet i hennes runda ansikte. Istället sitter han tyst och stilla, nickar förtroendeingivande och svarar: ”Självklart, mrs Colegate, vi kommer att hitta er hund.” Damen verkar inte helt nöjd med att svaret, men reser sig upp och lämnar honom åt sina cirklar. Cameron suckar, uttråkad och matt.
Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, öppnar försiktigt dörren till sin varma lägenhet. Rörelsen och kylan får hans sargade handleder att värka, men smärtan saknar udd. Han kränger av sig rocken och väskan. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men avfärdas med en axelryckning.
Badrumsdörren öppnas av den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William som går in. Tvättar ansiktet.
”Allting går som planerat.” Förvånat tittar han upp, in i spegeln. Och där står han, vänd mot sig själv, med ett belåtet leende på läpparna. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, tittar på sig själv som ändå inte är honom med frågande blick.
Han skrattar åt sig själv.
”Efter inatt behöver jag dig inte längre. Efter inatt så får du återgå till att leva ditt eget liv bäst du kan.” Och spegelbilden tystnar, och nu tittar han på sig själv igen. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, går ut ur badrummet, fast besluten om att inte återvända dit på länge.
Den mörka korridoren är till synes ändlös då Cameron navigerar sig genom den med hjälp utav ficklampan han håller i den vänstra handen. Den högra spänner hanen på vapnet han lyfter framför sig. Samtalet var kort, snabbt, panikslaget och väldigt informativt. Det senaste mordet i en serie av många?
Tio steg till och så står han utanför rum nummer 369. Nu gäller det. En spark, en krasch och ett rop; ”Det är polisen!”, senare står han inne i ett rum tillsammans med två lik och ett öppet fönster. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men den verkar inte komma från de döda kropparna. Näsan leder honom in till det vitkaklade badrummet. Lukten är starkare här. Han tänder lampan och då ser han det:
”Jag är klar nu” skrivet i rött på spegeln. En blick ned i handfatet påminner honom om en hysterisk kvinnoröst och cirklar ritade på ett anteckningsblock.
Det har börjat snöa in genom det öppna fönstret.
I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand.
Bilder av blod, våld och ond bråd död fyller hans sinne, och han andas häftigt. Men strömmen av bilder ebbar ut, och han avfärdar det som en ond dröm, en nattmara. Han frågar sig inte längre varför det värker i hans armar. Det var ju det krossade glaset. Världen försvinner sakta för honom då den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, somnar om.
Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.
Kommentarer
Postat av: auuus
Skriven 07 till tonerna av BioShocks soundtrack.
Trackback
