modestlycreative

Dr Moore satt på en barstol, tungt framåtlutad mot baren med en glödande cigarett slappt hängandes i mungipan. Den höga, svarta hatten satt på sned och kragen på den allt annat än rena skjortan var uppvikt och skrynklig så att slipsen glidit upp på halsen. Glasögonen hade glidit ned och satt nu på den yttersta delen av nästippen men doktorns ögon tittade oseende under de krokiga bågarna, ned i glaset med Jack Daniels som bartendern för en dryg timme sedan fyllt på åt honom och som sedan dess stått orört.

”Did you hear the news of poor Edward?” började sångaren i bandet sjunga efter ett särskilt önskemål från en yngre kvinna i röd urringad klänning. Sångaren log uppskattande mot kvinnan och även fastän han bar solglasögon rådde det inget tvivel om var mannen fäste blicken. Han såg ut precis som en sångare på en gammal whiskeypub ska se ut; orakad, iklädd läderjacka och med en snusnäsduk runt halsen. Han strålade av en avslappnad självsäkerhet och hans vita tänder blänkte nästan lika mycket som ringen han hade i örat när han på nytt satte mikrofonen till munnen och gav utlopp för ytterligare en hes versrad.

Med en tung suck tog Dr Moore ett bloss från cigaretten och släkte den sedan i askkoppen bredvid honom. Han förde en lätt darrande hand till glaset, lyfte det till munnen och svepte innehållet i en enda rörelse. Bartendern tittade på honom.
”Titta vem som vaknat till. Hur är det, doktorn?”
Dr Moore gav honom en lång blick innan han till sist svarade, med lätt sluddrig röst:
”Jag förlorade en patient, en fyraårig flicka, på operationsbordet för tre dagar sedan. Hon hade tolv ben brutna och inre blödningar i så gott som varje organ. Hennes föräldrar sade att hon ramlat ned för en trappa.”
Han gjorde ett kort uppehåll och tog fram en till cigarett från ett skrynkligt paket som såg ut som om han både suttit och legat på det ett antal gånger.
”För att få den sortens skador som hon hade måste man tillbringa en hel eftermiddag med att ramla ned för trappor. Det var uppenbart att föräldrarna bar ansvaret. Jag kontaktade polisen som meddelade mig att de inget kunde göra då det inte fanns något som gick att bevisa.”
Bartendern muttrade något om polisens oduglighet och fick ett instämmande mummel från den skara lyssnare som nu samlats runt doktorn. Denne fortsatte:
”Så just nu sitter jag och försöker komma på varför jag inte letar reda på flickans föräldrar tillsammans med ett par goda vänner och låter dem ramla ned för ett par trappor. Och varje gång jag kommer på att anledningen till att jag inte gör det är för att jag är en feg ynkrygg så dricker jag ytterligare ett glas och hoppas att det kan få världen att försvinna. På tal om det så är mitt glas tomt, ändra på det är du snäll.”
Dr Moore svepte sitt nypåfyllda glas och tecknade åt bartendern att hälla upp igen och denne lydde honom lite motvilligt.

Bandet hade nu klivit av scenen och sångaren satt nu och pratade med kvinnan i den röda klänningen. Kvinnan rodnade och tittade bort då sångaren med ett vinnande leende klappade henne på kinden, men på hennes läppar speglade ett segervisst leende. Det blev med ens oklart vem som egentligen förförde vem.
”En sak som är lustig, ” sade Dr Moore en liten stund senare. ”Är att folk förväntar sig att de nuförtiden kan göra vad som helst eftersom att det ändå alltid kommer vara någon läkare där som kan rädda livet på dem. Jag träffade en skateboardåkare som blivit förlamad i hela kroppen men ändå var övertygad om att jag skulle kunna få honom att gå igen. Han hade krossat varenda kota i hela ryggraden.”
Doktorn tog ytterligare ett bloss från cigaretten och sköljde ned det med en klunk Jack Daniels.
”Likadant var det med fyraåringens föräldrar. De var inte ens oroliga för barnet, utan var helt säkra på att jag skulle kunna rädda henne, oavsett vad hon råkat ut för. Människor förstår inte längre att oavsett hur långt forskningen kommit så är det bara vetenskap. Jag sysslar med medicin, inte mirakel, och det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av. Men folk förstår inte det längre. Misshandel och knivslagsmål är vanligare än någonsin och det finns inte en människa i staden nuförtiden som inte äger minst ett skjutvapen. Jag förstår inte vart vi är på väg, och hur många som måste dö för att folk ska förstå det här.”

Med de orden reste sig Dr Moore upp och drack det sista av whiskeyn. Då han gick ut från puben lämnade han en tystnad efter sig, och alla lyssnarna tänkte tysta på människor de själva skadat. De enda som fortfarande pratade var sångaren och den unga kvinnan i den röda klänningen. Men snart försvann även de, till något närbeläget motellrum, och puben blev lika tyst som graven den fyraåriga flickan sänktes ned i två dagar senare. Föräldrarna var de enda närvarande, förutom prästen, men de verkade inte särskilt intresserade då deras dotter begravdes under sex fot jord.