modestlycreative

Jonah såg sorgset ut över olycksplatsen. Brinnande bråte och metallskrot låg utsprida tillsammans med sönderslitna kroppsdelar och blod från det som en gång varit ett bröllopsekipage, ett ekipage som fört med sig nytt hopp om försoning till den trasiga staden Tel Aviv. Som den lågrankade agent han var, föll det ofta på hans lott att se till att det ”städades upp” efter situationer som denna. Egentligen tillhörde det inte Mossads arbetsuppgifter, men sedan 2012, då terrorister lämnat kvar apterade sprängämnen efter ett självmordsattentat, så krävde regeringen att åtminstone en agent alltid övervakade ”städningen”, för att förhindra att fler liv gick till spillo. Så hette det åtminstone officiellt. Jonah var ganska säker på att det egentligen handlade om att regeringen inte ville bli av med sin ”städhjälp” på grund av människors fruktan.

Daniel var bekymrad. Han hade visserligen inte uppfostrats till att hata muslimerna, men han hade ändå kommit att betrakta dem med stor misstänksamhet. Under sina nitton levnadsår hade han sett för många terrordåd, på för nära håll, för att undgå att påverkas. Visserligen gjorde den israeliska regeringen hämndaktioner för varje dåd som de palestinska terroristerna utförde, men det kändes inte lika nära. Ju längre bort något var, desto svårare var det att känna medlidande. Självklart sympatiserade han med de stackars muslimska civilisterna som tvingades sätta livet till, men på något sätt kändes dödandet värre då han såg det med egna ögon.
Tidigare under dagen då han städat på ett av Tel Avivs sjukhus hade han träffat källan till sina bekymmer; Nadia, en mycket vacker flicka i hans egen ålder, med stora mörka ögon och korpsvart hår. Hon var där för att hälsa på sin morbror som hade smittats i samband med att den muterade version av tuberkulos spridit sig över Israel år 2015. Mängder hade dött, och utbrottet hade effektivt stoppat de sköra fredsförhandlingarna då bägge sidor anklagat varandra för att ha spridit ut smittan. Lyckligtvis hade belgiska forskare snabbt hittat ett botemedel och nu var Nadias morbror en av de få som fortfarande behövde behandling.
I vanliga fall brukade Daniel vara väldigt försiktig då han kom i kontakt med nya människor, men något hos Nadia hade slagit omkull honom helt. De hade suttit och pratat i timmar, helt förlorade i varandras ögon. Han kunde inte ens komma ihåg vad de hade pratat om, han hade varit alldeles för betagen av henne. Imorgon skulle de träffas igen, på ett café i ett av stadens lugnare områden, och Daniel kunde inte bärga sig.
Men det var inte den stundande förälskelsen som bekymrade Daniel, utan det var det faktum att Nadia var palestinier. Hon tillhörde den nya generationen muslimska flickor som inte bar slöja, men det förändrade inte det faktum att hon var en av dem som Daniel egentligen inte borde beblanda sig med, åtminstone inte om man fick tro regeringarna på de båda sidorna. Han suckade, det här skulle innebära problem.

Nadia dansade in i lägenheten och när hennes katt nyfiket kom spatserande gav hon den en innerlig kram. Dagens cafébesök tillsammans med Daniel hade fyllt henne med en sorts vansinnig glädje. Hon virvlade in i sitt rum och slängde sig med ryggen före ned på sängen; aldrig hade hon mått såhär bra. De hade träffats och den oerhörda kontakt hon känt dagen innan var där igen. Minuterna hade blivit timmar och då de tillsist behövt lämna varandra hade han kramat henne. Hon log med hela ansiktet.
Under gårdagen hade hon känt sig lite fundersam över det faktum att Daniel var jude, men efter idag kunde hon inte göra annat än att skratta åt de fåniga tvivlen. Jude, muslim, vad spelade det för roll? Han var den han var, och det var det enda som räknades för henne.

Det började regna. Små, snabba droppar föll från himlen och försämrade sikten. Det var som om himlen bestämt sig för att helt plötsligt släppa ned det regn som den hållit för sig själv de senaste sex månaderna. Det var som om Gud grät. Jonah log bittert för sig själv. Han hade aldrig någonsin trott på Gud, men ändå räknades han som jude bara för att hans föräldrar varit det. Likadant var det med många, både israeler och palestinier. Världens syn på religion var allt bra underlig.

Daniel kunde för sitt liv inte komma ihåg att han någonsin varit lika nervös som han var då han med tunga steg gick hemåt från sitt senaste möte med Nadia. Under de två veckorna som gått hade deras känslor för varandra djupnat och utvecklas till något som bara kunde beskrivas med ett ord: Kärlek. Men idag hade de kommit överens om att de skulle berätta för sina föräldrar om förhållandet. Daniel kände hur kalla kårar löpte längs ryggraden då han gick längs gatorna under den, som alltid, molniga himlen. Han hade inte sett solen på ett halvår, men ändå regnade det aldrig.
Tio minuter senare gick han in genom dörren till det hus där familjen bodde. Trapphuset tycktes gråare än vanligt då han mödosamt tog han sig upp för de tre trappor som ledde till den stora lägenheten där han levde. Någon gång under 2010 hade de slutat använda färg då nya hus byggdes, det blev billigare så. Han öppnade dörren och gick in till köket där hans föräldrar stod och lagade middagen. Efter några ögonblicks tvekan tog han slutligen till orda: ”Mamma, pappa, jag är kär. Hon är muslim.”

Nadia kunde inte låta bli att le lättat då hennes far omfamnade henne. Föräldrarna var inte fördomsfulla, men hon hade varit rädd för att ändå skulle tycka att det var lite väl kontroversiellt att förälska sig i en judisk pojke. Och visst hade de blivit förvånade, men, som hennes far hade sagt; det viktigaste var att hon var lyckligt. ”När får vi träffa honom?” frågade modern henne med en förvånad glädje i rösten. ”När får vi träffa den pojke som du valt åt dig själv?” Och Nadia kunde bara skratta lättat till svar.
Ungefär en halvtimme senare pep det till i hennes väska och hon kunde strax läsa ett meddelande från Daniel. ”Det gick bra. Jag älskar dig.” Hon skrattade nästan högt av lycka då hon sprang in i vardagsrummet för att visa sina föräldrar de goda nyheterna.

Jonah lät detektorn svepa över olycksplatsen i sitt sökande för dolda mineringar och, precis som han väntat sig, hittade han inga. Den enda gången det knastrade till i detektorn var då den gled över en ring. Jonah plockade upp smycket. Det var en liten blå ädelsten som satt fast i ett rött band. Åtminstone trodde han att det var rött, men det kunde ha färgats av blodet. Han tog fram en liten bevispåse och lade ned ringen i den så att den inte skulle skadas.

Daniel kände nervöst på den lilla asken han hade i fickan där han satt tillsammans med Nadia på restauranten. Det lilla smycket hade gått genom släkten så länge någon kunde minnas och varje gång den skänkts bort i ett frieri hade äktenskapet blivit både långt och lyckligt. Nu hade det slutligen blivit hans tur att ge bort den lilla blå ädelstenen som satt fast i ett band av blankaste silver. Han såg på Nadia. I skenet från ljusens lågor var hon vackrare än någonsin. Allting kändes så overkligt. De hade bara känt varandra i en månad men den månaden hade varit längre än någon tidigare. Han svalde hårt och såg in i hennes ögon innan han gick ned på knä och öppnade munnen.

”Vill du gifta dig med mig?” Hon fick inte fram ett ljud. Där stod Daniel på knä framför henne, de bruna ögonen glänste i lågornas ljus och med en liten blå låda i händerna. Det kändes som att världen frusit fast och hon kunde bara titta på honom. Plötsligt fick hon tårar i ögonen som fick världen att vakna till liv igen. Hon gav ifrån sig ett litet tjut av glädje och kastade sig om halsen på honom och kysste honom, viskandes ”Ja” i hans öra.

Då regnet blandade sig i blodet såg det ut som att hela marken var täckt av den röda kroppsvätskan. Rött vatten rann längs gatan och även fast delar av den stora flod som kom flytandes fångades upp av olika avlopp verkade den aldrig ta slut. Jonah vadade genom ett hav av blod då han fick syn på en odetonerad raket som flöt tillsammans med rester av en bränd tändhatt från en självmordsbomb. Nyfiket plockade han upp raketen och efter att först ha försäkrat sig om att den inte skulle explodera i händerna på honom undersökte han den närmare. Han blev inte ens förvånad då han såg att den var israelisk.

Allting hade gått så fort. Bara en vecka efter frieriet hade de vigts av en rabbi och en imam tillsammans. De två heliga männen hade talat med varandra i tio minuter och sedan bestämt sig för att strunta i de vanliga ceremonierna och skapade istället en ny som de tyckte var lämplig för både muslimer och judar. I vanlig ordning hade de sedan börjat tåga genom staden, längs gator kantade av jublande folkmassor.
Plötsligt trängde en man sig fram genom åskådarna och började springa mot bröllopståget där Daniel och Nadia gick i spetsen. Han slet upp jackan och under den satt bomber fastspända. ”Se upp!” ropade någon. Samtidigt som mannen nådde de nygifta kom raketer från ett militärfordon flygandes mot bröllopståget.

Regnet hade släckt elden, och den röda floden hade mattas ut. Arbetare hade slängt upp allt ”skräp” på lastbilar som sedan kört iväg. Jonah hade suttit sig i sin bil och kört tills han nådde kusten. Där stod han på en hög klippa och blickade ut över det vilda havet som kastade sig likt av och an likt en levande varelse i vinden. Han tog fram ringen ur fickan och tog ut den ur påsen. När allt kom omkring var ringen det enda spår som fanns kvar av det bröllop som kunnat bli början till en försoning mellan judar och muslimer. När allt kom omkring var ringen det enda spår som fanns kvar av det som kunnat bli räddningen för Israel och Palestina. Jonah tog sats och kastade ringen så långt han kunde, ut i det vilda havet. När allt kom omkring fanns det ingen räddning för de två stridande länderna i Mellanöstern.