Vårens hälsning
Ljusen skimrade mot den becksvarta natthimlen, ögon som iskallt stirrade ut över vintermörkret. Cigaretten som glödde mellan pekfingret och långfingret tycktes bortglömd där han förhäxat stod och stirrade ut över stadens ljussken.
”30,” tänkte han tyst för sig själv.
Månen sken ned genom de tunga molnen som gömde stjärnorna för hans syn, och inifrån lägenheten snurrade en skiva i cd-spelaren, ” Because I feel it all fading and paling.” Men musiken nådde inte riktigt fram till honom där han stod där ute. Han hörde den, i den bemärkelsen att hans trumhinnor fångade upp ljudvågorna när de nådde hans hörselgångar, men hans hjärna misslyckades med att registrera något ljud. Han hörde den inte.
”20.” Enstaka bilar for fortfarande omkring ute på gatorna, kring de av människan asfalterade stigarna genom storstadsdjungeln. Deras ljus var mindre än fönstrens iskalla ögon, likt irrande smådjur letandes efter föda snarare än jättelika, stillastående varelser.
”10,” räknade han. Nu var det snart dags.
”4, 3, 2, 1.” Och mörkret svepte över staden som en stor våg som svalde allt den kom i kontakt med. Lamporna slocknade, en efter en, i så snabb följd att ingen som inte tittat kunnat märka att det inte rörde sig om ett enda strömavbrott utan hundratusentals separata, försiktigt iscensatta med en konstnärs skicklighet och en ficktjuvs handlag.
Han lät cigaretten falla ur fingrarna, gick in från balkongen, in i sin nu kolmörka lägenhet och tog tag i den svarta tygryggsäcken, egentligen mer en påse än en ryggsäck. Med självsäkra steg gick han och öppnade dörren till lägenheten, gick igenom den och låste efter sig. Det var dags att börja arbeta.
Tolv trappor senare gick han ut genom porten och började gå i riktning mot stadens centrum. Han gick med raska steg, men utan att egentligen skynda sig. Allting var klockat och uträknat in i minsta detalj, så han visste precis hur fort han behövde gå. Dessutom hade strömavbrotten inte hunnit skjunka in i de få människor som fortfarande var vakna, så de sedvanliga plundringstågen en operation av det här slaget brukade utlösa hade inte hunnit komma igång ännu. Värre skulle det bli på hemvägen, men då hade han ingen tid att passa, så han skulle ha råd med några omvägar i lugnare kvarter.
Gruset krasade under hans fötter och den kyliga luften fick andedräkten att bli till ånga när den sipprade ut genom hans näsborrar. Vinden spelade genom grenarna på de kala träden och rörde omkring de fåtal löv som hade klarat sig undan de boendes höststädningar. Men mössan värmde hans huvud och de svarta kläderna var vindtäta och varma.
Tre gator senare, samtidigt som de första billarmen började tjuta och de första hänförda skriken från tonåringar höga på förstörelse började ljuda, så var han framme vid sitt mål, en parkeringsplats under ett hus. Han satte ned tygryggsäcken på marken och öppnade den. Han tog fram en liten påse full av frön, en annan med jord och ett igenkorkat lerkrus. Han öppnade jordpåsen och strödde försiktigt ut jorden i en cirkel omkring sig, med en radie på en halvmeter. Han öppnade fröpåsen och hällde ut dem lika försiktigt över jorden. Sen tog han bort korken från lerkruset och började hälla vattnet över jorden och fröna samtidigt som han mumlade för sig själv medan den välbekanta lukten av jord fyllde hans sinne. När vattnet tagit slut avslutade han sitt mässande med att stoppa högerhanden i fickan och plocka upp en näve torra eklöv som han släpte och lät vinden fånga upp. Därefter lade han stillsamt tillbaka de tre föremålen i ryggsäcken och tog fram det fjärde, sista.
Pistolen blänkte till i månljuset när han osäkrade den.
Plötsligt hördes ett dovt mullrande från marken och tjocka grenar sköt upp från den asfalterade parkeringsplatsen, från mitten av cirkeln där han stod. Trädet som snabbt men mödosamt reste sig upp ifrån den tidigare livlösa marken knakade och knäppte när det lyfte upp honom i luften, upp mot den balkong han siktat in sig på. När den ståtliga eken växte sig förbi räcket tog han ett lugnt kliv över den, viskade två ord och öppnade den nu olåsta dörren. Kvinnan därinne tittade på honom i storögd förvåning, men han bara log.
”En hälsning från Vårens Hov,” sade han, och lät fingret krama om avtryckaren.
”30,” tänkte han tyst för sig själv.
Månen sken ned genom de tunga molnen som gömde stjärnorna för hans syn, och inifrån lägenheten snurrade en skiva i cd-spelaren, ” Because I feel it all fading and paling.” Men musiken nådde inte riktigt fram till honom där han stod där ute. Han hörde den, i den bemärkelsen att hans trumhinnor fångade upp ljudvågorna när de nådde hans hörselgångar, men hans hjärna misslyckades med att registrera något ljud. Han hörde den inte.
”20.” Enstaka bilar for fortfarande omkring ute på gatorna, kring de av människan asfalterade stigarna genom storstadsdjungeln. Deras ljus var mindre än fönstrens iskalla ögon, likt irrande smådjur letandes efter föda snarare än jättelika, stillastående varelser.
”10,” räknade han. Nu var det snart dags.
”4, 3, 2, 1.” Och mörkret svepte över staden som en stor våg som svalde allt den kom i kontakt med. Lamporna slocknade, en efter en, i så snabb följd att ingen som inte tittat kunnat märka att det inte rörde sig om ett enda strömavbrott utan hundratusentals separata, försiktigt iscensatta med en konstnärs skicklighet och en ficktjuvs handlag.
Han lät cigaretten falla ur fingrarna, gick in från balkongen, in i sin nu kolmörka lägenhet och tog tag i den svarta tygryggsäcken, egentligen mer en påse än en ryggsäck. Med självsäkra steg gick han och öppnade dörren till lägenheten, gick igenom den och låste efter sig. Det var dags att börja arbeta.
Tolv trappor senare gick han ut genom porten och började gå i riktning mot stadens centrum. Han gick med raska steg, men utan att egentligen skynda sig. Allting var klockat och uträknat in i minsta detalj, så han visste precis hur fort han behövde gå. Dessutom hade strömavbrotten inte hunnit skjunka in i de få människor som fortfarande var vakna, så de sedvanliga plundringstågen en operation av det här slaget brukade utlösa hade inte hunnit komma igång ännu. Värre skulle det bli på hemvägen, men då hade han ingen tid att passa, så han skulle ha råd med några omvägar i lugnare kvarter.
Gruset krasade under hans fötter och den kyliga luften fick andedräkten att bli till ånga när den sipprade ut genom hans näsborrar. Vinden spelade genom grenarna på de kala träden och rörde omkring de fåtal löv som hade klarat sig undan de boendes höststädningar. Men mössan värmde hans huvud och de svarta kläderna var vindtäta och varma.
Tre gator senare, samtidigt som de första billarmen började tjuta och de första hänförda skriken från tonåringar höga på förstörelse började ljuda, så var han framme vid sitt mål, en parkeringsplats under ett hus. Han satte ned tygryggsäcken på marken och öppnade den. Han tog fram en liten påse full av frön, en annan med jord och ett igenkorkat lerkrus. Han öppnade jordpåsen och strödde försiktigt ut jorden i en cirkel omkring sig, med en radie på en halvmeter. Han öppnade fröpåsen och hällde ut dem lika försiktigt över jorden. Sen tog han bort korken från lerkruset och började hälla vattnet över jorden och fröna samtidigt som han mumlade för sig själv medan den välbekanta lukten av jord fyllde hans sinne. När vattnet tagit slut avslutade han sitt mässande med att stoppa högerhanden i fickan och plocka upp en näve torra eklöv som han släpte och lät vinden fånga upp. Därefter lade han stillsamt tillbaka de tre föremålen i ryggsäcken och tog fram det fjärde, sista.
Pistolen blänkte till i månljuset när han osäkrade den.
Plötsligt hördes ett dovt mullrande från marken och tjocka grenar sköt upp från den asfalterade parkeringsplatsen, från mitten av cirkeln där han stod. Trädet som snabbt men mödosamt reste sig upp ifrån den tidigare livlösa marken knakade och knäppte när det lyfte upp honom i luften, upp mot den balkong han siktat in sig på. När den ståtliga eken växte sig förbi räcket tog han ett lugnt kliv över den, viskade två ord och öppnade den nu olåsta dörren. Kvinnan därinne tittade på honom i storögd förvåning, men han bara log.
”En hälsning från Vårens Hov,” sade han, och lät fingret krama om avtryckaren.
Kommentarer
Postat av: auuus
Skriven 08 då jag var rätt inne på Changeling: The Lost.
Trackback
