modestlycreative

Det var en vanlig kväll, i mitten av oktober. Det duggade från himlen och en lätt bris svepte förbi, förmodligen smekte den trädens kronor i parken tre kvarter bort innan den drog vidare. Jag stod på min balkong, två våningar över en tvärgata där en restaurang kastade ut sina sopor och en bar kastade ut sina aningen för överförfriskade kunder. Den hade potentialen att vara stökig men, må hända var det ödets nyck, så har varken jag eller mina grannar någonsin haft problem med oväsen.
Jag hade precis tänt en cigarett jag skakat fram ur ett nästan tomt paket Marlboro när jag fick syn på en bil som stod parkerad nedanför mig. Jag hade troligen inte lagt märke till den i vanliga fall, bilar är trots allt ingen ovanlig syn ens i en liten stad, och med ca 19,5 miljoner invånare är New York inte vad de flesta skulle kalla liten, men det var något med bilen som fick mig att känna mig iakttagen. Jag betraktade bilen medan jag rökte cigaretten, men lade inte märke till något ovanligt förrän jag släppt ned den i den vattenfyllda konservburk jag använder som askkopp och vänt mig om för att gå in. Då tutade det till bakom mig. Jag vände mig hastigt om mot bilen, den enda i närheten, men såg varken rörelser eller ljus ifrån den. Ryckandes på axlarna rörde jag mig mot dörren på nytt när det tutade till igen. Återigen snurrade jag runt och belönades på nytt med synen av en tom gata och en till synes lika tom bil. Med en kall kåre krypandes längs ryggraden backade jag in i lägenheten och stängde och låste dörren till balkongen.

Dagen därpå vaknade jag och gick till jobbet som vanligt, jag arbetar som utkörare för en UPS-klon, och hade glömt bort bilen tills jag var på väg hem på eftermiddagen. Då jag gick genom tvärgatan utanför min balkong fick jag syn på bilen igen. Jag tog god tid på mig, tittade in genom fönstren och noterade registreringsnumret. Bilen var en svart sedan, av märket Chevrolet, och såg ut att komma från 1960-talet. Sätena var i grått läder och såg rena ut. Jag kunde inte se något alls liggandes i bilen, vilket i sig var underligt då de flesta bilägare alltid lämnar något kvar i sina bilar, om så bara omslagspappret från en hamburgare. Efter ungefär fem minuter i duggregnet så gav jag upp och tog mig in i lägenheten. Jag hängde upp min blöta, grå filtrock på en krok i hallen och tog av mig höstkängorna för att inte blöta ned inomhus. I strumplästen fortsatte jag sedan in och beslöt mig för att kolla upp registreringsnumret på Internet. Inget resultat. Av registret att döma så existerade inte ens bilen. Jag sköt det ur tankarna och började laga middag.

Den sena kvällen kom och i och med den regnet. Det som tidigare under dagen varit ett lätt duggregn utvecklades till en piskande störtflod som forsade ned från himlen. Blixtar lyste upp natten och åskan dånade i öronen på de stackare som fortfarande rörde sig utomhus. Jag hade stängt av dator och TV efter alla skräckhistorier man hört om elapparatur och åskväder i kombination. Istället hade jag lagt mig på sängen i sällskap med något så icke-amerikanskt som en god bok när jag efter en stunds läsande kände hur nikotinbegäret yrkade mig att gå ut i ovädret och svärta ned mina luftrör. Jag drog på mig rocken och skorna och gick ut på balkongen igen. Jag kastade ett vaksamt öga mot bilen, som givetvis stod kvar, innan jag tände min cigarett. Tiden det tog att röka färdigt förflöt utan större händelser än att jag blev fruktansvärt blöt i håret, men då jag vänt mig om för att återvända in i värmen till ett försök att torka av mig så tutade det igen. Jag snurrade runt och stirrade klentroget mot bilen under mig. Plötsligt blinkade ena framlyktan till. Jag gnuggade mig i ögonen, och hoppades att det bara var blixten som spelade mig ett spratt, men innerst inne visste jag att mina förhoppningar var missriktade. Bilen blinkade till igen.
”Vad vill du mig?!” skrek jag innan jag kunde hindra mig själv och som svar på det började bilens lampor blinka, larmet började tjuta och tutan drog igång. Oväsendet fyllde natten men dränktes då och då av åskan som slog ned, förhoppningsvis i någon av stadens många åskledare.
Jag rusade in i lägenheten och ut genom ytterdörren, ner genom trapphuset och ut på gatan. Jag gick snabbt fram mot bilen, men halkade till på lite skräp från containern där restaurangen kastar sina sopor varje dag. Jag fann mig plötsligt liggandes på rygg medan vatten sipprade in genom tyget till rocken. Mödosamt hade jag kämpat mig upp till en sittande ställning då jag hörde ett dovt mullrande från bilen. En iskall kyla som inte hade något med vädret att göra drog plötsligt igenom mig, och jag försökte panikslaget ta mig upp på fötter samtidigt som bilens däck började skrika när den tog fart. Jag sprang mot dörren samtidigt som den i hög hastighet kom körandes mot mig, men en blick över axeln talade om för mig att det inte fanns en chans att jag skulle hinna dit innan bilen förvandlade mitt skelett till kornmjöl. Jag kastade mig istället mot brandstegen som hängde ned från balkongerna och klättrade upp så fort jag kunde för att placera mig ovanför bilen. Med det kalla järnet mellan armarna klamrade jag mig fast och förberedde mig på smällen jag visste skulle komma för att inte ramla. Jag blundade. Och inget hände. Jag öppnade ögonen, tittade bakom mig, och bilen stod tyst och orörlig, som om den aldrig hade kört mot mig. Efter en hastig blick mot framrutan kunde jag konstatera att den var tom. Darrande klättrade jag upp för stegen till min balkong och skulle just till att gå igenom dörren. Bilen tutade igen. Jag rusade in, låste dörren, stängde och låste ytterdörren och kurade ihop mig i sängen, skakandes. Lamporna förblev tända och jag sov inte en blund den natten.

Dagen därpå vågade jag inte lämna lägenheten. Jag sjukanmälde mig till jobbet och försökte koncentrera mig på annat, men jag fann mig ständigt tittandes ut genom fönstret, mot bilen som fortfarande stod kvar på samma plats som tidigare. Vädret hade lugnat ned sig, vinden stillnat, åskan tystnat och regnet hade återgått till ett stilla duggande. Efter en blick mot den digitala väckarklockan på nattduksbordet uppmärksammades jag på att klockan redan började närma sig fem på kvällen, och att det strax skulle mörkna. Det slog mig att jag varken ätit eller druckit under hela dagen, men jag kände mig inte hungrig. Tröttheten brann i mig, och jag lade mig ned på sängen och slöt ögonen.

Då jag vaknade var det mörkt ute och klockans gröna siffror visade på 01:23. Ljudet av regn och åska fyllde återigen mina öron och blixtar lyste då och då upp rummet jag låg i. Utan att tänka mig för gick jag ut på balkongen för att röka, men möttes av det höga tutandet då jag öppnade dörren. Vreden kokade i mig och jag rusade in igen och grep tag i den tunga, gamla revolvern som låg och samlade damm i en byrålåda. Jag tog med mig den ut, avlossade tre skott in i vindrutan och ytterliggare tre genom motorhuven på den svarta Chevroleten. Med bister min tände jag sedan min cigarett och rökte medan jag stint betraktade bilen nedanför mig. Då jag var färdig bakade jag in genom dörren igen, och bilen tutade. Rasande riktade jag pistolen mot sedanen och började frenetiskt att trycka på avtryckaren, men jag hade inte laddat om den så den enda reaktion det tunga metallinstrumentet i min hand gav ifrån sig var några klickande ljud. Jag tittade mot bilen och såg till min förskräckelse att kulhålen i motorhuven var försvunna och vindrutan var som ny. Vantroget och förfärat backade jag in i lägenheten, gnyendes för mig själv.

Ytterliggare en sömnlös natt följde, och ytterliggare en sjukanmälan till min chef som började undra hur det egentligen var med mig. Kanske hördes det på min röst hur märkbart skakad jag var av nattens händelser. Jag tillbringade på nytt dagen i lägenheten, sittandes vid fönstret med blicken mot bilen. Jag varken åt eller drack, jag rörde mig inte ur fläcken då jag inte vågade släppa bilen med blicken. Jag hoppades på att det skulle vara en hallucination, att jag utan att märka det skulle ha drabbats av en plötslig men övergående galenskap, och att livet snart skulle återvända till det vanliga. Eller att jag, genom någon mirakulös tablett från någon välvillig psykolog skulle bli av med denna hemsökelse. Återigen så somnade jag, utmattad, någon gång på eftermiddagen.

Jag vaknade senare än natten innan, och regnet öste ned igen. Omgivningarna tycktes mörkare, som om stormen stängde ute ljuset från staden. Lamporna i lägenheten fungerade inte, och till och med blixtarnas sken tycktes blekt och matt. Åskan dånade och mellan den och ljudet av regnet kunde jag inte ens höra mig själv tänka. Stapplande tog jag mig ut på balkongen och trevade fram paketets sista cigarett som jag efter mycket fummel med tändaren lyckades få eld på. Mina händer skakade, men jag kände inte av kylan från regnet. Blicken sökte sig på nytt till bilen. Efter ett tag tyckte jag mig se något röra sig bakom ratten i förarsätet. Jag blev alldeles kall inombords, och kände hur en ofattbar ilska bubblade upp inom mig. Med en kort snärt med handen lät jag det sista av cigaretten flyga iväg. Med en kraftansträngning fick jag händerna att sluta skaka och fattade långsamt tag i brandstegen och började klättra ned mot gatan.
Jag nådde marken och började gå mot bilen, som förblev tyst. Plötsligt började motorerna mullra igen, ett ljud som även hördes över åskans och regnets oväsen, och däcken gav ifrån sig ett skrik som skar i mina öron när bilen på nytt satte fart mot mig. Jag förmådde inte att röra mig längre, utan stod stelt kvar och darrade av en plötslig skräck när jag såg den svarta karossen och de två illvilligt lysande lamporna komma farande emot mig i hög fart. Det sista jag såg innan allt svartnade framför mig var ett tomt förarsäte.