modestlycreative

Det var tidigt på morgonen och Farah var på väg till brunnen. Iklädd sin pösiga klänning och mörka slöja balanserade hon en stor lerkruka på huvudet, helt ovetandes om de sensuella höftrörelser hon gjorde när hon gick. Solen stod ännu lågt på himlen och dess strålar var mjuka och värmde upp sanden efter den kalla ökennatten.
Som yngsta dotter i familjen föll det på hennes lott att hämta vatten så att hennes systrar kunde börja tillreda morgonmålet, men det var en uppgift hon gärna utförde. Det var en ära att tjäna och arbeta för familjens bästa, och Farah älskade hur den milda morgonsolen speglade sig i oaserna vars palmer kastade långa, mjuka skuggor. En liten fluga flög förbi henne, men hon brydde sig inte om den.

Alurea öppnade långsamt ögonen. Det blåste lite ifrån det öppna fönstret och det vita linnet hon sov på böljade kring hennes kropp. Det rörde sig utanför tygstyckena som skyddade henne från insekter och hon drog försiktigt undan dem och tittade ut. Där på mattan satt hennes tvåårige bror Markus och lekte med en färgglad boll som en av tjänarna givit honom. Han log då han fick syn på Alurea och började gå mot henne. Efter att ha kramat om sin bror satte Alurea sig upp i sängen och gäspade. Hon tittade ut genom fönstret och såg att solen redan gått upp. Ljusa sanddyner så långt ögat kunde nå med små oaser här och var. Det förvånade henne att det var så lugnt som det var, med tanke på att den nyss övertagna staden låg knappt en fjärdingsväg bort. Ytterliggare en seger för kristendomen mot saracenerna.

Farah tittade ned i vattnet vid oasen dit hon tagit sin tillflykt. Hon hade inte fått några nya arbetsuppgifter, så hon hade tagit tillfället i akt och satt sig nere bland palmerna i en av de närbelägna oaserna. Solen gassade och Farah, som tagit av sig slöjan, satt nu och betraktade sin spegelbild i vattenytan. Det mörka håret inramade hennes mjuka ansikte och den smala, lätt böjda näsan. Med sina långa ögonfransar och mörka ögon var hon sin fars stora stolthet och han hoppades att en vacker dag kunna gifta bort henne till byhövdingens son, en stilig ung man med gott löfte om sig att bli en lika stor ledare som fadern.
Vattenytan krusade sig, och en liten groda tittade plötsligt upp mitt i spegelbilden. Farah ramlade baklänges av överraskning men då hon såg grodan började hon skratta, ett pärlande, klangfyllt läte och hon tyckte nästan att grodan såg lite förnärmad ut då den simmade iväg.

Efter att hon klätt på sig en av sina vackraste klänningar satte Alurea sig ned och började borsta sitt långa, blonda hår. Hon hade alltid fått höra att om hon inte såg efter sitt yttre skulle hon aldrig bli gift, och hon visste att hennes familj inte skulle tåla den skammen det skulle innebära. Lyckligtvis var hon redan uppvaktad av en ung man. Hon skulle förmodligen inte välja honom, men uppmärksamheten var trevlig.

Plötsligt vaknade Farah med ett ryck av att hon hörde rop och skrik från tälten. Hon reste sig upp från sin plats vid oasen och såg till sin stora förskräckelse hur natthimlen lystes upp av eld och hur betesdjuren flydde i panik för att komma undan lågorna. Klangen från stål som möter stål fyllde hennes öron, samtidigt som hon började springa mot boplatsen.
Människor sprang av och an, och oväsendet var öronbedövande. Överallt hördes de gälla stridstjuten från arabiska krigare och grövre, mörkare rop från angriparna. Farah sprang, även fast hon inte visste vart hon skulle, tills hon nådde tältet där hennes familj bodde och fann att det redan var övertänt. Inifrån hörde hon hur hennes mor skrek. Plötsligt slogs hon omkull av en häst som red förbi henne. Innan det svartnade för hennes ögon såg hon ett rött kors på ryttarens rygg.

Då Alurea lugnt satt och drack en kopp té på sitt rum hörde hon plötsligt liv och rörelse på gården utanför fönstret. Hon reste sig från divanen, gick fram till fönstret och fick syn på svartklädda män som under gälla tjut red in genom grindarna med kroksablar i högsta hugg. Några illa beväpnade vakter kom springandes med blev snabbt nedhuggna. Alurea frös till inombords. Hon började snabbt se sig om i rummet efter ett gömställe. Efter ett kort tag kastade hon sig in under sängen.
Från sitt gömställe kunde hon höra hur det kom folk ingående i rummet. Hon kunde se hur ett par små, slanka fötter åtföljd av två par större, alla klädda i svart, gick förbi sängen. De släpade något efter sig. Plötsligt såg hon hur Markus damp ned i mattan framför sängen. Hon kände hur en kall han grep tag om hennes hjärta då hon hörde ljudet av ett svärd som lämnar skidan. Hon kved till då hon såg broderns blick mattas för att sedan slockna. Människorna i rummet måste ha hört kvidandet, för strax slets sängen åt sidan och Alurea fann sig stirrandes in i tre saraceners mörka ögon.

Farah skrek när korsfararna slet av hennes kläder. Grova händer rörde sig över hennes kropp, samtidigt som andra, stålklädda, höll fast hennes armar och ben, hindrade henne från att kämpa emot. Tårarna rann längs hennes kinder, och hon kunde höra hur de skrattade. Hon skrek till av smärta när något hårt plötsligt trängde in i hennes underliv och även genom oväsendet kunde hon höra ljudet av kött som revs sönder. Något varmt sipprade ut längs insidan av hennes lår samtidigt som hon bad till Allah om att få dö.

Hon hörde hur saracenerna skrattade då de skar loss hennes klänning. Av någon anledning grämde hon sig över att det vackra plagget nu var förstört, när det föll till golvet under henne. Alurea kände sig märkligt tom inombords när hon kastades ned på den förstörda sängen. En av männen böjde sig ned över henne, samtidigt som de andras händer höll fast henne. Hon kunde känna hur han trängde sig in i henne, och trots att hon började blöda var hennes medvetande frånvarande. Hon kände inte smärtan.

Marken kändes hård mot hennes nakna kropp där hon låg på backen. Det värkte i hela hennes kropp, kinden var våta av tårar och låren var täckta av blod. Hennes långa, mörka hår var tilltuffsatt och hon låg och skakade i fosterställning. Det verkade som att korsfararna fått nog nu. En av dem sparkade till med en järnskodd militärkänga så hon rullade över på rygg. Han höll sitt svärd i handen. Hon kunde tydligt se föraktet i hans ögon när han sjönk ned på knä och stötte in spetsen i hennes mage.

Alurea låg avklädd på rygg i det rum som en gång varit hennes eget och rörde försiktigt vid sina ben. Hon tittade nästan förvånat på den då hon upptäckte att den var täckt av blod. Omkring henne stod de tre saracenerna. De var färdiga med henne nu, alla tre, verkade det som, för de hade börjat småprata på ett språk hon inte förstod. Efter ett tag gick en av dem lugnt fram till henne, spottade henne i ansiktet och tog fram en dolk. Han satte den mot hennes hals och skar. Alurea satte reflexmässigt händerna mot halsen och blev återigen förvånad över blodet som rann över dem. Sina blodiga händerna blev det sista hon såg innan hennes medvetande för evigt sjönk in i mörkret.