Kvinnan i baren
Det var en ung kvinna som sjöng i baren. Men den meningen utelämnar mycket. Den talar inte om att kvinnan var vacker. Inte vacker på den nivå som kändisar är vackra. Inte heller var hon vacker på det sätt som fotomodeller har, även om man mycket lätt kunde missta henne för en sådan. Den unga kvinnans skönhet var en sådan både män och kvinnor vände sig om efter då hon gick förbi på gatan bara för att få titta på henne lite längre. Hennes skönhet var en sådan som drog blickar till hennes ansikte istället för hennes figur. Hennes skönhet var en sådan som strålade, både från hennes inre och hennes yttre. Hennes skönhet var perfekt, och det var ingen i baren som kunde säga emot det påståendet och samtidigt bära sann vittnesbörd.
Hennes röst var klangfull och klar. Hon steg utan svårighet till höga toner och hennes sång hade en lätt hypnotiserande effekt. Det var knäpptyst i den annars så högljudda baren, och om där fanns någon som lyckades slita blicken från hennes strålande, sorgsna ansikte för att fundera över vad en kvinna som hon gjorde på en sådan nedgången krog, så skulle de inte finna något svar. Den unga kvinnan hörde inte hemma bland de neddruckna, tragiska själar som spenderade sin lön på barens billiga öl. De visste om det, men de som inte var för berusade tackade sina lyckliga stjärnor för att hon ändå var där. Hennes närvaro ingav dem hopp om en ljusare framtid och tjänade som en påminnelse att det fortfarande fanns okorruptbar skönhet i den värld som sakta tycktes ruttna sönder omkring dem.
Den unga kvinnan avslutade sin sång och såg ut över den nedgångna baren med sina klara, blå ögon. Hennes blick vandrade över den smutsiga disken täckt av ölfläckar, förbi de trötta arbetarklassögon som tittade mot henne. Det hördes inga applåder, men likväl var hon centrum för allas uppmärksamhet. Bartendern hade slutat servera och gästerna hade slutat dricka. Det var så tyst att hon skulle kunna höra en nål falla till marken. Kvinnan log lite för sig själv. Det var inte det självbelåtna leendet hos många musiker efter en lyckad föreställning, utan det var ett försiktigt, vänligt leende, nästan tillgivet, som hon riktade mot gästerna. Hon mumlade något som ingen riktigt hörde, böjde huvudet och gick av scenen. Hon försvann in i ett litet rum bakom scenen och baren vaknade till liv på nytt. Bartendern fortsatte hälla upp öl, gästerna fortsatte dricka och röster började höras igen. Samtalen var tysta och respektfulla, som om de talande befann sig i en kyrka och inte på en gammal krog var glansdagar sedan länge passerat.
Då sångerskan kom in i sin improviserade loge, ett litet rum bakom scenen och disken, märkte hon att hon inte var ensam. På den gamla skrangliga trästolen som stod framför en sprucken spegel satt en man och väntade på henne. Det hela förvånade henne lite, eftersom att stolen knappt höll för hennes egen slanka kropp, och mannen som satt på den nu såg ut att vara minst dubbelt så tung som hon själv. Han reste sig upp då hon kom in och böjde artigt huvudet.
”Det var en mycket imponerande föreställning, min dam,” sade han. Han var äldre än hon. Grått hår hade börjat sprida sig i hans svarta, och ansiktet hade börjat rynkas kring grå ögon som såg ut att ha sett för mycket. Hon böjde artigt sitt huvud, men förblev tyst och tittade på honom. Mannen tog hennes blick som en inbjudan till att fortsätta tala och förklara sitt ärende men att göra det fort för att hon var trött och inte riktigt på humör för att konversera. Det var en blick som sade mycket.
”Jag representerar en lokal affärsman, en mäktig beskyddare av det här området. Han är vis och ärbar, och mäktigare än vi båda kan föreställa oss. Att påkalla hans vrede vore dumt då han kan se till att förövaren raderas ur historien tillsammans med alla dennes närstående. Vet Ni vem jag talar om?”
Den unga kvinnan nickade, och fortsatte att titta på mannen. Hennes blick bjöd honom att fortsätta, bjöd honom att förklara vad en så mäktig man kunde tänkas vilja en simpel barsångerska.
”Min arbetsgivare har ledsnat på att den här krogen förstör det här annars så fina området. Det här etablissemanget skulle övergivits av dess frekventa besökare för länge sedan, om det inte vore för en sak, min dam.” Han tog en paus för att låta sina ord sjunka in i henne, och ge henne tid att fundera på vad det var som höll kvar stamgästerna. Hon visste det redan.
”Ni, min dam. De stannar här istället för att söka nya vattenhål och rastplatser för att ni är här. Ni håller kvar de gamla besökarna och drar till Er ett fåtal nya. Min arbetsgivare anser att Ni slösar bort Er talang på ett ställe som det här, och att Ni står i vägen för framåtskridandets krafter, så han har sänt mig för att tala med Er och se om Ni ser visdomen i hans förslag. Att Ni kanske skulle söka nya tillhåll som är mer lämpade för en kvinna av Er klass. Han bad mig även meddela att Ni, om Ni så skulle önska, är varmt välkommen att börja arbeta för honom.” Han ögon skvallrade om att det var mer än ett artigt förslag. Hans ögon skvallrade om precis vad han skulle göra ifall hon inte gick med på förslaget. Hans ögon skvallrade om vad han innerst inne ville göra med henne.
Kvinnan såg ställd ut, som om hon inte var van vid att folk tittade på henne på ett sådant sätt. Och måhända stämde det, då bargästerna alltid hade haft den yttersta respekten för henne. Man antastade inte en ängel, och vad hon än må vara i övrigt så var det det hon var för dem. En påminnelse om det vackra i världen. Hon svarade inte mannen annat än med en lätt huvudskakning. Han anlade en falsk min av besvikelse, men i hans blick sken triumf och en mörk förväntan. Han tog ett steg närmare kvinnan med ena armen utsträckt för att gripa tag i henne. Hon höjde sin blick och såg in i hans ögon och började sjunga. Det var en annan sång som skilde sig från den hon sjungit tidigare i baren. Rösten var svag och luftig och sången saknade ord. Den började långsamt och mannen stannade upp med blicken fäst i hennes. Kvinnans röst började arbeta snabbare och hon tog ett steg framåt. Svättpärlor bröt ut i mannens panna och han spärrade upp ögonen. Han försökte slita undan blicken från hennes men fann sig fastnaglad. Han kunde inte röra en muskel. Den unga sångerskan tog ett steg till närmare honom. Hon sjöng fortfarande och rösten steg plötsligt utan svårighet en oktav. Tårar rann från mannens ögon och han hade börjat skaka i tysta snyftningar. Kvinnan tog ytterligare ett steg närmare honom och rösten steg ytterligare en oktav till en så ljus nivå att den knappt kunde uppfattas av det mänskliga örat. Sedan tystnade hon tvärt.
Mannen böjde sig ned och plockade upp sin rock som han hängt över stolsryggen. Han satte på sig den och gick långsamt ut ur rummet. Han gick genom den fortfarande ganska stillsamma baren. Ingen ägnade honom en blick och han gick ut genom dörren, ut på gatan. Mannen fortsatte gå längs vägen. Hans ansikte var uttryckslöst men ur hans ögon strömmade det fortfarande tårar. Han gick mekaniskt tills han kommit fem kvarter bort. Då stack han in handen i fickan och tog fram en pistol. Han förde den mot tinningen. Han såg sitt liv framför sig. Han såg alla dem han skadat. Han såg alla dem han undgått att hjälpa och allt ont han gjort. Han såg all smärta han orsakat och alla liv han förstört. Han såg deras lidande och för första gången i sitt liv kände han skuld. Han kramade om avtryckaren och såg aldrig mer igen.
På en gammal nedgången bar står en ung kvinna på scen och sjunger. Hon är vackrare än en man kan föreställa sig. Det strålar om henne. Hon sjunger och lugnet sprider sig över kroggästerna. Samtal tystnar och drickande upphör. Alla ser mot henne och alla de trasiga själarna känner plötsligt att det finns hopp i världen. Det finns skönhet och glädje. Den unga kvinnan finns, och en värld där sådana som hon finns kan inte vara helt ond. Det är allt som betyder något för dem i just det här ögonblicket.
Hennes röst var klangfull och klar. Hon steg utan svårighet till höga toner och hennes sång hade en lätt hypnotiserande effekt. Det var knäpptyst i den annars så högljudda baren, och om där fanns någon som lyckades slita blicken från hennes strålande, sorgsna ansikte för att fundera över vad en kvinna som hon gjorde på en sådan nedgången krog, så skulle de inte finna något svar. Den unga kvinnan hörde inte hemma bland de neddruckna, tragiska själar som spenderade sin lön på barens billiga öl. De visste om det, men de som inte var för berusade tackade sina lyckliga stjärnor för att hon ändå var där. Hennes närvaro ingav dem hopp om en ljusare framtid och tjänade som en påminnelse att det fortfarande fanns okorruptbar skönhet i den värld som sakta tycktes ruttna sönder omkring dem.
Den unga kvinnan avslutade sin sång och såg ut över den nedgångna baren med sina klara, blå ögon. Hennes blick vandrade över den smutsiga disken täckt av ölfläckar, förbi de trötta arbetarklassögon som tittade mot henne. Det hördes inga applåder, men likväl var hon centrum för allas uppmärksamhet. Bartendern hade slutat servera och gästerna hade slutat dricka. Det var så tyst att hon skulle kunna höra en nål falla till marken. Kvinnan log lite för sig själv. Det var inte det självbelåtna leendet hos många musiker efter en lyckad föreställning, utan det var ett försiktigt, vänligt leende, nästan tillgivet, som hon riktade mot gästerna. Hon mumlade något som ingen riktigt hörde, böjde huvudet och gick av scenen. Hon försvann in i ett litet rum bakom scenen och baren vaknade till liv på nytt. Bartendern fortsatte hälla upp öl, gästerna fortsatte dricka och röster började höras igen. Samtalen var tysta och respektfulla, som om de talande befann sig i en kyrka och inte på en gammal krog var glansdagar sedan länge passerat.
Då sångerskan kom in i sin improviserade loge, ett litet rum bakom scenen och disken, märkte hon att hon inte var ensam. På den gamla skrangliga trästolen som stod framför en sprucken spegel satt en man och väntade på henne. Det hela förvånade henne lite, eftersom att stolen knappt höll för hennes egen slanka kropp, och mannen som satt på den nu såg ut att vara minst dubbelt så tung som hon själv. Han reste sig upp då hon kom in och böjde artigt huvudet.
”Det var en mycket imponerande föreställning, min dam,” sade han. Han var äldre än hon. Grått hår hade börjat sprida sig i hans svarta, och ansiktet hade börjat rynkas kring grå ögon som såg ut att ha sett för mycket. Hon böjde artigt sitt huvud, men förblev tyst och tittade på honom. Mannen tog hennes blick som en inbjudan till att fortsätta tala och förklara sitt ärende men att göra det fort för att hon var trött och inte riktigt på humör för att konversera. Det var en blick som sade mycket.
”Jag representerar en lokal affärsman, en mäktig beskyddare av det här området. Han är vis och ärbar, och mäktigare än vi båda kan föreställa oss. Att påkalla hans vrede vore dumt då han kan se till att förövaren raderas ur historien tillsammans med alla dennes närstående. Vet Ni vem jag talar om?”
Den unga kvinnan nickade, och fortsatte att titta på mannen. Hennes blick bjöd honom att fortsätta, bjöd honom att förklara vad en så mäktig man kunde tänkas vilja en simpel barsångerska.
”Min arbetsgivare har ledsnat på att den här krogen förstör det här annars så fina området. Det här etablissemanget skulle övergivits av dess frekventa besökare för länge sedan, om det inte vore för en sak, min dam.” Han tog en paus för att låta sina ord sjunka in i henne, och ge henne tid att fundera på vad det var som höll kvar stamgästerna. Hon visste det redan.
”Ni, min dam. De stannar här istället för att söka nya vattenhål och rastplatser för att ni är här. Ni håller kvar de gamla besökarna och drar till Er ett fåtal nya. Min arbetsgivare anser att Ni slösar bort Er talang på ett ställe som det här, och att Ni står i vägen för framåtskridandets krafter, så han har sänt mig för att tala med Er och se om Ni ser visdomen i hans förslag. Att Ni kanske skulle söka nya tillhåll som är mer lämpade för en kvinna av Er klass. Han bad mig även meddela att Ni, om Ni så skulle önska, är varmt välkommen att börja arbeta för honom.” Han ögon skvallrade om att det var mer än ett artigt förslag. Hans ögon skvallrade om precis vad han skulle göra ifall hon inte gick med på förslaget. Hans ögon skvallrade om vad han innerst inne ville göra med henne.
Kvinnan såg ställd ut, som om hon inte var van vid att folk tittade på henne på ett sådant sätt. Och måhända stämde det, då bargästerna alltid hade haft den yttersta respekten för henne. Man antastade inte en ängel, och vad hon än må vara i övrigt så var det det hon var för dem. En påminnelse om det vackra i världen. Hon svarade inte mannen annat än med en lätt huvudskakning. Han anlade en falsk min av besvikelse, men i hans blick sken triumf och en mörk förväntan. Han tog ett steg närmare kvinnan med ena armen utsträckt för att gripa tag i henne. Hon höjde sin blick och såg in i hans ögon och började sjunga. Det var en annan sång som skilde sig från den hon sjungit tidigare i baren. Rösten var svag och luftig och sången saknade ord. Den började långsamt och mannen stannade upp med blicken fäst i hennes. Kvinnans röst började arbeta snabbare och hon tog ett steg framåt. Svättpärlor bröt ut i mannens panna och han spärrade upp ögonen. Han försökte slita undan blicken från hennes men fann sig fastnaglad. Han kunde inte röra en muskel. Den unga sångerskan tog ett steg till närmare honom. Hon sjöng fortfarande och rösten steg plötsligt utan svårighet en oktav. Tårar rann från mannens ögon och han hade börjat skaka i tysta snyftningar. Kvinnan tog ytterligare ett steg närmare honom och rösten steg ytterligare en oktav till en så ljus nivå att den knappt kunde uppfattas av det mänskliga örat. Sedan tystnade hon tvärt.
Mannen böjde sig ned och plockade upp sin rock som han hängt över stolsryggen. Han satte på sig den och gick långsamt ut ur rummet. Han gick genom den fortfarande ganska stillsamma baren. Ingen ägnade honom en blick och han gick ut genom dörren, ut på gatan. Mannen fortsatte gå längs vägen. Hans ansikte var uttryckslöst men ur hans ögon strömmade det fortfarande tårar. Han gick mekaniskt tills han kommit fem kvarter bort. Då stack han in handen i fickan och tog fram en pistol. Han förde den mot tinningen. Han såg sitt liv framför sig. Han såg alla dem han skadat. Han såg alla dem han undgått att hjälpa och allt ont han gjort. Han såg all smärta han orsakat och alla liv han förstört. Han såg deras lidande och för första gången i sitt liv kände han skuld. Han kramade om avtryckaren och såg aldrig mer igen.
På en gammal nedgången bar står en ung kvinna på scen och sjunger. Hon är vackrare än en man kan föreställa sig. Det strålar om henne. Hon sjunger och lugnet sprider sig över kroggästerna. Samtal tystnar och drickande upphör. Alla ser mot henne och alla de trasiga själarna känner plötsligt att det finns hopp i världen. Det finns skönhet och glädje. Den unga kvinnan finns, och en värld där sådana som hon finns kan inte vara helt ond. Det är allt som betyder något för dem i just det här ögonblicket.
Kommentarer
Postat av: auuus
Skriven 10. Inspirerad av Changeling: The Lost.
Trackback
