modestlycreative

En kraftig vind svepte över det karibiska inlandet. Den svepte över en kuststad och dess myllrande hamn. Från kajerna såg handelsmän vaksamt på när matroser kånkade tunga lådor med nyinförskaffade varor uppför landgångarna till de förankrade skeppen. Gamla män ojade sig över hur blåsten fick det att värka i deras leder. Horor ropade med förföriska röster från fönster till förbipasserande. Hundar skällde och katter jamade. Soldater skötte sina vapen och putsade sina skor inför nästa inspektion. Vinden fortsatte ut över havet.

Den blåste över fiskar som lekte under ytan och skuffade lekfullt på delfiner som hoppade i vågorna. En flock valar simmade lojt till ytan och blåste ut vatten ur sina blåshål. Flygfiskar dansade i vågorna vinden förde med sig. Vinden fortsatte och nådde till sist ett skepp. Seglen vecklades ut och det knackade i masterna när skeppet började ta fart.

”Vi har vind i seglen, kapten!” ropade en av matroserna, en ung svart man i bar överkropp och med en trasa knuten över huvudet.

”Utmärkt! Sätt kurs tillbaka mot Príncipe!” svarade en högrest man i en förnäm ytterrock som han stulit från en befälhavare i Ostindiska Kompaniet. Ovanpå hans långa blonda hår bar han en trekantshatt. Den var stulen från en holländsk kapten. Vid ett läderbälte satt en huggare med bokstäverna L.J.S. Den långe mannen visste inte att det stod för Laurens Jaques Santiago, men han visste att klingans ursprunglige ägare hade gått under i en förödande salva kanoneld som avfyrats från den långe mannens skepp under ett av de blodigaste sjöslagen i mannaminne. Den finklädde mannen hade en lång, slokande mustasch och ett prydligt ansatt skägg. Hans namn var Bartholomew Roberts.

”Aj aj, kapten!” hördes spridda rop från manskapet som svar på ordern och förste styrmannen lade om rodret. Skeppet, en smäcker fregatt med namnet Royal Rover målat i röd färg längs aktern, länsade snabbt genom vågorna.

Bartholomew Roberts gick långsamt över däcket och såg ut över sin besättning. Fram till för bara någon dag sedan hade han varit en del av besättningen. En ganska motvillig del eftersom att det enda alternativet till att bli en besättningsmedlem på piratskeppet hade varit att dö. Sedan hade den gamle kaptenen, kapten Davis, råkat ut för en misslyckad plan då han tänkt kidnappa den portugisiske guvernören i Príncipe. Davis hade seglat in under falsk flagg i hamnen för reparationer och tänkt bjuda ut guvernören till skeppet och sedan hålla honom som gisslan innan portugiserna förstått att de var pirater. Tyvärr hade guvernören på något sätt fått reda på Davis egentliga identitet och bjudit in honom till borgen på ett glas vin innan. Davis hade lett besättningen rakt in i en fälla och hade själv skjutits till döds under striden som uppstod. Roberts hade, tillsammans med besättningen, tillbringat sex veckor i fångenskap innan de lyckats fly. Väl tillbaka på skeppet hade han valts till kapten. Det hela hade motiverats av att han var en skicklig navigatör och hade en tendens att alltid uttrycka sin åsikt, men i sitt stilla sinne misstänkte Bartholomew Roberts att det hela egentligen berodde på att han var den i besättningen som klädde sig snyggast och därför såg mest ut som en kapten. Att den fullbordade flykten varit hans plan hade förmodligen inte skadat heller.

Bartholomew Roberts hade sålunda stigit från motvillig pirat till kapten. Det passade honom. Om han ändå måste vara pirat var det bättre att vara det som befälhavare än som vanlig matros. Hans första order som kapten var nu denna, att de skulle segla tillbaka Príncipe för att hämnas kapten Davis. Vissa saker var förväntade av honom, och dessutom hade han tyckt bra om kapten Davis. Han hade varit en sofistikerad och intelligent man, med stor respekt för havet. Kort sagt, en man av Roberts egen kaliber.

Bartholomew Roberts samlade sina närmsta män i kaptenshytten. De var totalt sex stycken som stod och trängdes kring det lilla kartbordet i mitten av rummet. Jean-Luc Roche stod och tittade på kartan med sitt vanliga småleende spelandes på läpparna. Han var en stilig fransman som envist hävdade att han varit ädling innan han övergivit tryggheten och tristessen vid hovet för att istället segla runt de sju haven och röva. Han var liten till växten och såg ung ut, mycket yngre än de trettio år han faktiskt levat. Med sitt välvårdade yttre och belevade sätt såg mannen verkligen inte ut som en pirat. Han hade stigit i aktning snabbt efter att han anslutit sig till besättningen, mestadels på grund av att han var den skickligaste fäktare Roberts någonsin träffat. Med värjan och parerdolken Roche alltid bar med sig var han som en virvelvind på slagfälten och lämnade bara förödelse och jämmer i sin väg.

Bredvid honom stod Atar och Lotar, de sydafrikanska tvillingarna. Ourskiljbara om det inte vore för att Lotar saknade vänsterarmen. De två var förrymda slavar som beslutat sig för att pröva lyckan som pirater hellre än att plocka bomull på fälten i den nya världen. De var två jättar med muskler hårda som stål. Atar använde en huggare i varje hand, medan Lotar svingade en skräckinjagande yxa med sin enda.

Jonathan Swift, en äldre herre som tagit sitt namn från den irländske satirikern, stod och strök sig tankfullt över skägget. Han var för gammal för vanligt matrosgöra och tjänade istället som kaptenens rådgivare. Dessutom var han en ypperlig pistolskytt, vilket kännetecknades av att han ständigt bar minst sex stycken instoppade i olika bälten och fickor. ”Det tar längre tid innan jag behöver ladda om”, brukade han förklara sig.

Den siste i rummet förutom Bartholomew Roberts själv var Tim Jackson, en tystlåten ung man med ett häpnadsväckande intellekt. Det var Jackson som tillsammans med Roberts brukade komma på deras olika planer och taktiker, redan på kapten Davis tid. Roberts blev dock aldrig riktigt klok på mannen, som med sina underliga vanor och ovilja till samtal förblev ett ständigt, om än respekterat, frågetecken för resten av besättningen.

”Mina herrar”, öppnade kapten Roberts diskussionerna med. ”Vi närmar oss nu Príncipe där vi ska utkräva vår hämnd på landkrabborna som vågade ta livet av min föregångare och hade fräckheten att fängsla oss alla. Hade vi inte flytt kan vi vara säkra på att de flesta av oss blivit hängda.” Det fångade deras uppmärksamhet, tänkte Roberts och log för sig själv.

”Så, och nu vill jag att ni alla ska tala fritt”, fortsatte han. ”Hur ska vi gå till väga för att maximera skadan samtidigt som vi minimerar våra egna förluster?”

”Vi bör i alla fall undvika att segla in i hamnen igen,” sade Roche lättsamt. Lotar instämde.

”Om vi istället tar oss runt och lägger till någonstans på ön så kan vi ta dem i ryggen och på så vis undvika deras kanoner” sade han med sin djupa, bullrande röst. Atar nickade åt sin bror.

”Men har de inte kanoner och spejare in mot ön också?” invände Swift. ”Ifall de upptäcker oss är det en lätt sak för dem att vända kanonerna mot oss, och då har vi inte våra egna att skjuta tillbaka med.” Kapten Roberts nickade. Strandade på fast mark utan kanoner kunde lätt sluta i katastrof för piraterna, som var mer vana att kämpa på skepp.

”Att segla in i hamnen är ännu värre!” utbrast Atar irriterat. ”Där kan vi verkligen tala om självmord, och jag vet inte hur ni känner men jag föredrar att inte fira min nyvunna frihet med att förvandla skeppet till en schweizisk ost!”

Med det så började alla diskutera högljutt i munnen på varandra förutom Tim Jackson som satt och såg tankfull ut. Efter någon minut så harklade han sig plötsligt vilket fick de andra att tystna. Då Tim väl sa något så visste de alla att det alltid var värt att lyssna på.

”Vi seglar in här”, sade han och pekade på en liten vik en liten bit ifrån staden. ”Om vi kommer in söderifrån så kommer de inte se oss. Vi väntar sedan till natten och tar oss fram till kullen här som vi håller oss bakom så att spejarna inte ser oss. Därifrån, i skydd av mörkret, skickar vi fram fem-sex stycken av våra skickligaste smygare till muren som med hjälp av änterhakar tar sig upp här.” Han pekade på en bit av muren som låg i en krök och således hade visst skydd från tornens sikt.

”Roche, hur är din knivkastning?” frågade han. Roche svarade med att snabbt som ögat hala fram en kniv från skjortans ärm och kasta iväg den. Den begravde sig i trädörren med en mjuk duns.

”Jag kan pricka en fluga på tio meters avstånd”, sade fransmannen självsäkert. Tim nickade.

”Det kommer förmodligen inte behövas, men kan du klättra upp där jag visade och sedan pricka vakten i tornet här, runt tolv meter bort, innan han hinner skrika på hjälp?” Ett obehagligt flin spred sig över Roches välskapta ansikte när han började förstå vad Tim hade i tankarna.

”Inga problem”, sa han.

”Utmärkt”, fortsatte Tim. ”Om du klättrar upp först då, sänker spejaren i det tornet så kan du, tillsammans med de andra som smyger fram, tyst ta livet av spejarna i alla tre tornen på den här sidan innan någon hinner märka att vi är där. Då spejarna är borta är det en smal sak för oss andra att klättra upp längs muren.” Tim log plötsligt, något som det var mycket ovanligt att se honom göra. ”Vi kommer kunna ta livet av mer än hälften av alla vapenföra män i staden innan någon hunnit vakna ifall vi gör det här rätt.”

Skratt spred sig kring bordet och kapten Roberts kände hur ett leende nådde hans läppar. De skulle få sin hämnd, och dessutom plundra hela staden.

Solen hade precis börjat gå ned då piraterna lade ankar vid viken och började ta sig till den anvisade kullen. Där väntade de drygt femtio männen i tyst förväntan medan skymningen långsamt kom och mörkret började krypa över ön.

”Au revoir, mon capitaine”, bugade sig Roche innan han tillsammans med fyra andra började smyga mot muren.

Bartholomew Roberts såg hur änterhaken diskret kastades upp längs den tre meter höga muren. Den följdes av Roches mörkt klädda gestalt. En dolk glimtade till i månskenet innan den for iväg och träffade det närmsta tornets vakt i halsen. Mannen föll ihop utan ett ljud. Fler gestalter rörde sig snabbt upp för muren och skyndade över till de två kvarvarande tornen. Efter vad som kändes som en evighet såg han till sist hur en spegel reflekterade månljus ut mot de väntande piraterna.

”Det var signalen”, sade kapten Roberts till sina män. ”Kom ihåg att hålla er så tysta som möjligt.”

Piraterna började springa över ängen fram till staden. Det mjuka gräset gjorde deras steg ljudlösa.

Ungefär tio minuter senare frigjorde Roche en av sina kastknivar från en död palatsvakt som stått på sin post utanför en stor dubbelsidig trädörr. Dolken hade träffat mannen i pannan och genomborrat dennes hjärna. Kapten Roberts nickade uppskattande och började gå mot dörren medan Lotar och Tim slöt upp vid hans sida. Med en hård spark öppnade kaptenen dubbeldörren och stegade in tillsammans med de tre männen.

Det var mörkt men inte tillräckligt för att försämra sikten märkbart. Vid det högljudda braket flög en äldre man iklädd nattrock upp ur den stora himmelssängen som stod i rummets mitt.

”Vad menas med det här? Vad är det frågan om?” frågade han upprört på portugisiska.

”God afton, guvernör”, sade kapten Roberts leende. ”Vi är här för att tala med er om kapten Davis plötsliga frånfälle.”

Guvernören spärrade chockat upp ögonen och sträckte sig sedan efter värjan som stod ställd vid sänggaveln. Innan han ens hunnit i närheten av den sparkade Lotar till honom i ansiktet. Sparken skickade honom över sängen och guvernören föll ned med ett brak på golvet bakom den. Han började springa mot gaveln på nytt men avbröts den här gången av det plötsliga dånet från Bartholomew Roberts flintlåspistol. Guvernören föll ihop på marken jämrandes. Nattskjortan hade plötsligt fått stänk av rött över sig och han höll sig för magen med händerna. Kapten Roberts räckte över pistolen till Tim och klev fram till guvernören. Huggaren gav ifrån sig ett lågt väsande när han drog den ur bältet.

”Det här skulle kunna tjäna som en lektion till varför man inte fegt ska mörda pirater, men jag tvivlar på att du kommer vara vid liv tillräckligt länge för att hinna använda den”, sade Roberts med bister stämma samtidigt som han höjde svärdet. Ett elakt flin spred sig över Roches läppar. Lotar tittade på förväntansfullt. Tim såg som vanligt uttryckslöst ointresserad ut. Kapten Roberts lät huggaren falla ned mot guvernörens nacke.

Utanför hade det börjat höras skrik från staden, men det var för sent. Piraterna hade redan dödat de flesta av de vapenföra männen. Bara några få fickor av motstånd fanns kvar, men det var bara en tidsfråga innan de skulle kapitulera eller dö.

”Hämta säckarna!” beordrade han fyra av sina män. ”Hämta hit dem så tar vi med oss allt vi kan bära från den här hålan!”

Ett brett leende spred sig på Bartholomew Roberts läppar. Han skulle kunna vänja sig vid det här.