modestlycreative

Fotstegen ekade mot metallgolvet när kapten Hans Dieter rörde sig mot kommandobryggan från sin hytt. Det var för honom en outömlig källa till förundran hur några tum stål var allt som höll honom och resten av besättningen ifrån miljontals liter vatten och en omärkt grav på havets botten. Det enda som kaptenen fann mer otroligt var det bra jobb som skrovet hittills hade gjort. Trots att de träffats av torpeder vid tre separata tillfällen hade det inte läckt in en droppe.
Dieter gned sig över sin stubbiga haka. Han hade nyligen blivit väckt av ett sprakande anrop på internradion från förste styrman och inte hunnit raka sig. En oidentifierad farkost hade upptäckts på radarn och närmade sig nu ubåten i långsam, nästan maklig fart.

”Vad är det som pågår, Adolf?” frågade kaptenen sin förste styrman då han hade kommit fram till bryggan.
”Jag kan inte avgöra vad det rör sig om, kapten. Och de svarar inte på anrop, men rör sig mot oss. Runt femhundra meter bort nu.” Trots att de var barndomsvänner envisades Adolf med att tilltala Dieter med tillbörliga formaliteter då de befann sig i tjänst. Adolf, som delade förnamn med Führern, var liksom Dieter, ingen anhängare av den nazistiska politiken, men de tjänade troget sitt fosterland i kriget mot fiender som egentligen hade kunnat undvikas. Men i det här skedet så var lydnad något som inte kunde undvikas, och osämja i leden skulle bara skada landet de båda älskade.
Radarn blinkade och Dieter kunde tydligt se den punkt som Adolf syftade på. Mätningarna skrevs ut på en pappers remsa och talade på direkten om för honom att farkosten var minst dubbelt så stor som deras ubåt. Dieter hade aldrig hört talas om ett undervattensfordon i den storleken. Han visade pappret för Adolf och sa med bister röst åt honom att starta larmet.

Två minuter senare kunde den tjutande signalen stängas av och bryggan var nu full av sömndruckna män i hastigt påtagna uniformer. Instrument började läsas av och de mer nervöst lagda fick fösas undan från torpedmekanismerna. Det sista de ville var att ge sig in i strid med ett bättre bestyckat skepp, eller råka sänka en allierad.
”Vad är det, kapten?”
”Är det amerikanerna?”
Frågorna haglade i luften och Dieter visste inte hur han skulle besvara dem. En besättningsmedlem gav till och med uttryck för en undran om huruvida det inte kunde röra sig om ett vanligt skepp, men fann sig fort tystad av spridda hånskratt. Få ytgående skepp brukade vitas på trehundra meters djup.
Medan kalabaliken fortgick rörde sig den främmande farkosten ständigt närmare, fortfarande i samma, nästan nonchalanta fart, på kollisionskurs. Avståndet mellan dem hade nu sänkts till tvåhundrafemtio meter.
Dieter fattade ett beslut.
”Adolf. Fortsätt anropa dem. Har de inte svarat då de är tvåhundra meter bort så vill jag att ni avfyrar ett varningsskott. Stannar de fortfarande inte så sänker vi dem.”
Manskapet började förberedelserna och Dieter undrade i sitt stilla sinne om han verkligen fattat rätt beslut.

”Ge eld!” Knappt hade orden lämnat kaptenens mun innan han började ångra sig. Kanske borde de vända om och försöka hålla sig undan istället för att annonsera ut sin närvaro till skeppet framför dem. Nu var det dock för sent och varningsskottet susade iväg genom vattnet och detonerade mot en klippformation några meter ifrån farkosten.
”Svarar de, Adolf?” frågade Dieter andlöst, men vännen skakade bara på huvudet. Denne kastade en blick på radarn och rykte till.
”Kapten! De har försvunnit!”
Dieter tittade efter och radarn pep till igen. Den prick som betecknade det oidentifierade skeppet hade försvunnit från sin plats, tvåhundrafemtio meter från ubåten. Nu befann den sig istället tio meter ifrån dem. Den hade korsat över tvåhundra meter på mindre än tre sekunder.

”Omöjligt!” utbrast Adolf. ”Det måste vara något fel på instrumenten. Det måste vara...”
Vad det mer behövde vara fick ingen i besättningen någonsin veta. Adolfs upprörda utrop avbröts av det dova mullret av tusentals ton vatten som i snabb fart tvingas i rörelse. Hela ubåten skakade till och lamporna slocknade. Då den röda nödbelysningen tändes låg besättningsmännen i en hög på marken.
”Ge mig en avläsning! Fort!” ropade Dieter.
”Vi tar in vatten!” tjöt en av männen som på något helt otroligt sätt lyckats klamra sig fast i stolen han satt. Dieter skulle precis till att ge order om att stänga de drabbade sektionerna då en ny stöt gick genom båten och kastade omkull alla igen. Ett högt krasande av metall som slets i bitar ekade genom rummet och vatten började forsa in. En tredje stöt slet sönder skrovet till bryggan och det sista Dieter såg innan han förlorade medvetandet var ett enormt, förvånansvärt mänskligt öga som tittade på honom.