modestlycreative

Skribenten satt vid bordet och väntade. Han hade tänt en Lucky Strike och läppjade på ett glas rött vin mellan blossen samtidigt som han lekte med pennan mellan fingrarna. Pennan och blocket var en helt onödig attrialj, eftersom att han, precis som alla andra som bedrev seriösa intervjuer nuförtiden, använde sig av bandspelare, men närvaron av de journalistiska redskapen från en förlorad tid hade en lugnande inverkan på Skribenten, och han gjorde alltid bättre ifrån sig ifall dessa var närvarande.
Baren han satt i var fylld av cigarettrök från stamgästerna som lugnt satt och kedjerökte över sina drinkar, samtidigt som de pratade, grälade och flörtade med varandra på ett betydligt mer avslappnat manér än vad som var brukligt på en krog i Stockholms innerstad. Möjligen var det avsaknaden av högljudd technomusik, eller det faktum att samtliga ur klientellen var pretantiösa söderhipsters snarare än östermalmsbrats, men på det stora hela var det en mycket behaglig stämning i den lilla lokalen.
Skribenten, en man som med sina nyligen fyllda trettiotvå år äntligen hade börjat betrakta sig som vuxen, var av medellängd och hade färgat brunt hår som hängde i en lös tofs bak i nacken. Ögonen var ovanligt blå och laseropererade för närsynthet och han hade ett kort, välskött skägg som såg lite malplacerat ut, som om det egentligen var gjort för en helt annan människa. Fingrarna som snurrade runt med pennan var långa och smala och en förlovningsring prydde ringfingret på vänsterhanden. Han var klädd i en avslappnad kostym och passade bra in i omgivningen.

När vinglaset var urdrucket till hälften öppnades dörren försiktigt och en smal, kortvuxen ung man smet in. Han var klädd i svartaste svart och ansiktet var sminkat i en klassisk gotharkrigsmålning. Kängorna till trots var nykomlingen inte längre än etthundrasjuttio centimeter, och han såg ut att vara på gränsen till för ung för att aktivt få delta i stadens nattliv. Hållningen var stolt och det svarta håret var ruffsigt och fullt av violetta slingor. T-shirten han bar ovanpå en svart långärmad t-shirt pryddes av logon till Queen of the Damned. Nykomlingen satte sig ned vid Skribentens bord och beställde in en bloody mary
"Ursäkta att jag är sen." Nykomlingens röst var släpig och han läspade. Då han öppnade munnen igen för att tacka den unga blonda servitrisen som kom gående med drinken såg Skribenten att anledningen till läspningen var ett par vampyrtänder av det slag lajvare ofta använde. Han ryckte dock på axlarna inombords och bestämde sig för att börja.
"Du ville alltså att jag skulle nedteckna en historia åt dig?" tonfallet var lite mer skeptiskt än Skribenten från början hade avsett, men Nykomlingen verkade inte lagt märke till det.
"Precis så. Jag känner att världen måste få veta."
"Världen måste få veta hur du kom över en av de fåtal speciallgjorda Interview with the Vampire-hattar som ratades från det officiella merchendiset i ett tidigt skede?"
"Just det. Det är en mycket imponerande berättelse, och jag tror den kan uppmuntra människor i svårigheter till att aldrig ge upp." Nykomlingen lät mycket övertygad om det han sade och log ivrigt. Skribenten ryckte på axlarna igen, den här gången även fysiskt.
"Det är du som betalar.. Så var börjar vi?"
"Mitt namn är av ringa betydelse, men du kan kalla mig Vincent. Det är inte det namn jag gavs då jag föddes, men det är det namn som bäst reflekterar min odödliga själs inre väsen, om du förstår hur jag menar." Det gjorde inte Skribenten, men han nickade och lät "Vincent" hållas.
"Jag var länge känd som en av de största beundrarna till Anne Rice's inspirerande skapelser om vampyrerna Lestat och Louis. Jag hade läst böckerna fler gånger än jag kan räkna och kan var enda stavelse utantill. Jag hade var enda liten pryl med detta sagolika tema i min ägo. Allt utom Hatten, med stort H.
Jag hörde först talas om den via ett rykte som flög runt på nätet, framför allt på de privata fan-chatterna där jag brukade spendera min tid. Ryktet sa att det rörde sig om exakta kopior en av de hattar som figurerade i filmen, men som tagits ur produktion eftersom att de bedömdes för dyra att tillverka för att man riktigt skulle kunna tjäna på det. Endast fem exemplar hann tillverkas innan tillverkningen stängdes ned. Av dessa fem förstördes tre i en eldsvåda i fabriken som anlades av en grupp kristna fanatiker som ville utradera den ondska de ansåg att Rice släppt lös i världen då hon skrev böckerna. Den fjärde köptes av en samlare för en hutlös summa pengar, men skadades i frakten. Den femte och sista stals från det officiella Rice-museumet i Denver för fem år sedan, och har varit borta sedan dess."

"Fram tills nu?" tillade Skribenten frågandes. Han kände sig inte särskilt fängslad i "Vincents" berättelse, men ett uppdrag var ett uppdrag och han behövde pengarna till det stundande brölloppet mellan honom och fästmön eftersom att den egna författarkariärren inte riktigt hunnit ta fart än.
"Fram tills nu, precis," svarade "Vincent". Den unge mannens läspande höll på att driva Skribenten till vansinne men han höll god min.
"Ryktet tog inte fart förän efter stölden, och jag började intressera mig och läste mer och mer om ämnet. Till sist övergick intresset till ren besatthet och jag var tvungen att hitta den. Du kan tänka dig själv vilken otrolig status det skulle innebära att bli den enda i världen som ägde en sådan Hatt."
"Jo, jag kan tänka mig det," svarade Skribenten torrt, men precis som tidigare gick ironin hans samtalspartner förbi.
"Eller hur? Även om man bortsåg ifrån äran så var det ett sätt för mig att bevisa att jag var det största fanet i världen, så mer motivation än så behövde jag inte. Jag påbörjade mina efterforskningar. Det visade sig snart att det envisaste ryktet var att Hatten stulits som ett beställningsjobb åt den samlare som köpt hatt nummer fyra, och att den nu befann sig någonstans i dennes herrgård i Argentina. Sagt och gjort så tog jag mig till Arlanda och hoppade på närmsta flygplan som skulle åt det hållet."
"Åkte du iväg bara sådär? Hur hade du råd med en sådan resa?"
"Min farbror arbetar inom luftfartsverket, så jag kan flyga gratis när och hur jag vill. I vilket fall som helst så flög jag till Argentina där jag snabbt lyckades lokalisera herrgården. Jag övervakade huset under ett dygn och bröt mig sedan in närmsta natt. Väl därinne band jag fast samlaren i sängen och började fråga ut honom. Med hjälp av ett stearinljus mot hans fotsulor lyckades..."
"Vänta, du gjorde dig alltså skyldig till olaga frihetsberövande och grov misshandel? Och du vill att jag ska skriva det här i en självbiografisk bok åt dig?" Skribenten tittade klentroget på den lille ynglingen.
"Självklart. Världen måste ju få veta hur det verkligen gick till," svarade "Vincent" sorglöst. "I vilket fall som helst fick jag reda på att samlaren mycket riktigt hade beställt stölden, men att tjuven sedan blåst honom, och aldrig återvänt med Hatten. Den hade istället sålts vidare på den svarta börsen i Kuba. Längre än så hade samlaren inte lyckats spåra den. Jag lämnade honom fastbunden i sängen med min nästa destination klar." "Vincent" pausade ett ögonblick och drack en klunk av bloody maryn. Han grimaserade tydligt och Skribenten passade på att flinka in en fråga.
"Den här samlaren vi pratar om, är det Antonio de la Cruz?" Den yngre mannen nickade. "Samma de la Cruz vars herrgård brann ned medan han låg i sängen, på grund av, så vitt polisens tekniker kunde avgöra, ett stearinljus som ramlat mot en gardin?"
"Jag hade bråttom iväg, och jag minns inte riktigt vad jag gjorde med ljuset, men det är inte så viktigt. I alla fall så flög jag till Kuba. Då jag landat i Havanna spenderade jag några timmar med att leta runt på stan efter rätt person att fråga. Jag var nära att ge upp för dagen då jag till sist fick ett tips från en gammal barägare. Han berättade för mig om en lagerlokal nära presidentpalatset där regimfientliga brukade samlas för att utbyta varor, tjänster och historier om nätterna. Efter att ha sovit några timmar på vandrarhemmet jag tagit in på begav jag mig iväg till mötesplatsen."

"Vincent" pausade på nytt berättandet för att tvinga i sig en klunk av drinken han hade framför sig, och Skribenten tog tillfället i akt att be den blonda servitrisen om lite mer vin samtidigt som han tände en cigarett till.
"Var var jag? Jo, just ja. Jag begav mig iväg till lagerlokalen och uppgav lösenordet som barägaren givit mig. Förmodligen berodde det på mina dåliga kunskaper i spanska, men det verkade som vakten inte förstod vad jag sa. Istället för att släppa in mig började han skrika. Jag förstod inte riktigt vad han sa, men jag lyckades snappa upp något om förräderi. I vilket fall som helst så fann jag mig plötsligt mittemot dryga dussinet män som siktade på mig med automatvapen. Jag började lugnt förklara att jag letade efter en mycket speciell hatt. Jag tror de måste ha missförstått mig, för innan jag visste ordet av så hade de vänt vapnen mot varandra. Efter en mycket laddad sekund så tryckte de på avtryckarna samtidigt, och medan de sköt varandra så hörde jag ljudet av mer skottlossning inifrån."
"Du pratar alltså om massakern i Havanna? Som var startskottet till över tre veckor av bland de blodigaste gatustrider som världen någonsin skådat? Regeringen har fortfarande inte återhämtat sig helt."
"Det vet jag faktiskt inte. Jag läser inte tidningen särskilt ofta. Jag håller mig till Rice," sade "Vincent" med ett brett leende som avslöjade att en av hans vampyrtänder hamnat en bit snett.
"Förstås.." Skribenten undrade i sitt stilla sinne om det här verkligen var värt pengarna. Han och Jaqueline kunde kanske acceptera något av låneerbjudanden de fått från sina respektive föräldrar, som var mycket generösa och väldigt glada att se paret gifta sig.
"Nå, med stor fara för mitt eget liv lyckades jag i varje fall ta mig in i byggnaden. Där hittade jag till min stora lycka ett anteckningsblock från en av försäljarna där Hatten stod omnämnd. Den hade tydligen köpts av någon schweizisk hotellmiljardär. Upprymd sprang jag till flygplatsen och han precis med ett flygplan som var på väg därifrån. Så påbörjade jag min färd till Schweiz."
Förmodligen det sista planet som lämnade Kuba på väldigt länge, tänkte Skribenten tyst för sig själv.

"Med en enkel googlesökning spårade miljardären till ett semesterhus i Alperna. Med hjälp av en skidlift och någon timmes pulsande genom snön så stod jag till sist utanför den ståtliga boningen. Det var ett trevligt ställe, glasfönster överallt som gav de boende en trevlig utsikt över solnedgången. Då det blev natt så bröt jag mig in igen och använde samma taktik som i Argentina, det fungerade ju så bra. Till sist lyckades jag få miljardären att avslöja kombinationen till kassaskåpet. Mina händer darrade av förtjusning då jag öppnade den tunga järndörren. Månljuset sken in genom fönstren och äntligen såg jag den. Hatten. Med ett litet skrik av förtjusning greppade jag den, kände det mjuka tyget mot mina fingertoppar. Jag slog igen dörren, dansade runt och jublade högt, inkapabel att hålla inne den oerhörda glädje och triumf jag kände. Då skakade hela huset plötsligt till. Jag tyckte det var lite konstigt att en miljardär som vunnit sin förmögenhet av att bygga hotell lyckats skaffa sig ett så dåligt konstruerat semesterhus att det skakade bara man hoppade runt på golvet, men ovillig att möta döden på grund av något sådant lämnade jag huset så fort jag kunde. Under hela vägen tillbaka så skrek jag av glädje!"
"Du menar att du skrek högt, på en bergstopp full av snö?"
"Ja, men det förstår du väl? Det skulle ju vem som helst göra i min situation."
"Jag gissar att du inte hört talas om lavinen på Matterhorn tidigare i år, som dödade mer än tvåtusen människor?" "Vincent" såg frågande ut.
"Matterhorn, vad är det för ställe?"
"Bara berget du startade en lavin på," suckade Skribenten tyst för sig själv, men "Vincent" verkade inte ha hört honom. "Men här tar historien alltså slut?"
"Nej, inte direkt," svarade "Vincent" med ett leende som han förmodligen själv ansåg vara väldigt kryptiskt. "Du förstår att då jag sen till sist prövade Hatten så började jag förändras. De inneboende energierna måste ha smält sig samman med kraften hos min odödliga själ. Jag kände hur luften rann ur mig och hur min mänsklighet ersattes med något högre, kraftfullare." Han brast ut i vad som förmodligen var ett försök till ett ondskefullt skratt. "Jag är nu en av nattens odöda härskare, och du skall bli min slav och föra mina ord ut i världen!" "Vincent" skrattade på nytt och väste. En av vampyrtänderna lossnade och föll ned i drinken men den unge mannen verkade inte ha märkt något. Skribenten suckade på nytt och räckte över ett papper med några siffror på.
"Visst, för in pengarna på det här kontot så spökskriver jag boken åt dig." Han reste sig upp och svepte det sista av vinet. Då han lämnade krogen så satt "Vincent" fortfarande och skrattade i sin stol. Skribenten skakade på huvudet och funderade kort på ifall han skulle ta med sig materialet till närmsta polisstation, men beslöt att låta "Vincent" gräva sin egen grav. Nackdelen var väl att den yngre mannen förmodligen skulle trivas.

The sky above the port was crying. Large, heavy tears infected with the smog and filth of a city of vice and virtue, built on a foundtation of broken dreams and riches beyind most peoples wildest dreams. The night was black as tar and smelled of sex, booze and cigarettes, the smell of lives wasted or lost on the wheel of Fate.
The small bar, in wich Greg currently tried to enjoy his third gin and tonic, shielded him from the city's weter aspects but the rotten stench of bad tobacco that kept trying to push it's way down Gregs nostrils and force him to relive the last two drinks made him question his decision to grace this God-forsakened reenactment of a sewage pipe with his precence. But the drinks were strong and the company the way he liked it; absent, so he decided to stay for a while longer.
He lit a cigarette and let out a sigh, spreading second-hand death in the near empty room. Greg smiled at the thought for a moment; should it actually work, he'd be out of a job.

Greg wasn't a handsome man, nor was he particularily ugly. He'd been blessed or cursed with an average built and an unmemorable face. Enough to score, but never with the hottest girls. He had long fingers and an air of mystery about him that occasionally turned heads as he walked by, but other than that, Greg was quite unremarkable.

He had just finished his drink and was about to order another ne when the woman of his dreams opened the door and walked in. You could hear the simultaneous gasp from all the men as every head in the bar turned to face her. Had it been a movie, she would've closed her black umbrella and shakened her long, ravenblack hair in perfect slowmo. Her legs were long and slim, and the skirt ended at the blurry length were professional and indecent overlap. A businessjacket covered a slender waist and two perfect breasts. Greg hoped that he wasn't drooling but knew that he was unable to make the necessary movement to find out as her dark blue eyes nailed him to his chair. She approached him with a small smile playing on her lips painted in the colour of blood. Her face was a spectrum of lust and cruelty but with a strange touch of hope, as if placed there as a mere afterthough by the artist that surely had been involved in her creation.
She walked up to him and sat down at his table.
"Gregory," she said, tasting the name on her soft tounge. "Aren't you going to buy a lady a drink?"
Greg nodded, silently as his eyes swept across the woman and noticed the white flower in her hair. The first sign.
"What'll you be having?" he asked her.
"A bloody mary on ice. Easy on the worchester." The second sign.
Greg waved at the bartender and the darkhaired lady was soon given a drink as red as her lips. She stired it slowly, three times clockwise and then four times in the opposite direction. The third, and last sign. Normally, he'd  ask her to step outside with him at this point to discuss the details, but it was raining and no-one was in earshot, so Greg decided to risk it.
"How do you want it done?" he asked her while staring directly into the darkblue oceans that was her eyes.
"As soon as possible. Pick your method, I don't care how it's done."
Her voice lacked all emotion, cold as ice and sweet as honey. She handed him an envelope that he knew would contain a picture and some details. He opened it and almost let her see his suprise; he recognized the man on the picture. Every man, woman and child in town knew the face of the billionaire who'd almost made US Senator three years ago.
"Not an easy task," he said, thoughtfully.
"That's why I went to you," she replied. "I'll pay fifty thousand. And," she added, after a small pause. "Since I like you, I'll throw in a little bonus after you're done." Her smile could only mean one thing. Her smile seald the deal.

An air of looming catastrophe hung in the air like smog as Greg made his way to the targets home a couple of nights later. The place was a mansion the size of a football field in the outskirts of town. It was outside the turfs of the streetgangs, and the regular gangbangers and hookers had been replaced with private security and rent-a-cops high on paranoia and imagined authority instead of crack and crystal meth. Greg was welldressed enough to avoid nosy questions but not enough to gain any particular attention. He made his way silently through the night.
As he reached the mansion, he had to admit being a bit impressed; the place was huge. Luckily, that would make hiding all the easier. He climbed the fence like a cat and made his way across the lawn, a shadow fleeting over the surface of a mirror. A window was opened in a matter of  seconds, and Greg slipped inside. It was dark and it took his eyes a couple of seconds to adjust to the sparse light of the moons sorrowfilled illumination. After carefully moving through the rooms, Greg climbed a creaking set of stairs and found himself standing in a long hallway. The light from a sparkling fire shone at the end of the manmade tunnel, Greg approached it silently, watching for movement as he unsheated his gun.

The room was large and contained a lot of wellstocked bookcases and a roaring fireplace. Greg could see his target, sitting in a big armchair with his back towards the door, gazing into the flames. Greg aimed and squeezed the trigger. He was instantly rewarded with a clicking sound and a small thump as the subsonic piece of lead tore through the mans head like a hot knife through butter and exited through the frontal lobe. The target slouched over like a sack of flour as the last seconds of his life exited through the bullet wound. Greg smiled; another job well done. He knelt down to collect the empty case.
”Nice shot!” The sudden voice almost made Greg leap out of his skin. He swiftly pointed the gun towards the source of the words and found himself facing the man he’d just shot in the head. The exit wound between the mans eyes was still smoking.
”I’ve got to admit it, I didn’t hear you coming at all. Good work indeed!” Greg put two more bullets into the mans head and kept firing at the torse until the gun clicked empty. The man was still smiling his handsome made-for-tabloids smile.
”Wow! You only missed two out of eighteen, and most of the hits would’ve been fatal. Your really good.”
The mans chest now contained enough holes to qualify him as a swiss cheese, but that didn’t seem to bother him at all. Greg turned to run but before he’d even taken a single step, the man moved with a liquid-like speed which momentarily turned him to a blur, and grabbed a hold on Gregs left arm. The target was still smiling as he, calmly as if he was doing the most common and natural thing in the world, broke Gregs arm like it was a dry twig. Greg fell down to his knees gasping for air and trying not to scream.
”Very good indeed,” said the man. He looked different now, less substance and more fluid-like. The eyes glew with a malicious red light and the once friendly smile had turned to a sadistic grin.
”Good, but not good enough.”

Det var en ung kvinna som sjöng i baren. Men den meningen utelämnar mycket. Den talar inte om att kvinnan var vacker. Inte vacker på den nivå som kändisar är vackra. Inte heller var hon vacker på det sätt som fotomodeller har, även om man mycket lätt kunde missta henne för en sådan. Den unga kvinnans skönhet var en sådan både män och kvinnor vände sig om efter då hon gick förbi på gatan bara för att få titta på henne lite längre. Hennes skönhet var en sådan som drog blickar till hennes ansikte istället för hennes figur. Hennes skönhet var en sådan som strålade, både från hennes inre och hennes yttre. Hennes skönhet var perfekt, och det var ingen i baren som kunde säga emot det påståendet och samtidigt bära sann vittnesbörd.

Hennes röst var klangfull och klar. Hon steg utan svårighet till höga toner och hennes sång hade en lätt hypnotiserande effekt. Det var knäpptyst i den annars så högljudda baren, och om där fanns någon som lyckades slita blicken från hennes strålande, sorgsna ansikte för att fundera över vad en kvinna som hon gjorde på en sådan nedgången krog, så skulle de inte finna något svar. Den unga kvinnan hörde inte hemma bland de neddruckna, tragiska själar som spenderade sin lön på barens billiga öl. De visste om det, men de som inte var för berusade tackade sina lyckliga stjärnor för att hon ändå var där. Hennes närvaro ingav dem hopp om en ljusare framtid och tjänade som en påminnelse att det fortfarande fanns okorruptbar skönhet i den värld som sakta tycktes ruttna sönder omkring dem.

Den unga kvinnan avslutade sin sång och såg ut över den nedgångna baren med sina klara, blå ögon. Hennes blick vandrade över den smutsiga disken täckt av ölfläckar, förbi de trötta arbetarklassögon som tittade mot henne. Det hördes inga applåder, men likväl var hon centrum för allas uppmärksamhet. Bartendern hade slutat servera och gästerna hade slutat dricka. Det var så tyst att hon skulle kunna höra en nål falla till marken. Kvinnan log lite för sig själv. Det var inte det självbelåtna leendet hos många musiker efter en lyckad föreställning, utan det var ett försiktigt, vänligt leende, nästan tillgivet, som hon riktade mot gästerna. Hon mumlade något som ingen riktigt hörde, böjde huvudet och gick av scenen. Hon försvann in i ett litet rum bakom scenen och baren vaknade till liv på nytt. Bartendern fortsatte hälla upp öl, gästerna fortsatte dricka och röster började höras igen. Samtalen var tysta och respektfulla, som om de talande befann sig i en kyrka och inte på en gammal krog var glansdagar sedan länge passerat.

Då sångerskan kom in i sin improviserade loge, ett litet rum bakom scenen och disken, märkte hon att hon inte var ensam. På den gamla skrangliga trästolen som stod framför en sprucken spegel satt en man och väntade på henne. Det hela förvånade henne lite, eftersom att stolen knappt höll för hennes egen slanka kropp, och mannen som satt på den nu såg ut att vara minst dubbelt så tung som hon själv. Han reste sig upp då hon kom in och böjde artigt huvudet.
”Det var en mycket imponerande föreställning, min dam,” sade han. Han var äldre än hon. Grått hår hade börjat sprida sig i hans svarta, och ansiktet hade börjat rynkas kring grå ögon som såg ut att ha sett för mycket. Hon böjde artigt sitt huvud, men förblev tyst och tittade på honom. Mannen tog hennes blick som en inbjudan till att fortsätta tala och förklara sitt ärende men att göra det fort för att hon var trött och inte riktigt på humör för att konversera. Det var en blick som sade mycket.
”Jag representerar en lokal affärsman, en mäktig beskyddare av det här området. Han är vis och ärbar, och mäktigare än vi båda kan föreställa oss. Att påkalla hans vrede vore dumt då han kan se till att förövaren raderas ur historien tillsammans med alla dennes närstående. Vet Ni vem jag talar om?”
Den unga kvinnan nickade, och fortsatte att titta på mannen. Hennes blick bjöd honom att fortsätta, bjöd honom att förklara vad en så mäktig man kunde tänkas vilja en simpel barsångerska.
”Min arbetsgivare har ledsnat på att den här krogen förstör det här annars så fina området. Det här etablissemanget skulle övergivits av dess frekventa besökare för länge sedan, om det inte vore för en sak, min dam.” Han tog en paus för att låta sina ord sjunka in i henne, och ge henne tid att fundera på vad det var som höll kvar stamgästerna. Hon visste det redan.
”Ni, min dam. De stannar här istället för att söka nya vattenhål och rastplatser för att ni är här. Ni håller kvar de gamla besökarna och drar till Er ett fåtal nya. Min arbetsgivare anser att Ni slösar bort Er talang på ett ställe som det här, och att Ni står i vägen för framåtskridandets krafter, så han har sänt mig för att tala med Er och se om Ni ser visdomen i hans förslag. Att Ni kanske skulle söka nya tillhåll som är mer lämpade för en kvinna av Er klass. Han bad mig även meddela att Ni, om Ni så skulle önska, är varmt välkommen att börja arbeta för honom.” Han ögon skvallrade om att det var mer än ett artigt förslag. Hans ögon skvallrade om precis vad han skulle göra ifall hon inte gick med på förslaget. Hans ögon skvallrade om vad han innerst inne ville göra med henne.

Kvinnan såg ställd ut, som om hon inte var van vid att folk tittade på henne på ett sådant sätt. Och måhända stämde det, då bargästerna alltid hade haft den yttersta respekten för henne. Man antastade inte en ängel, och vad hon än må vara i övrigt så var det det hon var för dem. En påminnelse om det vackra i världen. Hon svarade inte mannen annat än med en lätt huvudskakning. Han anlade en falsk min av besvikelse, men i hans blick sken triumf och en mörk förväntan. Han tog ett steg närmare kvinnan med ena armen utsträckt för att gripa tag i henne. Hon höjde sin blick och såg in i hans ögon och började sjunga. Det var en annan sång som skilde sig från den hon sjungit tidigare i baren. Rösten var svag och luftig och sången saknade ord. Den började långsamt och mannen stannade upp med blicken fäst i hennes. Kvinnans röst började arbeta snabbare och hon tog ett steg framåt. Svättpärlor bröt ut i mannens panna och han spärrade upp ögonen. Han försökte slita undan blicken från hennes men fann sig fastnaglad. Han kunde inte röra en muskel. Den unga sångerskan tog ett steg till närmare honom. Hon sjöng fortfarande och rösten steg plötsligt utan svårighet en oktav. Tårar rann från mannens ögon och han hade börjat skaka i tysta snyftningar. Kvinnan tog ytterligare ett steg närmare honom och rösten steg ytterligare en oktav till en så ljus nivå att den knappt kunde uppfattas av det mänskliga örat. Sedan tystnade hon tvärt.

Mannen böjde sig ned och plockade upp sin rock som han hängt över stolsryggen. Han satte på sig den och gick långsamt ut ur rummet. Han gick genom den fortfarande ganska stillsamma baren. Ingen ägnade honom en blick och han gick ut genom dörren, ut på gatan. Mannen fortsatte gå längs vägen. Hans ansikte var uttryckslöst men ur hans ögon strömmade det fortfarande tårar. Han gick mekaniskt tills han kommit fem kvarter bort. Då stack han in handen i fickan och tog fram en pistol. Han förde den mot tinningen. Han såg sitt liv framför sig. Han såg alla dem han skadat. Han såg alla dem han undgått att hjälpa och allt ont han gjort. Han såg all smärta han orsakat och alla liv han förstört. Han såg deras lidande och för första gången i sitt liv kände han skuld. Han kramade om avtryckaren och såg aldrig mer igen.

På en gammal nedgången bar står en ung kvinna på scen och sjunger. Hon är vackrare än en man kan föreställa sig. Det strålar om henne. Hon sjunger och lugnet sprider sig över kroggästerna. Samtal tystnar och drickande upphör. Alla ser mot henne och alla de trasiga själarna känner plötsligt att det finns hopp i världen. Det finns skönhet och glädje. Den unga kvinnan finns, och en värld där sådana som hon finns kan inte vara helt ond. Det är allt som betyder något för dem i just det här ögonblicket.

The wind ripped at Sid's face with an alarming intensity. ”All it would take is some twat tossing a fistful of gravel two miles ahead of me, and I'd be kissing my skin good bye,” he mused to himself with a small display of his trademark wolfish grin. But driving a convertible at 100 miles per hour down a desolate road was worth the occasional gravel-related scratchmark on his face. And besides, at his healing rate, the sand was lucky if he even felt it. Being a wolf-in-disguise certainly had it's benefits.

The dashboard in front of him told him that he was going 155 kilometers per hour. ”Soddin piece of shit,” he thought to himself. He had to get used to the metric system if he were to keep driving German cars. Sid had no idea how they'd lost the two great wars with this kind of technological superiority concerning vehicles.
Ah, the wars. What Sid wouldn't have given to have experienced them. As far as he'd heard, there hadn't been any Wolves fighting, but the mere thought of a platoon of shapechangers got him excited. They would've torn through the German lines in a matter of days. The Gerrys wouldn't have known what hit them. He smiled again.

Mother Luna shone brightly in the sky, the big hunk-of-cheese-goddess that supposedly watched over him and all his so-called ”brethren”. And some Yank-scientists kept considering to use her as some sort of disposal platform in space. An entity beyond human comprehension craving for their radioactive trash. The local Hunters would have a fit if they ever bothered to look beyond their precious trees to read a newspaper. But Sid had to admit that the Meninna's way of dealing with those kinds of ideas had a certain charm to it.
Despite all this, Sid still liked America. It was a good place to be English in, and he'd lost count on the many times his accent had gotten him laid since he arrived about seven years ago. A good place to be English, indeed.

Sid pulled over about ten minutes later, at the decided place. He checked his watch. A couple of minutes early, but better that than too late. The Storm Lords were picky about punctuality. And sure enough, exactly 125 seconds later, another car pulled over next to him. It was one of those SUVs the Yankees were so fond of, and three Wolves climbed out from within.
”You the contact?” the Alpha of the Imnir pack asked.
”No, sir. I'm just a random werewolf stopping by in the middle of bloody nowhere that just so happen to fit the descripion you got by the cell. Of course I'm the fucking contact, idiot!” The three Imnir glared at him, and one of the younger gave Sid a menacing growl before the Alpha silenced him with a gesture.
”I'll let that one slide. Where are the goods?”
Sid gave him one of his most unpleasant smiles.
”Thought you'd never ask.”
He popped open the trunk and took a step back to let the Storm Lords see the bound, struggling figure that lay there.
”One daughter of a neighbouring Ivory Claw Alpha, that'll be fifty ”g's”, as you Yanks like to put it.”
The Alpha looked at her in a mockery of an inspection. All of them already knew that this was indeed the daughter. He straightened up and didn't smile as much at Sid as he bared his teeth.
”I think we can work around that tedious paying-you part. How about we replace it with the ever more enthralling killing-you part?” His packmates also started not smiling, as much as baring their teeth.
”I thought you'd say that.” Sid actually managed to look as if he was smiling and baring his teeth at the same time. ”Fortunately, my pack should be here about now as well.”
A chilling howl swept through the area, and was soon answered by four others, from other directions, effectively surrounding the Imnirs, who was starting to look a bit nauseous. A roar from the convertible turned their attention to the almost nine feet tall human-wolf hybrid that had replaced the tied up girl.
”Oh, and didn't you know? The daughter Changed three weeks ago.” Sid's smile had crossed uncomfortable and moved up to downright scary as he changed his form.
”You should've gotten your facts straight, moon-worshipping shithead. The Pure are here to stay.”

Fotstegen ekade mot metallgolvet när kapten Hans Dieter rörde sig mot kommandobryggan från sin hytt. Det var för honom en outömlig källa till förundran hur några tum stål var allt som höll honom och resten av besättningen ifrån miljontals liter vatten och en omärkt grav på havets botten. Det enda som kaptenen fann mer otroligt var det bra jobb som skrovet hittills hade gjort. Trots att de träffats av torpeder vid tre separata tillfällen hade det inte läckt in en droppe.
Dieter gned sig över sin stubbiga haka. Han hade nyligen blivit väckt av ett sprakande anrop på internradion från förste styrman och inte hunnit raka sig. En oidentifierad farkost hade upptäckts på radarn och närmade sig nu ubåten i långsam, nästan maklig fart.

”Vad är det som pågår, Adolf?” frågade kaptenen sin förste styrman då han hade kommit fram till bryggan.
”Jag kan inte avgöra vad det rör sig om, kapten. Och de svarar inte på anrop, men rör sig mot oss. Runt femhundra meter bort nu.” Trots att de var barndomsvänner envisades Adolf med att tilltala Dieter med tillbörliga formaliteter då de befann sig i tjänst. Adolf, som delade förnamn med Führern, var liksom Dieter, ingen anhängare av den nazistiska politiken, men de tjänade troget sitt fosterland i kriget mot fiender som egentligen hade kunnat undvikas. Men i det här skedet så var lydnad något som inte kunde undvikas, och osämja i leden skulle bara skada landet de båda älskade.
Radarn blinkade och Dieter kunde tydligt se den punkt som Adolf syftade på. Mätningarna skrevs ut på en pappers remsa och talade på direkten om för honom att farkosten var minst dubbelt så stor som deras ubåt. Dieter hade aldrig hört talas om ett undervattensfordon i den storleken. Han visade pappret för Adolf och sa med bister röst åt honom att starta larmet.

Två minuter senare kunde den tjutande signalen stängas av och bryggan var nu full av sömndruckna män i hastigt påtagna uniformer. Instrument började läsas av och de mer nervöst lagda fick fösas undan från torpedmekanismerna. Det sista de ville var att ge sig in i strid med ett bättre bestyckat skepp, eller råka sänka en allierad.
”Vad är det, kapten?”
”Är det amerikanerna?”
Frågorna haglade i luften och Dieter visste inte hur han skulle besvara dem. En besättningsmedlem gav till och med uttryck för en undran om huruvida det inte kunde röra sig om ett vanligt skepp, men fann sig fort tystad av spridda hånskratt. Få ytgående skepp brukade vitas på trehundra meters djup.
Medan kalabaliken fortgick rörde sig den främmande farkosten ständigt närmare, fortfarande i samma, nästan nonchalanta fart, på kollisionskurs. Avståndet mellan dem hade nu sänkts till tvåhundrafemtio meter.
Dieter fattade ett beslut.
”Adolf. Fortsätt anropa dem. Har de inte svarat då de är tvåhundra meter bort så vill jag att ni avfyrar ett varningsskott. Stannar de fortfarande inte så sänker vi dem.”
Manskapet började förberedelserna och Dieter undrade i sitt stilla sinne om han verkligen fattat rätt beslut.

”Ge eld!” Knappt hade orden lämnat kaptenens mun innan han började ångra sig. Kanske borde de vända om och försöka hålla sig undan istället för att annonsera ut sin närvaro till skeppet framför dem. Nu var det dock för sent och varningsskottet susade iväg genom vattnet och detonerade mot en klippformation några meter ifrån farkosten.
”Svarar de, Adolf?” frågade Dieter andlöst, men vännen skakade bara på huvudet. Denne kastade en blick på radarn och rykte till.
”Kapten! De har försvunnit!”
Dieter tittade efter och radarn pep till igen. Den prick som betecknade det oidentifierade skeppet hade försvunnit från sin plats, tvåhundrafemtio meter från ubåten. Nu befann den sig istället tio meter ifrån dem. Den hade korsat över tvåhundra meter på mindre än tre sekunder.

”Omöjligt!” utbrast Adolf. ”Det måste vara något fel på instrumenten. Det måste vara...”
Vad det mer behövde vara fick ingen i besättningen någonsin veta. Adolfs upprörda utrop avbröts av det dova mullret av tusentals ton vatten som i snabb fart tvingas i rörelse. Hela ubåten skakade till och lamporna slocknade. Då den röda nödbelysningen tändes låg besättningsmännen i en hög på marken.
”Ge mig en avläsning! Fort!” ropade Dieter.
”Vi tar in vatten!” tjöt en av männen som på något helt otroligt sätt lyckats klamra sig fast i stolen han satt. Dieter skulle precis till att ge order om att stänga de drabbade sektionerna då en ny stöt gick genom båten och kastade omkull alla igen. Ett högt krasande av metall som slets i bitar ekade genom rummet och vatten började forsa in. En tredje stöt slet sönder skrovet till bryggan och det sista Dieter såg innan han förlorade medvetandet var ett enormt, förvånansvärt mänskligt öga som tittade på honom.

Det var en vanlig kväll, i mitten av oktober. Det duggade från himlen och en lätt bris svepte förbi, förmodligen smekte den trädens kronor i parken tre kvarter bort innan den drog vidare. Jag stod på min balkong, två våningar över en tvärgata där en restaurang kastade ut sina sopor och en bar kastade ut sina aningen för överförfriskade kunder. Den hade potentialen att vara stökig men, må hända var det ödets nyck, så har varken jag eller mina grannar någonsin haft problem med oväsen.
Jag hade precis tänt en cigarett jag skakat fram ur ett nästan tomt paket Marlboro när jag fick syn på en bil som stod parkerad nedanför mig. Jag hade troligen inte lagt märke till den i vanliga fall, bilar är trots allt ingen ovanlig syn ens i en liten stad, och med ca 19,5 miljoner invånare är New York inte vad de flesta skulle kalla liten, men det var något med bilen som fick mig att känna mig iakttagen. Jag betraktade bilen medan jag rökte cigaretten, men lade inte märke till något ovanligt förrän jag släppt ned den i den vattenfyllda konservburk jag använder som askkopp och vänt mig om för att gå in. Då tutade det till bakom mig. Jag vände mig hastigt om mot bilen, den enda i närheten, men såg varken rörelser eller ljus ifrån den. Ryckandes på axlarna rörde jag mig mot dörren på nytt när det tutade till igen. Återigen snurrade jag runt och belönades på nytt med synen av en tom gata och en till synes lika tom bil. Med en kall kåre krypandes längs ryggraden backade jag in i lägenheten och stängde och låste dörren till balkongen.

Dagen därpå vaknade jag och gick till jobbet som vanligt, jag arbetar som utkörare för en UPS-klon, och hade glömt bort bilen tills jag var på väg hem på eftermiddagen. Då jag gick genom tvärgatan utanför min balkong fick jag syn på bilen igen. Jag tog god tid på mig, tittade in genom fönstren och noterade registreringsnumret. Bilen var en svart sedan, av märket Chevrolet, och såg ut att komma från 1960-talet. Sätena var i grått läder och såg rena ut. Jag kunde inte se något alls liggandes i bilen, vilket i sig var underligt då de flesta bilägare alltid lämnar något kvar i sina bilar, om så bara omslagspappret från en hamburgare. Efter ungefär fem minuter i duggregnet så gav jag upp och tog mig in i lägenheten. Jag hängde upp min blöta, grå filtrock på en krok i hallen och tog av mig höstkängorna för att inte blöta ned inomhus. I strumplästen fortsatte jag sedan in och beslöt mig för att kolla upp registreringsnumret på Internet. Inget resultat. Av registret att döma så existerade inte ens bilen. Jag sköt det ur tankarna och började laga middag.

Den sena kvällen kom och i och med den regnet. Det som tidigare under dagen varit ett lätt duggregn utvecklades till en piskande störtflod som forsade ned från himlen. Blixtar lyste upp natten och åskan dånade i öronen på de stackare som fortfarande rörde sig utomhus. Jag hade stängt av dator och TV efter alla skräckhistorier man hört om elapparatur och åskväder i kombination. Istället hade jag lagt mig på sängen i sällskap med något så icke-amerikanskt som en god bok när jag efter en stunds läsande kände hur nikotinbegäret yrkade mig att gå ut i ovädret och svärta ned mina luftrör. Jag drog på mig rocken och skorna och gick ut på balkongen igen. Jag kastade ett vaksamt öga mot bilen, som givetvis stod kvar, innan jag tände min cigarett. Tiden det tog att röka färdigt förflöt utan större händelser än att jag blev fruktansvärt blöt i håret, men då jag vänt mig om för att återvända in i värmen till ett försök att torka av mig så tutade det igen. Jag snurrade runt och stirrade klentroget mot bilen under mig. Plötsligt blinkade ena framlyktan till. Jag gnuggade mig i ögonen, och hoppades att det bara var blixten som spelade mig ett spratt, men innerst inne visste jag att mina förhoppningar var missriktade. Bilen blinkade till igen.
”Vad vill du mig?!” skrek jag innan jag kunde hindra mig själv och som svar på det började bilens lampor blinka, larmet började tjuta och tutan drog igång. Oväsendet fyllde natten men dränktes då och då av åskan som slog ned, förhoppningsvis i någon av stadens många åskledare.
Jag rusade in i lägenheten och ut genom ytterdörren, ner genom trapphuset och ut på gatan. Jag gick snabbt fram mot bilen, men halkade till på lite skräp från containern där restaurangen kastar sina sopor varje dag. Jag fann mig plötsligt liggandes på rygg medan vatten sipprade in genom tyget till rocken. Mödosamt hade jag kämpat mig upp till en sittande ställning då jag hörde ett dovt mullrande från bilen. En iskall kyla som inte hade något med vädret att göra drog plötsligt igenom mig, och jag försökte panikslaget ta mig upp på fötter samtidigt som bilens däck började skrika när den tog fart. Jag sprang mot dörren samtidigt som den i hög hastighet kom körandes mot mig, men en blick över axeln talade om för mig att det inte fanns en chans att jag skulle hinna dit innan bilen förvandlade mitt skelett till kornmjöl. Jag kastade mig istället mot brandstegen som hängde ned från balkongerna och klättrade upp så fort jag kunde för att placera mig ovanför bilen. Med det kalla järnet mellan armarna klamrade jag mig fast och förberedde mig på smällen jag visste skulle komma för att inte ramla. Jag blundade. Och inget hände. Jag öppnade ögonen, tittade bakom mig, och bilen stod tyst och orörlig, som om den aldrig hade kört mot mig. Efter en hastig blick mot framrutan kunde jag konstatera att den var tom. Darrande klättrade jag upp för stegen till min balkong och skulle just till att gå igenom dörren. Bilen tutade igen. Jag rusade in, låste dörren, stängde och låste ytterdörren och kurade ihop mig i sängen, skakandes. Lamporna förblev tända och jag sov inte en blund den natten.

Dagen därpå vågade jag inte lämna lägenheten. Jag sjukanmälde mig till jobbet och försökte koncentrera mig på annat, men jag fann mig ständigt tittandes ut genom fönstret, mot bilen som fortfarande stod kvar på samma plats som tidigare. Vädret hade lugnat ned sig, vinden stillnat, åskan tystnat och regnet hade återgått till ett stilla duggande. Efter en blick mot den digitala väckarklockan på nattduksbordet uppmärksammades jag på att klockan redan började närma sig fem på kvällen, och att det strax skulle mörkna. Det slog mig att jag varken ätit eller druckit under hela dagen, men jag kände mig inte hungrig. Tröttheten brann i mig, och jag lade mig ned på sängen och slöt ögonen.

Då jag vaknade var det mörkt ute och klockans gröna siffror visade på 01:23. Ljudet av regn och åska fyllde återigen mina öron och blixtar lyste då och då upp rummet jag låg i. Utan att tänka mig för gick jag ut på balkongen för att röka, men möttes av det höga tutandet då jag öppnade dörren. Vreden kokade i mig och jag rusade in igen och grep tag i den tunga, gamla revolvern som låg och samlade damm i en byrålåda. Jag tog med mig den ut, avlossade tre skott in i vindrutan och ytterliggare tre genom motorhuven på den svarta Chevroleten. Med bister min tände jag sedan min cigarett och rökte medan jag stint betraktade bilen nedanför mig. Då jag var färdig bakade jag in genom dörren igen, och bilen tutade. Rasande riktade jag pistolen mot sedanen och började frenetiskt att trycka på avtryckaren, men jag hade inte laddat om den så den enda reaktion det tunga metallinstrumentet i min hand gav ifrån sig var några klickande ljud. Jag tittade mot bilen och såg till min förskräckelse att kulhålen i motorhuven var försvunna och vindrutan var som ny. Vantroget och förfärat backade jag in i lägenheten, gnyendes för mig själv.

Ytterliggare en sömnlös natt följde, och ytterliggare en sjukanmälan till min chef som började undra hur det egentligen var med mig. Kanske hördes det på min röst hur märkbart skakad jag var av nattens händelser. Jag tillbringade på nytt dagen i lägenheten, sittandes vid fönstret med blicken mot bilen. Jag varken åt eller drack, jag rörde mig inte ur fläcken då jag inte vågade släppa bilen med blicken. Jag hoppades på att det skulle vara en hallucination, att jag utan att märka det skulle ha drabbats av en plötslig men övergående galenskap, och att livet snart skulle återvända till det vanliga. Eller att jag, genom någon mirakulös tablett från någon välvillig psykolog skulle bli av med denna hemsökelse. Återigen så somnade jag, utmattad, någon gång på eftermiddagen.

Jag vaknade senare än natten innan, och regnet öste ned igen. Omgivningarna tycktes mörkare, som om stormen stängde ute ljuset från staden. Lamporna i lägenheten fungerade inte, och till och med blixtarnas sken tycktes blekt och matt. Åskan dånade och mellan den och ljudet av regnet kunde jag inte ens höra mig själv tänka. Stapplande tog jag mig ut på balkongen och trevade fram paketets sista cigarett som jag efter mycket fummel med tändaren lyckades få eld på. Mina händer skakade, men jag kände inte av kylan från regnet. Blicken sökte sig på nytt till bilen. Efter ett tag tyckte jag mig se något röra sig bakom ratten i förarsätet. Jag blev alldeles kall inombords, och kände hur en ofattbar ilska bubblade upp inom mig. Med en kort snärt med handen lät jag det sista av cigaretten flyga iväg. Med en kraftansträngning fick jag händerna att sluta skaka och fattade långsamt tag i brandstegen och började klättra ned mot gatan.
Jag nådde marken och började gå mot bilen, som förblev tyst. Plötsligt började motorerna mullra igen, ett ljud som även hördes över åskans och regnets oväsen, och däcken gav ifrån sig ett skrik som skar i mina öron när bilen på nytt satte fart mot mig. Jag förmådde inte att röra mig längre, utan stod stelt kvar och darrade av en plötslig skräck när jag såg den svarta karossen och de två illvilligt lysande lamporna komma farande emot mig i hög fart. Det sista jag såg innan allt svartnade framför mig var ett tomt förarsäte.

Ljusen skimrade mot den becksvarta natthimlen, ögon som iskallt stirrade ut över vintermörkret. Cigaretten som glödde mellan pekfingret och långfingret tycktes bortglömd där han förhäxat stod och stirrade ut över stadens ljussken.
”30,” tänkte han tyst för sig själv.
Månen sken ned genom de tunga molnen som gömde stjärnorna för hans syn, och inifrån lägenheten snurrade en skiva i cd-spelaren, ” Because I feel it all fading and paling.” Men musiken nådde inte riktigt fram till honom där han stod där ute. Han hörde den, i den bemärkelsen att hans trumhinnor fångade upp ljudvågorna när de nådde hans hörselgångar, men hans hjärna misslyckades med att registrera något ljud. Han hörde den inte.
”20.” Enstaka bilar for fortfarande omkring ute på gatorna, kring de av människan asfalterade stigarna genom storstadsdjungeln. Deras ljus var mindre än fönstrens iskalla ögon, likt irrande smådjur letandes efter föda snarare än jättelika, stillastående varelser.
”10,” räknade han. Nu var det snart dags.
”4, 3, 2, 1.” Och mörkret svepte över staden som en stor våg som svalde allt den kom i kontakt med. Lamporna slocknade, en efter en, i så snabb följd att ingen som inte tittat kunnat märka att det inte rörde sig om ett enda strömavbrott utan hundratusentals separata, försiktigt iscensatta med en konstnärs skicklighet och en ficktjuvs handlag.
Han lät cigaretten falla ur fingrarna, gick in från balkongen, in i sin nu kolmörka lägenhet och tog tag i den svarta tygryggsäcken, egentligen mer en påse än en ryggsäck. Med självsäkra steg gick han och öppnade dörren till lägenheten, gick igenom den och låste efter sig. Det var dags att börja arbeta.

Tolv trappor senare gick han ut genom porten och började gå i riktning mot stadens centrum. Han gick med raska steg, men utan att egentligen skynda sig. Allting var klockat och uträknat in i minsta detalj, så han visste precis hur fort han behövde gå. Dessutom hade strömavbrotten inte hunnit skjunka in i de få människor som fortfarande var vakna, så de sedvanliga plundringstågen en operation av det här slaget brukade utlösa hade inte hunnit komma igång ännu. Värre skulle det bli på hemvägen, men då hade han ingen tid att passa, så han skulle ha råd med några omvägar i lugnare kvarter.
Gruset krasade under hans fötter och den kyliga luften fick andedräkten att bli till ånga när den sipprade ut genom hans näsborrar. Vinden spelade genom grenarna på de kala träden och rörde omkring de fåtal löv som hade klarat sig undan de boendes höststädningar. Men mössan värmde hans huvud och de svarta kläderna var vindtäta och varma.

Tre gator senare, samtidigt som de första billarmen började tjuta och de första hänförda skriken från tonåringar höga på förstörelse började ljuda, så var han framme vid sitt mål, en parkeringsplats under ett hus. Han satte ned tygryggsäcken på marken och öppnade den. Han tog fram en liten påse full av frön, en annan med jord och ett igenkorkat lerkrus. Han öppnade jordpåsen och strödde försiktigt ut jorden i en cirkel omkring sig, med en radie på en halvmeter. Han öppnade fröpåsen och hällde ut dem lika försiktigt över jorden. Sen tog han bort korken från lerkruset och började hälla vattnet över jorden och fröna samtidigt som han mumlade för sig själv medan den välbekanta lukten av jord fyllde hans sinne. När vattnet tagit slut avslutade han sitt mässande med att stoppa högerhanden i fickan och plocka upp en näve torra eklöv som han släpte och lät vinden fånga upp. Därefter lade han stillsamt tillbaka de tre föremålen i ryggsäcken och tog fram det fjärde, sista.
Pistolen blänkte till i månljuset när han osäkrade den.

Plötsligt hördes ett dovt mullrande från marken och tjocka grenar sköt upp från den asfalterade parkeringsplatsen, från mitten av cirkeln där han stod. Trädet som snabbt men mödosamt reste sig upp ifrån den tidigare livlösa marken knakade och knäppte när det lyfte upp honom i luften, upp mot den balkong han siktat in sig på. När den ståtliga eken växte sig förbi räcket tog han ett lugnt kliv över den, viskade två ord och öppnade den nu olåsta dörren. Kvinnan därinne tittade på honom i storögd förvåning, men han bara log.
”En hälsning från Vårens Hov,” sade han, och lät fingret krama om avtryckaren.

Dr Moore satt på en barstol, tungt framåtlutad mot baren med en glödande cigarett slappt hängandes i mungipan. Den höga, svarta hatten satt på sned och kragen på den allt annat än rena skjortan var uppvikt och skrynklig så att slipsen glidit upp på halsen. Glasögonen hade glidit ned och satt nu på den yttersta delen av nästippen men doktorns ögon tittade oseende under de krokiga bågarna, ned i glaset med Jack Daniels som bartendern för en dryg timme sedan fyllt på åt honom och som sedan dess stått orört.

”Did you hear the news of poor Edward?” började sångaren i bandet sjunga efter ett särskilt önskemål från en yngre kvinna i röd urringad klänning. Sångaren log uppskattande mot kvinnan och även fastän han bar solglasögon rådde det inget tvivel om var mannen fäste blicken. Han såg ut precis som en sångare på en gammal whiskeypub ska se ut; orakad, iklädd läderjacka och med en snusnäsduk runt halsen. Han strålade av en avslappnad självsäkerhet och hans vita tänder blänkte nästan lika mycket som ringen han hade i örat när han på nytt satte mikrofonen till munnen och gav utlopp för ytterligare en hes versrad.

Med en tung suck tog Dr Moore ett bloss från cigaretten och släkte den sedan i askkoppen bredvid honom. Han förde en lätt darrande hand till glaset, lyfte det till munnen och svepte innehållet i en enda rörelse. Bartendern tittade på honom.
”Titta vem som vaknat till. Hur är det, doktorn?”
Dr Moore gav honom en lång blick innan han till sist svarade, med lätt sluddrig röst:
”Jag förlorade en patient, en fyraårig flicka, på operationsbordet för tre dagar sedan. Hon hade tolv ben brutna och inre blödningar i så gott som varje organ. Hennes föräldrar sade att hon ramlat ned för en trappa.”
Han gjorde ett kort uppehåll och tog fram en till cigarett från ett skrynkligt paket som såg ut som om han både suttit och legat på det ett antal gånger.
”För att få den sortens skador som hon hade måste man tillbringa en hel eftermiddag med att ramla ned för trappor. Det var uppenbart att föräldrarna bar ansvaret. Jag kontaktade polisen som meddelade mig att de inget kunde göra då det inte fanns något som gick att bevisa.”
Bartendern muttrade något om polisens oduglighet och fick ett instämmande mummel från den skara lyssnare som nu samlats runt doktorn. Denne fortsatte:
”Så just nu sitter jag och försöker komma på varför jag inte letar reda på flickans föräldrar tillsammans med ett par goda vänner och låter dem ramla ned för ett par trappor. Och varje gång jag kommer på att anledningen till att jag inte gör det är för att jag är en feg ynkrygg så dricker jag ytterligare ett glas och hoppas att det kan få världen att försvinna. På tal om det så är mitt glas tomt, ändra på det är du snäll.”
Dr Moore svepte sitt nypåfyllda glas och tecknade åt bartendern att hälla upp igen och denne lydde honom lite motvilligt.

Bandet hade nu klivit av scenen och sångaren satt nu och pratade med kvinnan i den röda klänningen. Kvinnan rodnade och tittade bort då sångaren med ett vinnande leende klappade henne på kinden, men på hennes läppar speglade ett segervisst leende. Det blev med ens oklart vem som egentligen förförde vem.
”En sak som är lustig, ” sade Dr Moore en liten stund senare. ”Är att folk förväntar sig att de nuförtiden kan göra vad som helst eftersom att det ändå alltid kommer vara någon läkare där som kan rädda livet på dem. Jag träffade en skateboardåkare som blivit förlamad i hela kroppen men ändå var övertygad om att jag skulle kunna få honom att gå igen. Han hade krossat varenda kota i hela ryggraden.”
Doktorn tog ytterligare ett bloss från cigaretten och sköljde ned det med en klunk Jack Daniels.
”Likadant var det med fyraåringens föräldrar. De var inte ens oroliga för barnet, utan var helt säkra på att jag skulle kunna rädda henne, oavsett vad hon råkat ut för. Människor förstår inte längre att oavsett hur långt forskningen kommit så är det bara vetenskap. Jag sysslar med medicin, inte mirakel, och det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av. Men folk förstår inte det längre. Misshandel och knivslagsmål är vanligare än någonsin och det finns inte en människa i staden nuförtiden som inte äger minst ett skjutvapen. Jag förstår inte vart vi är på väg, och hur många som måste dö för att folk ska förstå det här.”

Med de orden reste sig Dr Moore upp och drack det sista av whiskeyn. Då han gick ut från puben lämnade han en tystnad efter sig, och alla lyssnarna tänkte tysta på människor de själva skadat. De enda som fortfarande pratade var sångaren och den unga kvinnan i den röda klänningen. Men snart försvann även de, till något närbeläget motellrum, och puben blev lika tyst som graven den fyraåriga flickan sänktes ned i två dagar senare. Föräldrarna var de enda närvarande, förutom prästen, men de verkade inte särskilt intresserade då deras dotter begravdes under sex fot jord.

Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.

I en varm lägenhet i ett annat land vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. Mannen, fortfarande nästan en pojke, reser sig upp ur sängen på skakiga ben. Iklädd ett par mjuka byxor och en för stor tröja börjar han ryckigt, som i en trans, röra sig framåt genom lägenheten. Fram till köket, fram till en låda. Lådan öppnas och en knivs silverskimrande egg blixtrar till i månljuset som skiner in genom fönstret.

I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand. En plötsligt smärta i armarna får honom att försiktigt dra upp tröjärmarna. Blod. Mannen, fortfarande nästan en pojke, stirrar med uppspärrade ögon på sina lemlästade handleder och ned på lakanen som är täckta av blod från hans sår. Darrande tar han sig upp ur sängen, ovillig att röra vid den röda kroppsvätskan. Han halkar fram genom lägenheten, fram till badrummet där han frenetiskt börjar tvätta av armarna. Det vita kakelhandfatet färgas rött. En lika vit handduk blir för evigt förstörd. Mannen, pojken, får fatt i ett bandage och börjar plåstra om sig själv. Han rör sig mekaniskt, på rutin, ovillig att fråga sig ”Hur?”.

”Femton hemlösa har frusit ihjäl under nattens snöstorm. Polisen råder alla som har möjlighet att stanna inomhus.” Klick. ”Två kvinnor hittades brutalt mördade i en lägenhet söder om stan i morse. Har du sett eller hört något ovanligt, kontakta de lokala myndigheterna på nummer 555 734 1.” Klick. Tystnad. Cameron suckar över kaffet han sedan för till munnen; ytterliggare ett dubbelmord, ytterliggare en presskandal och än en gång polisens inkompetens som beskylls. Åtminstone om man ska tro media, något som enbart de vettlösa och de naiva gör i dagens dagar. Han suckar tungt och tar ytterliggare en klunk av den bittra drycken. Långt skift ikväll. Bäst att vara på topp. Med avsmak ställer han ifrån sig koppen.

”Ni tror på allvar att det finns något bakom allt prat om transer och hallucinationer, Mr McCready?” Artighetstiteln med ett tonfall som skvallrar om annat än artighet och välvilja. Den unge mannen med de bandagerade armarna tittar in i den glasögonprydde lektorns föraktfulla ansikte ett tag, men vänder sedan bort blicken, oförmögen att samla motivationen att starta en diskussion med den äldre. Den äldre som tar tystnaden för en kapitulation fortsätter förnöjt: ”Det är bara dåliga ursäkter från galna mördare och annat löst folk som inte vågar ta ansvar för sina egna handlingar.” Han stryker pompöst över den svällande magen med en hand lika skrovlig som en grusväg av sår och torka. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, vänder blicken ned mot sina böcker, önskandes att han ingenting sagt, men utan att egentligen känna någon direkt sinnesrörelse. Sakta för han handen hållandes pennan över det tomma pappret som ligger uppslaget framför honom. Sakta rör sig pennan och handen med den fram och tillbaka. Sakta, utan kontroll eller vilja eller ens uppmärksamhet. Och på pappret står något. William McCready ser det inte först men drar efter andan då han upptäcker texten, skriven med en handstil som inte är hans: ”Gå hem.”
Sakta reser han sig upp, lektorn vars uppmärksamhet återgått till sig själv och sin föreläsning märker honom inte då han försiktigt slinker ur salen.

Cameron sitter kvar nere på stationen. En gammal man bakom ett gammalt skrivbord på en gammal polisstation, med en gammal mössa över hans tunna, grå hårsvall. Planlöst stirrar han framför sig, på den äldre, bleka kvinna som hysteriskt snyftar fram sin historia om hur hennes älskade knähund var försvunnen när hon vaknade på morgonen. Han ritar cirklar i anteckningsblocket, för trött för att skriva ned hennes ständiga fördomsfulla påpekanden om vilka folkgrupper som stulit hennes älskade leksak. Han vill skälla ut henne. Han vill kasta det nu iskalla kaffet i hennes runda ansikte. Istället sitter han tyst och stilla, nickar förtroendeingivande och svarar: ”Självklart, mrs Colegate, vi kommer att hitta er hund.” Damen verkar inte helt nöjd med att svaret, men reser sig upp och lämnar honom åt sina cirklar. Cameron suckar, uttråkad och matt.

Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, öppnar försiktigt dörren till sin varma lägenhet. Rörelsen och kylan får hans sargade handleder att värka, men smärtan saknar udd. Han kränger av sig rocken och väskan. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men avfärdas med en axelryckning.
Badrumsdörren öppnas av den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William som går in. Tvättar ansiktet.
”Allting går som planerat.” Förvånat tittar han upp, in i spegeln. Och där står han, vänd mot sig själv, med ett belåtet leende på läpparna. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, tittar på sig själv som ändå inte är honom med frågande blick.
Han skrattar åt sig själv.
”Efter inatt behöver jag dig inte längre. Efter inatt så får du återgå till att leva ditt eget liv bäst du kan.” Och spegelbilden tystnar, och nu tittar han på sig själv igen. Den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, går ut ur badrummet, fast besluten om att inte återvända dit på länge.

Den mörka korridoren är till synes ändlös då Cameron navigerar sig genom den med hjälp utav ficklampan han håller i den vänstra handen. Den högra spänner hanen på vapnet han lyfter framför sig. Samtalet var kort, snabbt, panikslaget och väldigt informativt. Det senaste mordet i en serie av många?
Tio steg till och så står han utanför rum nummer 369. Nu gäller det. En spark, en krasch och ett rop; ”Det är polisen!”, senare står han inne i ett rum tillsammans med två lik och ett öppet fönster. En underlig lukt fyller hans näsborrar, men den verkar inte komma från de döda kropparna. Näsan leder honom in till det vitkaklade badrummet. Lukten är starkare här. Han tänder lampan och då ser han det:
”Jag är klar nu” skrivet i rött på spegeln. En blick ned i handfatet påminner honom om en hysterisk kvinnoröst och cirklar ritade på ett anteckningsblock.
Det har börjat snöa in genom det öppna fönstret.

I en varm lägenhet vaknar en ung man med ett ryck. Hans bruna, ostyriga hår hänger ned framför hans ögon och han för det ur ansiktet med en smal, darrande hand.
Bilder av blod, våld och ond bråd död fyller hans sinne, och han andas häftigt. Men strömmen av bilder ebbar ut, och han avfärdar det som en ond dröm, en nattmara. Han frågar sig inte längre varför det värker i hans armar. Det var ju det krossade glaset. Världen försvinner sakta för honom då den unge mannen med de bandagerade armarna, McCready, William, somnar om.

Det blåser ute. Vinden sliter i de kala träden och stormbyar vrålar i den mörka natten. Plötsligt avtar vinden helt, som om den aldrig varit där. Snöflingor som kastats omkring i blåsten börjar långsamt dala till marken. En glipa mellan de mörka molnen öppnas och månen tittar fram. Dess ljus skiner ned över marken vilket får snön att gnistra likt ädelstenar utspridda av en gudomlig hand över de öde bergen.
Snön slutar falla och plötsligt är det som om tiden stannat i sin bana, för att låta världen andas ut.
En stjärna faller, och vinden tilltar, snön börjar falla och molnen börjar röra sig igen. Allt lika plötsligt som det slutade.

Joshua rörde sig långsamt ut på trottoaren på väg mot universitetsbiblioteket. Solen spred sitt varma sken över den nylagda asfalten och Joshua kände hur han ofrivilligt började slappna av, som om en börda lyfts från hans axlar. Människor skyndande förbi honom, män och kvinnor på väg från sina jobb, barn som sprang från skolan. Där fanns till och med en och annan hund som strök omkring i vimlet. Bilarna på gatan åkte långsamt frammåt i en rofylld men stadig takt. Världen verkade återigen vara den lugna, trygga plats han en gång lurats till att tro den var.
Han skakade snabbt av sig känslan; problemen kvarstod, Miranda var fortfarande försvunnen, och förmodligen död vid det här laget, och han var långt från säker själv.
Rocken fladdrade till en en plötslig vindbris och det blev plötsligt mycket mörkare. Han fick syn på en gestalt som stod kanske tio meter ifrån honom. En man, Joshua trodde det var en man, iklädd en mörk kåpa med huvan uppfälld. Han kunde inte se något ansikte, men han var ändå bergsäker på att personen, vem det nu var, tittade rakt på honom. Joshua kastade en nervös blick omkring sig, gatan som fram till för bara några sekunder sedan hade varit full av folk var nu helt öde.
Mannen i kåpan lyfte plötsligt handen och pekade på honom.
”Du!” sade den med hög, skrovlig röst. ”Ge dig ifrån staden. Du har redan förlorat en, hur mycket mer är du villig att betala?” Rösten var mörk och ovänlig och det fanns något ihåligt i hur mannen talade. Joshua stod som förstenad och kunde inte slita blicken från mörkret där mannens ansikte borde varit. Plötsligt skymtade han två brinnande ögon som växte sig större och rösten steg till ett högt vrål: ”Sluta blanda dig i andras affärer!”

”Hördu, är du okej?” Joshua tittade upp och fann sig omgiven av människor. Solen sken som tidigare över gatan han stod på och bilar körde i maklig takt på vägen bredvid honom. En rundlagd man med ett grisliknande ansikte och tunt, blont hår höll ett vänligt tag om armen på honom. Mannen tittade frågande på honom.
”Du stod och skrek nyss, någonting om brinnande eld som jagade dig.” Joshua tvingade sig själv att le lite kort och mumlade fram någonting om att han ibland fick anfall av hallucinationer, att det inte var något farligt. Den skäre mannen, som såg ut att vara någon form av butiksinnehavare, verkade dock nöjd med svaret och gav honom en vänlig klapp på axeln innan han började vagga tillbaka mot sin butik, en vanlig tobaks- och tidningsaffär. Joshua drog rocken omkring sig för att skydda sig mot den plötsliga kylan som slog honom och skyndade vidare längs gatan, fast besluten om att ta sig till sin destination så fort som möjligt.

De tunga stålportarna slog igen bakom honom med ett högt dån. Joshua kände sig lite skyldig som väsnats så mycket tills han kom på att läsesalarna var ljudisolerade just för att inte störas av människor som han, som hade lite för bråttom för sitt eget bästa. Det lugn han känt tidigare under dagen var som bortblåst; han var inte ens säker i mitten av en folkmassa.
Han rörde sig snabbt uppåt för den stora marmortrappan som ledde upp till avdelningen för historia och religion, den enda plats han kände till där han kunde hitta den typen av litteratur han förnärvarande behövde. Väl framme öppnade han den massiva ekdörren på glänt, slank in och stängde igen den så försiktigt han kunde. Efter en kort svepning med blicken över rummet fann han den han letade efter sittandes lite avsides i en av de mjuka fotöljerna som fanns till hands för den som ville dröja sig kvar och läsa i själva biblioteket. Dessa fotöljer brukade oftast stå oanvända då de flesta av studenterna föredrog att sköta sitt läsande på sina egna rum eller i någon av bibliotekets många läsesalar. Personen som Joshua sökte, som för närvarandes lugnt satt och läste, var dock ingen student.
”Fader Murphy.” Joshua gick leende fram mot den gamla gråhårige mannen. Denne var iklädd i enkla ouppseendeväckande kläder med bara den vita kragen som gav någon som helst indikation om hans ställning i samhället. Glasögonen satt som vanligt längst nere på nästippen och ansiktet såg fridfullt ut. Dock svarade han inte. Joshua skyndade fram till honom och drog hastigt efter andan. En iskall kyla spred sig längs hans ryggrad då han upptäckte att den gamle prästens hals blivit prydligt avskuren, precis ovanför kragen. En tunn rännil av blod hade runnit ned vid sidan av såret. Det slog dock Joshua att det var på tok för lite blod för den typen av sår som prästen mottagit. Kanske hade han redan varit död då det tillfogades honom? Eller kanske inte? Joshua ville inte tänka tanken till sitt slut.
Det låg en liten vit lapp på boken som fader Murphy hade läst. På den, skrivet med en skakig, ålderdomlig handstil i rött bläck, åtminstone hoppades Joshua att det var bläck, stod det: ”Hamngatan 3, kl 23:30”. Så fort Joshua hade läst lappen fattade den eld och blev till aska på bara sekunder.

Hamngatan 3 var en gammal lagerlokal. Stora packlådor stod staplade i högar och en rostig krananordning hängde ifrån taket. Spindelväv och damm låg i drivor i lokalens hörn och mellan lådorna. Joshua kände nervöst på pistolen han hade i fickan. Han hade aldrig förut använt en sådan, men det skadade aldrig att vara på den säkra sidan. Frågan var bara om den överhuvudtaget skulle hjälpa något.
Han gick långsamt genom labyrinten av lådor tills han kom ut till en sorts mittsektion eller torg. I mitten av det stod en brinnande tunna och vid den stod en kåpklädd gestalt och värmde händerna. Då Joshua gick närmare fladdrade elden till för att sedan försvinna och figuren vände sig långsamt om. Den förde långsamt händerna till huvan och drog tillbaka den från huvudet. Det anlete som doldes där under fick Joshua att flämta till.
Det var ett magert mansansikte, ögonen var så insjunkna att de knappt syntes, men det kunde omöjligt vara mänskligt. Den för Joshua vänstra sidan av ansiktet var lika vitt som ett papper. Blodådrorna syntes tydligt och ögat var helt svart. Den högra sidan var kolsvart likt en korpsfjädrar med ett kritvitt öga utan pupill. Över hela pannan satt en stor, runlik symbol, svart på den vita delen av ansiktet och vice versa. Ansiktet log ett grymt leende som visade tänderna. Röda av något som Joshua så gott som visste var blod, kanske Fader Murphys.
”Så, då ses vi till sist, ansikte mot ansikte, öga mot öga.” Rösten var inte den samma som från gestalten Joshua sett tidigare under dagen, utan klangfull och harmonisk, likväl var Joshua övertygad om att det var samma man.
”Du har gått för långt i ditt sökande efter sanningen och grävt upp hemligheter som borde låtits ligga kvar. Du har varnats, men ändå envist fortsatt i dina efterforskningar. Jag är imponerad av din ståndaktighet och ditt mod, men tyvärr måste det som sker här i natt ändå ske. Vet att det är med stort beklagande jag gör det här.”
Snabbt, snabbare än Joshua någonsin sätt någon röra sig sprang mannen fram mot honom. När han var några meter ifrån honom slängde sig mannen upp i luften och Joshua såg att det nu brann eldar där mannens ögon en gång suttit och symbolen i pannan lyste med ett starkt, vitt sken.
Panikslaget stack Joshua handen innanför rocken och drog fram pistolen men innan han hann avfyra den var mannen framme vid honom och ramlade över honom med en förkrossande kraft. De föll ned på marken och Joshua kunde tydligt höra hur mannen plötsligt flämtade till. Han tittade nedåt och såg att pistolpipan gått rakt igenom mannens bröstkorg. Denne tittade vantroget ned på Joshua och log sedan.
”Tack,” stammade han fram och log blekt, men vänligt, innan kroppen plötsligt desintigrerades i ett moln av damm och aska. Joshua reste sig långsamt upp, smärtan bultades genom kroppen på honom, och borstade av sig. Kvar på golvet låg det enda som återstod av mannen, en mörk kåpa och en hög med aska.

Musiken dånade. Jamie rörde sig, hela kroppen var ett med den snabba takten och han kastade av och an med huvudet som om trummornas dunkanden satt honom i trans. Överallt omkring honom fanns det människor som alla rörde sig med samma lyriska förtjusning av blotta rörelsens magi. Lampor tändes på och av och ljuset blixtrade samtidigt som färgglada spotlights svängde fram och tillbaka. Jamie förlorade sig helt åt dansen.

Det var fjorton timmar senare då Jamie vaknade upp. Bredvid sig hade han liket av den unga tjejen han fått med sig hem från krogen utanför ravelokalen. Den lilla varelsen kunde omöjligt ha varit äldre än sjutton. Hennes säckiga, svarta kläderna med neonfärgad tejp låg utspridda över golvet i hotellrummet de befann sig och hans egna, i samma stuk som tjejens, var inte bättre ordnade de heller. Jamie reste sig ifrån sängen vars lakan en gång varit lika vita som månen som sken på himlen utanför rummet men nu var täckta av blod från offret. Men sådan är världens ordning; det finns jägare, och nu fanns det ett byte mindre.

Jamie hade inte brytt sig om att städa upp efter sig då han lämnade hotellrummet. Det skulle se ut som vilket vanligt mord som helst, och eftersom att han hade sin gåva, eller förbannelse beroende på hur man valde att se på saken, så var det tekniskt sätt omöjligt för honom att lämna spår efter sig. Även om det gick så skulle det inte spela någon roll. Det är svårt att spåra det som inte andas.

Efter att ha betalat kontant i lobbyn gick han ut genom porten. Månens strålar vällde över honom likt en flodvåg över en liten by. Men till skillnad från vad den hjälplösa byn skulle tycka om flodvågen så fann Jamie bara månljuset uppfriskande. Natten var ung, precis som han själv, och det fanns mängder med sätt för en sådan som han att roa sig. Han gick förbi en gammal spegel som stod i ett skyltfönster och stannade upp för att beundra sig själv. De säckiga, neontejpade kläderna hängde precis som de skulle och håret, färgat i en kaskad olika färger, stod upp lika styvt som det gjort ända sedan han genomgick sin förändring. Han kunde inte ändra på det, även om han skulle vilja. Hans oföränderliga hår stod som en symbol för hans plats i världen: Odödligt och oförstörbart. Jamies existens var en enda lång kedja av nöje och njutning, precis som sig bör.

Efter att ha gått en bit så nådde han fram till en stor, gråfärgad lokal. Det såg ut som ett gammalt lager, vilket förmodligen också var vad det var, men lagring var det sista personer som Jamie hade i åtanke då de begav sig dit. Den storvuxne dörrvakten som blickade misstänksamt mot allt och alla flinade då han fick syn på Jamie. Jamie log brett och nickade, varpå dörrvakten släppte in honom.

Det var lika mycket rörelse i lokalen nu som det varit natten innan. Jamie gick fram till baren och visade upp tatueringen han hade på sin vänstra handled. Bartendern nickade och hällde upp en röd vätska i ett litet glas och satte fram den mot Jamie. Jamie drack blodshoten och gav sig sedan ut på dansgolvet.

Redan innan han börjat dansa kände han hur hjärnan började domna bort. Berusad av blod och musik rörde han sig rytmiskt av och an i takt till dunkandet som nu fyllde hans medvetande till fullo. Han lät sig omslutas av den dansande folkmassan och lät sitt sinne bli ett med deras.

Han blev förälskad där på dansgolvet, även om förälskelse kanske inte är rätt ord att beskriva saken med. De tittade på varandra samtidigt, blickarna möttes och från den stunden visste han att han måste ha henne. Hon var den som han väntat på, utan att veta det, den som han behövde få sätta tänderna i för att någonsin få känna ro igen. Hela hans liv innan kändes plötsligt meningslöst, han behövde henne.

Då han kvällen därpå vaknade upp bredvid hennes döda kropp kände han sig mer tillfredställd än han någonsin varit tidigare. Hennes ögon som tidigare varit gröna hade nu fått den gråbruna färg som kännetecknar ögon vars ägare varit döda i ett par timmar och hennes mjuka ansikte var delvis dolt av före detta blonda, nu av blod färgade röda, hårtestar. På något sätt hade hennes ansikte inte blivit nedkladdat eller förstört, utan det såg bara lugnt och fridfullt ut, med ett lugnt litet leende på de rosa läpparna. Han log, samtidigt som han betraktade hennes slanka, avklädda kropp. Hon hade kommit villigt, liksom alla andra innan henne.

Plötsligt stelnade han till. Strax ovanför hennes höftben satt en liten svart bägare intatuerad. Jamie blev kall inombords; det var Anurais märke. Han svor till och flög genast upp på fötter och började leta efter sina kläder. Efter någon minut var han påklädd igen, även om det varit ganska svårt att skilja sina egna säckiga kläder från hennes. Jamie svor på nytt samtidigt som han skyndade sig nedför hotellets trappa. Han hade nyss slitit halsen av en skyddsling till en av de största mästarna i staden. Ifall någon fick nys om att det var han så var han död, och inte bara i ordets ursprungliga mening, han riskerade att fullkomligt utraderas ur historien om någon kom på honom. Han slickade sina tänder i ett försök att få bort det sista av blodet ifrån dem.

Han sprang ut på gatan. Med lite tur hade Anurai inte känt att hans skyddsling mist livet, med lite tid skulle Jamie lyckas hitta ett gömställe som var så bra att inte ens mästarens spårare kunde hitta honom. ”Och kanske skulle solen aldrig mer gå upp,” tänkte Jamie bittert. Men det fanns inte annat han kunde göra än att fly, fly så fort benen bar honom. Han stannade en taxi och hoppade in i den.

Taxin saknade belysning och luktade svagt av gamla spyor. Jamie bad föraren att köra till en adress i utkanten av stan, där en vän till Jamie bodde. Hon kanske visste vad han borde göra, eller kände till någon plats där han kunde ligga lågt i ett par veckor. En otrevlig liten röst inuti honom sade att det faktiskt inte spelade någon roll om han låg lågt i hundra år, mästarna var okända för sitt tålamod. Jamie svor tyst för sig själv och började stirra oseende ut genom fönstret.

– Ut med dig, vi är framme!, sade en barsk röst plötsligt. Jamie tittade upp och såg sig omkring. Han satt fortfarande inuti taxibilen, men han kände inte igen platsen den befann sig på. Höga byggnader med starka lampor som blixtrade överallt genom fönstren, det var tydligt att han befann sig någonstans i stadskärnan.
– Ut med dig!, hördes den barska rösten igen, som han antog tillhörde chauffören. Jamie öppnade dörren och klev ut. 
– Var är vi? Jamie kisade i det starka ljuset från de många lamporna. Det här är inte dit jag bad dig köra!
– Det är någon som vill träffa dig. För första gången såg Jamie nu föraren. Det var en liten, tanig man med vad som såg ut att vara arabiskt ursprung.

Plötsligt skymtade Jamie en rörelse i ögonvrån. Han vände sig snabbt om, och fick syn på en slank, högrest man i en kostym som kom gående mot honom. Mannen hade kortklippt, ljusbrunt hår och hade på sig ett par glasögon. Han hade ett obehagligt småleende på läpparna. Jamie tittade sig omkring på nytt och fann att han var omringad. Darrande tog han till orda:
– Vilka är ni? Vad vill ni mig? Rösten lät gäll av nervositet. Den glasögonprydde mannen log ett ganska elakt leende mot honom.
– Du vet vilka vi är, Jamie, du vet varför vi kommit och du vet precis vad vi vill dig. Mannen leende blev bredare då han såg rädslan i Jamies blick.
– Mitt namn är Anurai, Jamie, och jag har kommit för att föra dig till ditt nya liv. Ett liv där jag bestämmer reglerna.

Sedan började mannen skratta, och innan Jamie han reagera så kände han hur han fick ett hårt slag i huvudet. Den blonda flickan dök upp inför hans inre blick. Hon skrattade också åt honom.

Hej! Jag heter Rasmus och det här är min blogg där jag kommer lägga upp saker jag skriver som jag blivit nöjd med. Börjar med att lägga upp en massa gammalt.

It was on a rainy day in October in London that Noel Cunningham experienced his first, and last, heartattack. Noel was an ordinary man in his late fifties with a large stomach and a bit too high blood pressure. He had recently visited his secretary, whom he had an affair with, when he decided that he was in grave need of a beer or two, or a few more, if he was feeling up to it. Governed by this sudden and very strong desire, he started to search for a cash dispenser. He found one on the other side of the street and started walking over the nearest zebra-crossing. A car suddenly came driving from out of nowhere and Noel was forced to throw himself backwards to avoid being hit. He felt a sharp sting in his left arm but before he knew, the sensation faded. He got on his feet and continued crossing the street, carefully searching for any other car that might decide to ignore the red light.
When he reached the dispenser, he went through his coat in search for his cashcard, cursing fiercly until he finally found it in the hip-pockets off his trousers. With a smug grin on his pig-like face, he inserted the card into the machine and started pressing the keys.
Nothing happened. His card was not even returned to him. Noel resumed his cursing, clenched his fist and slammed it into the cash dispenser. The card was returned to him, and he could feel a painful sting in his upper left arm. He chose to ignore it and inserted the card once more. This time it worked and he decided that he needed 100 pounds.
As he reached for the note, he was suddenly pushed aside. Noel fell over and before he had a chance to react, the stinging in his arm violently increased. His ears started ringing and his vision became blurred. The last thing Noel Cunningham ever saw was the back of a slender figure, running away from him.

Milly laughed as she ran away with her brown hair and motley set of clothing flying in the wind. That old fart would never catch her, she was way too quick. After a few hundred yards of running, she allowed herself to slow down. Still moving at a quick pace however, dodging other pedestrians like bullets, she carefully pocketed the note. 100 pounds, she was rich!
She had always been a little street-urchin and for as long as she could remember, she had lived on the streets. Without any parents around after the age of five, it was pure luck that she had lived to see her nineteenth birthday, or, according to her; pure talent. As a child, she had focused her efforts on stealing, but after she had entered puberty, she discovered that there were other ways for her to make some quick money as well. Ways that also gave her a place to stay during the night. Sleeping on the streets was not as bad as it could sound, but she still preffered a bed in a nice, or not so nice, hotelroom in front of a murky alley.
As Milly passed a restaurant, her stomach began to rumble. She ignored the uncomfortable feeling and kept on walking, the place was way to fancy for her. They would probably just throw her out if she tried to enter. She walked for a few minutes until she found a McDonalds, where she entered, accompanied by the constant rumblings from her abdomen.

Melvin yawned, it had been a long day. The redhaired and pimply juvenile made sure that noone was around, opened the register and snatched a random note. He pocketed it just as the door to the empty McDonalds restaurant was opened and a rather threadbare girl stepped inside. She looked about his age, and normally he would have been interested in just about any teen of the opposite gender, her scrawny filthyness served as a big turn-off for him. He simply regarded her with a nod when she approached him.
–Supersize me! Her voice was gentle but very eager.
–Big Mac, I take it? He tried his best to make his voice cool, but she did not seem to notice.
–Of course, with a chocolate milkshake, please.
Melvin nodded and started working. After a minute or two, the food laid on the tray in front of him.
–That’ll be four pounds.
The girl grinned at him and slammed her hand on the counter. Melvin was taken aback by suprise when she removed her hand and the note became visible; 100 punds. He quickly opened the register and gave her the change. She flashed him another grin and reached for her tray.
–Thanks, mate.
Once she had eaten and left the restaurant, Melvin did not wait a second. Once again, he opened the register and quickly snatched the note. He was so going to get high tonight.
Later that evening, Melvin waited for his supplier. When he finally saw the blackclad young man approaching, he was trembling with anticipaton.
–Well, if it isn´t my favorite customer. What can I get you this time, Melvin?
Melvin smiled and answered:
–Well, Raze, how much pot can I get for a hundered?
If Raze was suprised, he did not show it. He just smiled his usual, playful smile.
–Looks like you´ve finally learned how to make some real cash, kid. For one hundred pounds, I can give you twenty joints.
–Only twenty? Come on, man, it´s a lot of money.
–There isn´t much I can do about it, kid. The cops took my last shipment, I was nearly out of business for a week or two. This is the offer, kid, take it or leave it.
Melvin sighed and reached for the note. Raze looked satisfied and handed him a bag of joints.
–Until we meet again, kid. Until we meet again.

Raze was in a good mood when he was making his way home. A good transaction meant more money for him, and besides, he kind of liked Melvin. The kid was somewhat of a coward, but something about him reminded Raze of himself when he was about that age. Not the looks though, that was for sure. Raze looked nothing like Melvins red hair and pimples with his own jet black hair and smooth face.
As he walked down an alley, Raze heard a strange noise comming from behind him. He quickly turned around, hands in his pocket, reaching for the gun he always carried with him for safety. Noone there. Raze started walking faster, he was a bit scared now.
When he had walked for a few minutes without hearing anything but the sounds of the city around him, he started feeling surer of himself and took another glance over his shoulder. A darkclad figure stood behind a few feet behind him, aiming something in his direction. Raze screamed.

The rain kept on falling and Officier Bill Murphy sighed, bloody English weather. He was standing over the body of a young man with a gaping hole in his forehead. According to the young mans wallet, he was a certain Richard Calvin, from one of the nicer parts of town. Bill could not help but wondering what a rich kid was doing in these shabby neighbourhoods with a gun in his pocket.
After a more throughoutly search of the kid, he found the reason. Traces of marijuana. And judging by the 100 pounds in the kids red wallet, he had been selling, not buying. Bill suspected that the murder had been territorial, or possibly gang-related. It was hard to know for certain, and they would probably never find out, since these kinds of cases almost never were solved. No witnesses willing to talk, no clues, and most of all; no obvious motives. Bill sighed once more; this was going to be a long night.
It was not until eight in the morning when he finally came back to his flat. After taking a sip from a stale beer that he found in the fridge, Bill threw himself down on the large bed he shared with his wife. She had gone to work and would not be home until seven that evening, so Bill decided that he might as well try to get some sleep before she came back. It would be a nice suprise for her to actually have her husband awake when she came home. He had risen from the bed just to take off the coat when he noticed that one pocket felt strangely heavy. As he reached inside, he found the wallet he had taken from the corpse earlier that night. Bill cursed. He could not return it now, he had already ruined the evidence. Fortunatly, he had not written his report yet, and noone knew about the wallet. Bill decided that there was nothing else to do than return to the bed.

At 12:15 PM, the door to the Murphy residence was opened by Janice Murphy, wife of Bill. She was not suprised to find her beloved husband sleeping like a child on their bed. She suspected that he had had a tough night, working the late shift again, and were trying to get some sleep now so that he would be able to spend some time with her when he woke up. It was really an excellent idea, Janice thought, and perhaps she could prepare a nice dinner for the two of them. But in order to do that, she needed cash. Her account was empty since she would not get her salary until the following day. If Bill had some money on him, he could probably give her some, but she did not want to wake him up. She looked through the room until she found his coat. Her hands reached into the pockets and she found a red wallet which actually contained a 100 pound-note. She smiled for herself as she quietly exited the flat.
Half an hour later, Janice jumped of a buss at Picadilly Circus and started heading towards the nearest supermarket. It had recently stoped raining and a keen wind blew throught the city. When she was crossing a bridge, she reached for the note inside her pocket. She wanted to make sure that it really was a houndred, and not just a ten. Luckily she was correct, but when she was about to put the note back when suddenly, the wind grabbed it. Janice called out in suprise and tried to reach it, but she was too late. The note blew down in the river Thames.

A 100 pound-note came floating on the river Thames when suddenly, a seagull dove down and grabbed it with its beak. The seagull flew for a while, still carrying the note, until it reached a small nest on a cliff. There, it placed the note on the nests floor. Two months later, two small eggs laid untop of the little paperpiece that used to be worth 100 English punds.

Det var tidigt på morgonen och Farah var på väg till brunnen. Iklädd sin pösiga klänning och mörka slöja balanserade hon en stor lerkruka på huvudet, helt ovetandes om de sensuella höftrörelser hon gjorde när hon gick. Solen stod ännu lågt på himlen och dess strålar var mjuka och värmde upp sanden efter den kalla ökennatten.
Som yngsta dotter i familjen föll det på hennes lott att hämta vatten så att hennes systrar kunde börja tillreda morgonmålet, men det var en uppgift hon gärna utförde. Det var en ära att tjäna och arbeta för familjens bästa, och Farah älskade hur den milda morgonsolen speglade sig i oaserna vars palmer kastade långa, mjuka skuggor. En liten fluga flög förbi henne, men hon brydde sig inte om den.

Alurea öppnade långsamt ögonen. Det blåste lite ifrån det öppna fönstret och det vita linnet hon sov på böljade kring hennes kropp. Det rörde sig utanför tygstyckena som skyddade henne från insekter och hon drog försiktigt undan dem och tittade ut. Där på mattan satt hennes tvåårige bror Markus och lekte med en färgglad boll som en av tjänarna givit honom. Han log då han fick syn på Alurea och började gå mot henne. Efter att ha kramat om sin bror satte Alurea sig upp i sängen och gäspade. Hon tittade ut genom fönstret och såg att solen redan gått upp. Ljusa sanddyner så långt ögat kunde nå med små oaser här och var. Det förvånade henne att det var så lugnt som det var, med tanke på att den nyss övertagna staden låg knappt en fjärdingsväg bort. Ytterliggare en seger för kristendomen mot saracenerna.

Farah tittade ned i vattnet vid oasen dit hon tagit sin tillflykt. Hon hade inte fått några nya arbetsuppgifter, så hon hade tagit tillfället i akt och satt sig nere bland palmerna i en av de närbelägna oaserna. Solen gassade och Farah, som tagit av sig slöjan, satt nu och betraktade sin spegelbild i vattenytan. Det mörka håret inramade hennes mjuka ansikte och den smala, lätt böjda näsan. Med sina långa ögonfransar och mörka ögon var hon sin fars stora stolthet och han hoppades att en vacker dag kunna gifta bort henne till byhövdingens son, en stilig ung man med gott löfte om sig att bli en lika stor ledare som fadern.
Vattenytan krusade sig, och en liten groda tittade plötsligt upp mitt i spegelbilden. Farah ramlade baklänges av överraskning men då hon såg grodan började hon skratta, ett pärlande, klangfyllt läte och hon tyckte nästan att grodan såg lite förnärmad ut då den simmade iväg.

Efter att hon klätt på sig en av sina vackraste klänningar satte Alurea sig ned och började borsta sitt långa, blonda hår. Hon hade alltid fått höra att om hon inte såg efter sitt yttre skulle hon aldrig bli gift, och hon visste att hennes familj inte skulle tåla den skammen det skulle innebära. Lyckligtvis var hon redan uppvaktad av en ung man. Hon skulle förmodligen inte välja honom, men uppmärksamheten var trevlig.

Plötsligt vaknade Farah med ett ryck av att hon hörde rop och skrik från tälten. Hon reste sig upp från sin plats vid oasen och såg till sin stora förskräckelse hur natthimlen lystes upp av eld och hur betesdjuren flydde i panik för att komma undan lågorna. Klangen från stål som möter stål fyllde hennes öron, samtidigt som hon började springa mot boplatsen.
Människor sprang av och an, och oväsendet var öronbedövande. Överallt hördes de gälla stridstjuten från arabiska krigare och grövre, mörkare rop från angriparna. Farah sprang, även fast hon inte visste vart hon skulle, tills hon nådde tältet där hennes familj bodde och fann att det redan var övertänt. Inifrån hörde hon hur hennes mor skrek. Plötsligt slogs hon omkull av en häst som red förbi henne. Innan det svartnade för hennes ögon såg hon ett rött kors på ryttarens rygg.

Då Alurea lugnt satt och drack en kopp té på sitt rum hörde hon plötsligt liv och rörelse på gården utanför fönstret. Hon reste sig från divanen, gick fram till fönstret och fick syn på svartklädda män som under gälla tjut red in genom grindarna med kroksablar i högsta hugg. Några illa beväpnade vakter kom springandes med blev snabbt nedhuggna. Alurea frös till inombords. Hon började snabbt se sig om i rummet efter ett gömställe. Efter ett kort tag kastade hon sig in under sängen.
Från sitt gömställe kunde hon höra hur det kom folk ingående i rummet. Hon kunde se hur ett par små, slanka fötter åtföljd av två par större, alla klädda i svart, gick förbi sängen. De släpade något efter sig. Plötsligt såg hon hur Markus damp ned i mattan framför sängen. Hon kände hur en kall han grep tag om hennes hjärta då hon hörde ljudet av ett svärd som lämnar skidan. Hon kved till då hon såg broderns blick mattas för att sedan slockna. Människorna i rummet måste ha hört kvidandet, för strax slets sängen åt sidan och Alurea fann sig stirrandes in i tre saraceners mörka ögon.

Farah skrek när korsfararna slet av hennes kläder. Grova händer rörde sig över hennes kropp, samtidigt som andra, stålklädda, höll fast hennes armar och ben, hindrade henne från att kämpa emot. Tårarna rann längs hennes kinder, och hon kunde höra hur de skrattade. Hon skrek till av smärta när något hårt plötsligt trängde in i hennes underliv och även genom oväsendet kunde hon höra ljudet av kött som revs sönder. Något varmt sipprade ut längs insidan av hennes lår samtidigt som hon bad till Allah om att få dö.

Hon hörde hur saracenerna skrattade då de skar loss hennes klänning. Av någon anledning grämde hon sig över att det vackra plagget nu var förstört, när det föll till golvet under henne. Alurea kände sig märkligt tom inombords när hon kastades ned på den förstörda sängen. En av männen böjde sig ned över henne, samtidigt som de andras händer höll fast henne. Hon kunde känna hur han trängde sig in i henne, och trots att hon började blöda var hennes medvetande frånvarande. Hon kände inte smärtan.

Marken kändes hård mot hennes nakna kropp där hon låg på backen. Det värkte i hela hennes kropp, kinden var våta av tårar och låren var täckta av blod. Hennes långa, mörka hår var tilltuffsatt och hon låg och skakade i fosterställning. Det verkade som att korsfararna fått nog nu. En av dem sparkade till med en järnskodd militärkänga så hon rullade över på rygg. Han höll sitt svärd i handen. Hon kunde tydligt se föraktet i hans ögon när han sjönk ned på knä och stötte in spetsen i hennes mage.

Alurea låg avklädd på rygg i det rum som en gång varit hennes eget och rörde försiktigt vid sina ben. Hon tittade nästan förvånat på den då hon upptäckte att den var täckt av blod. Omkring henne stod de tre saracenerna. De var färdiga med henne nu, alla tre, verkade det som, för de hade börjat småprata på ett språk hon inte förstod. Efter ett tag gick en av dem lugnt fram till henne, spottade henne i ansiktet och tog fram en dolk. Han satte den mot hennes hals och skar. Alurea satte reflexmässigt händerna mot halsen och blev återigen förvånad över blodet som rann över dem. Sina blodiga händerna blev det sista hon såg innan hennes medvetande för evigt sjönk in i mörkret.

Jonah såg sorgset ut över olycksplatsen. Brinnande bråte och metallskrot låg utsprida tillsammans med sönderslitna kroppsdelar och blod från det som en gång varit ett bröllopsekipage, ett ekipage som fört med sig nytt hopp om försoning till den trasiga staden Tel Aviv. Som den lågrankade agent han var, föll det ofta på hans lott att se till att det ”städades upp” efter situationer som denna. Egentligen tillhörde det inte Mossads arbetsuppgifter, men sedan 2012, då terrorister lämnat kvar apterade sprängämnen efter ett självmordsattentat, så krävde regeringen att åtminstone en agent alltid övervakade ”städningen”, för att förhindra att fler liv gick till spillo. Så hette det åtminstone officiellt. Jonah var ganska säker på att det egentligen handlade om att regeringen inte ville bli av med sin ”städhjälp” på grund av människors fruktan.

Daniel var bekymrad. Han hade visserligen inte uppfostrats till att hata muslimerna, men han hade ändå kommit att betrakta dem med stor misstänksamhet. Under sina nitton levnadsår hade han sett för många terrordåd, på för nära håll, för att undgå att påverkas. Visserligen gjorde den israeliska regeringen hämndaktioner för varje dåd som de palestinska terroristerna utförde, men det kändes inte lika nära. Ju längre bort något var, desto svårare var det att känna medlidande. Självklart sympatiserade han med de stackars muslimska civilisterna som tvingades sätta livet till, men på något sätt kändes dödandet värre då han såg det med egna ögon.
Tidigare under dagen då han städat på ett av Tel Avivs sjukhus hade han träffat källan till sina bekymmer; Nadia, en mycket vacker flicka i hans egen ålder, med stora mörka ögon och korpsvart hår. Hon var där för att hälsa på sin morbror som hade smittats i samband med att den muterade version av tuberkulos spridit sig över Israel år 2015. Mängder hade dött, och utbrottet hade effektivt stoppat de sköra fredsförhandlingarna då bägge sidor anklagat varandra för att ha spridit ut smittan. Lyckligtvis hade belgiska forskare snabbt hittat ett botemedel och nu var Nadias morbror en av de få som fortfarande behövde behandling.
I vanliga fall brukade Daniel vara väldigt försiktig då han kom i kontakt med nya människor, men något hos Nadia hade slagit omkull honom helt. De hade suttit och pratat i timmar, helt förlorade i varandras ögon. Han kunde inte ens komma ihåg vad de hade pratat om, han hade varit alldeles för betagen av henne. Imorgon skulle de träffas igen, på ett café i ett av stadens lugnare områden, och Daniel kunde inte bärga sig.
Men det var inte den stundande förälskelsen som bekymrade Daniel, utan det var det faktum att Nadia var palestinier. Hon tillhörde den nya generationen muslimska flickor som inte bar slöja, men det förändrade inte det faktum att hon var en av dem som Daniel egentligen inte borde beblanda sig med, åtminstone inte om man fick tro regeringarna på de båda sidorna. Han suckade, det här skulle innebära problem.

Nadia dansade in i lägenheten och när hennes katt nyfiket kom spatserande gav hon den en innerlig kram. Dagens cafébesök tillsammans med Daniel hade fyllt henne med en sorts vansinnig glädje. Hon virvlade in i sitt rum och slängde sig med ryggen före ned på sängen; aldrig hade hon mått såhär bra. De hade träffats och den oerhörda kontakt hon känt dagen innan var där igen. Minuterna hade blivit timmar och då de tillsist behövt lämna varandra hade han kramat henne. Hon log med hela ansiktet.
Under gårdagen hade hon känt sig lite fundersam över det faktum att Daniel var jude, men efter idag kunde hon inte göra annat än att skratta åt de fåniga tvivlen. Jude, muslim, vad spelade det för roll? Han var den han var, och det var det enda som räknades för henne.

Det började regna. Små, snabba droppar föll från himlen och försämrade sikten. Det var som om himlen bestämt sig för att helt plötsligt släppa ned det regn som den hållit för sig själv de senaste sex månaderna. Det var som om Gud grät. Jonah log bittert för sig själv. Han hade aldrig någonsin trott på Gud, men ändå räknades han som jude bara för att hans föräldrar varit det. Likadant var det med många, både israeler och palestinier. Världens syn på religion var allt bra underlig.

Daniel kunde för sitt liv inte komma ihåg att han någonsin varit lika nervös som han var då han med tunga steg gick hemåt från sitt senaste möte med Nadia. Under de två veckorna som gått hade deras känslor för varandra djupnat och utvecklas till något som bara kunde beskrivas med ett ord: Kärlek. Men idag hade de kommit överens om att de skulle berätta för sina föräldrar om förhållandet. Daniel kände hur kalla kårar löpte längs ryggraden då han gick längs gatorna under den, som alltid, molniga himlen. Han hade inte sett solen på ett halvår, men ändå regnade det aldrig.
Tio minuter senare gick han in genom dörren till det hus där familjen bodde. Trapphuset tycktes gråare än vanligt då han mödosamt tog han sig upp för de tre trappor som ledde till den stora lägenheten där han levde. Någon gång under 2010 hade de slutat använda färg då nya hus byggdes, det blev billigare så. Han öppnade dörren och gick in till köket där hans föräldrar stod och lagade middagen. Efter några ögonblicks tvekan tog han slutligen till orda: ”Mamma, pappa, jag är kär. Hon är muslim.”

Nadia kunde inte låta bli att le lättat då hennes far omfamnade henne. Föräldrarna var inte fördomsfulla, men hon hade varit rädd för att ändå skulle tycka att det var lite väl kontroversiellt att förälska sig i en judisk pojke. Och visst hade de blivit förvånade, men, som hennes far hade sagt; det viktigaste var att hon var lyckligt. ”När får vi träffa honom?” frågade modern henne med en förvånad glädje i rösten. ”När får vi träffa den pojke som du valt åt dig själv?” Och Nadia kunde bara skratta lättat till svar.
Ungefär en halvtimme senare pep det till i hennes väska och hon kunde strax läsa ett meddelande från Daniel. ”Det gick bra. Jag älskar dig.” Hon skrattade nästan högt av lycka då hon sprang in i vardagsrummet för att visa sina föräldrar de goda nyheterna.

Jonah lät detektorn svepa över olycksplatsen i sitt sökande för dolda mineringar och, precis som han väntat sig, hittade han inga. Den enda gången det knastrade till i detektorn var då den gled över en ring. Jonah plockade upp smycket. Det var en liten blå ädelsten som satt fast i ett rött band. Åtminstone trodde han att det var rött, men det kunde ha färgats av blodet. Han tog fram en liten bevispåse och lade ned ringen i den så att den inte skulle skadas.

Daniel kände nervöst på den lilla asken han hade i fickan där han satt tillsammans med Nadia på restauranten. Det lilla smycket hade gått genom släkten så länge någon kunde minnas och varje gång den skänkts bort i ett frieri hade äktenskapet blivit både långt och lyckligt. Nu hade det slutligen blivit hans tur att ge bort den lilla blå ädelstenen som satt fast i ett band av blankaste silver. Han såg på Nadia. I skenet från ljusens lågor var hon vackrare än någonsin. Allting kändes så overkligt. De hade bara känt varandra i en månad men den månaden hade varit längre än någon tidigare. Han svalde hårt och såg in i hennes ögon innan han gick ned på knä och öppnade munnen.

”Vill du gifta dig med mig?” Hon fick inte fram ett ljud. Där stod Daniel på knä framför henne, de bruna ögonen glänste i lågornas ljus och med en liten blå låda i händerna. Det kändes som att världen frusit fast och hon kunde bara titta på honom. Plötsligt fick hon tårar i ögonen som fick världen att vakna till liv igen. Hon gav ifrån sig ett litet tjut av glädje och kastade sig om halsen på honom och kysste honom, viskandes ”Ja” i hans öra.

Då regnet blandade sig i blodet såg det ut som att hela marken var täckt av den röda kroppsvätskan. Rött vatten rann längs gatan och även fast delar av den stora flod som kom flytandes fångades upp av olika avlopp verkade den aldrig ta slut. Jonah vadade genom ett hav av blod då han fick syn på en odetonerad raket som flöt tillsammans med rester av en bränd tändhatt från en självmordsbomb. Nyfiket plockade han upp raketen och efter att först ha försäkrat sig om att den inte skulle explodera i händerna på honom undersökte han den närmare. Han blev inte ens förvånad då han såg att den var israelisk.

Allting hade gått så fort. Bara en vecka efter frieriet hade de vigts av en rabbi och en imam tillsammans. De två heliga männen hade talat med varandra i tio minuter och sedan bestämt sig för att strunta i de vanliga ceremonierna och skapade istället en ny som de tyckte var lämplig för både muslimer och judar. I vanlig ordning hade de sedan börjat tåga genom staden, längs gator kantade av jublande folkmassor.
Plötsligt trängde en man sig fram genom åskådarna och började springa mot bröllopståget där Daniel och Nadia gick i spetsen. Han slet upp jackan och under den satt bomber fastspända. ”Se upp!” ropade någon. Samtidigt som mannen nådde de nygifta kom raketer från ett militärfordon flygandes mot bröllopståget.

Regnet hade släckt elden, och den röda floden hade mattas ut. Arbetare hade slängt upp allt ”skräp” på lastbilar som sedan kört iväg. Jonah hade suttit sig i sin bil och kört tills han nådde kusten. Där stod han på en hög klippa och blickade ut över det vilda havet som kastade sig likt av och an likt en levande varelse i vinden. Han tog fram ringen ur fickan och tog ut den ur påsen. När allt kom omkring var ringen det enda spår som fanns kvar av det bröllop som kunnat bli början till en försoning mellan judar och muslimer. När allt kom omkring var ringen det enda spår som fanns kvar av det som kunnat bli räddningen för Israel och Palestina. Jonah tog sats och kastade ringen så långt han kunde, ut i det vilda havet. När allt kom omkring fanns det ingen räddning för de två stridande länderna i Mellanöstern.

Blommorna dalade långsamt ned genom luften utanför kyrkan där han stod och betraktade brudgummen tillsammans med sin brud. Det nyblivna äkta paret mottog gratulationer från bröllopsgästerna och snart var det hans tur att gå fram och uttrycka sina varmaste lyckönskningar. Det var en dag då han borde vara glad, det visste han, en dag då hans käraste vän äntligen fått sin älskade make. Men ändå lyckades inte den gassande solen värma honom, utan håret i nacken stod på ända. Han suckade. Det, äktenskapet, var det slutgiltiga tecknet på att tiden var till ända, en tid han inte velat förlora. Nu skulle allt bli annorlunda, det visste han, fler och fler av hans vänner skulle följa parets exempel, gifta sig och börja bilda familj. Snart var han ensam kvar.

Hon hade ett lyckligt leende och fuktiga ögon då hon stod vid sidan om sin nyblivne gemål. Varmt tittade hon ut över de många gästerna som samlats för att se dem förkunna sin kärlek till varandra. Hennes blick fastnade särskilt på den unge mannen i svart kostym som stod lite avsides, under ett träd; hennes närmaste vän. Med envetet tjat hade hon lyckats få honom att ta på sig en vit skjorta under kostymen. Han hade envist hävdad att svart passade honom bättre och visst hade han rätt, men det var fortfarande en lycklig tillställning och då passade det inte att komma helt i svart, även fast det var både hans och hennes vana trogen. Hon tittade ned lite på sin kritvita klänning, hon måste verkligen se hemsk ut i allt det vita.

Han hade sätt många brudar i sitt liv, och visst hade många av dem varit vackra, men aldrig hade han sett någon som kunde mäta sig med henne. Visserligen klädde hon inte alls i vitt, men hon lyste inifrån. Det ljusbruna håret ramade fortfarande in hennes ansikte som det brukade. Han hade bestämt motsatt sig alla nya frisyrer hon pratat om då hon frågat honom om råd utan hade helhjärtat försvarat hennes naturliga. Till sin stora glädje hade han vunnit den diskussionen och bruden hade nu sitt hår som hon brukade, utan några komplikationer. Hon var utan tvekan den vackraste brud han någonsin sätt.

Festligheterna hade gjort henne trött och det var snart dags för henne att sätta sig i den splitternya jaguaren som skulle föra henne och hennes gemål till ett hotell där de skulle tillbringa natten. Morgonen därpå skulle ett privatplan föra dem till någon grekisk ö där de skulle stanna i två veckor. Allt hade bekostats av makens släkt, och hon hoppades att ingen trodde att hon gift sig med honom för familjens pengar.

Tal på tal följde och maträtterna presenterades, den ena efter den andra. Allt började flyta ihop inför hans ögon. Det hade verkligen inte snålats med utgifter inför bröllopet, inte för att pengar var något problem för mannens familj. De rika arvtagarna till ett av världens största företag hade råd att spendera mängder med miljoner då den ende sonen gifte sig. Han log lite för sig själv: Det var nog många som trodde att bruden gifts sig för pengarna, men han visste bättre. Hans bästa vän, sedan mängder med år tillbaka, skulle aldrig göra något sådant. Kärlek eller ingenting alls, det hade de lovat varandra för så länge sedan. Och det var rätt, varför gifta sig om man inte älskade personen? Pengar klarar man sig utan.

Hon började det tröttsamma arbetet med att säga adjö till var och en av bröllopsgästerna personligen. Men egentligen var det bara en av dem hon letade efter. Till slut, då hon nästan börjat ge upp hoppet om att finna honom bland den ohyggliga mängd människor som bjudits in, så fick hon syn på en svarthårig gestalt som stod utanför den tjusiga restauranten och rökte. Hon gick ut genom dörren.

Han hade nyss tänt cigaretten då dörren öppnades och bruden kom ut. Hon började gå fram till honom samtidigt som han drog ett bloss. Det slet till i hjärtat på honom då han såg henne. Allt skulle onekligen förändras nu. Nu har hon skaffat familj skulle hon knappt ha tid för honom längre.
”Har du fortfarande inte förstått att det där inte är bra för dig?” Förmanande pekade hon på den glödande giftpinnen han höll i handen och såg oroligt på honom. ”Fryser du inte?”
Den där oroliga blicken lyckades alltid få honom att känna att han betydde något. Han rykte på axlarna till svar.
”Det är inte så farligt, och sedan de nya lagarna började gälla så får man ju inte röka inomhus längre.”
Hon log och skulle just till att säga något då hon avbröts av ett rop.
”Kom nu, så åker vi!”
Hon började gå fram mot honom med en ursäktande blick i de blå ögonen. Han kastade ifrån sig cigaretten och mötte henne halvvägs. Utan ett ord lade de armarna om varandra och sen gjorde han något han aldrig vågat göra förut. Han böjde sig ned och gav henne en lätt kyss på kinden, sen gjorde han sig fri från hennes omfamning och började gå iväg.
”Ta avsked av dem därinne från mig!” ropade han över axeln samtidigt som han småsprang iväg över restaurantens gräsmatta samtidigt som han kände hur känslor han länge tryckt ned började bubbla upp inom honom. Hon stod kvar och såg efter honom med handen mot kinden han kysst.

Hon var tyst bilens passagerarsäte under färden till hotellet med huvudet bekvämt lutat mot rutan. Hon svarade bara frånvarande på makens försök till samtal, men känslor hon länge tryckt ned började bubbla upp inom henne. Hon hade fortfarande handen mot kinden och hon kunde fortfarande känna läpparna som kysst den.

And so I was dead. Stiff as a plank, pushing up the daisies, shaking hands with God almighty himself, and trust me when I say this; I did not see it coming. My life is not an extraordinary tale, neither is the way it ended, but as all restless spirits out there, I need to bitch about it.

It was around ten pm and I was sitting around in the rather smoky bar, where I usually found most of my clients, or more accuratly; they found me. In my line of work, it´s not safe to simply ask strangers if I can help them. My choice of career is, or was, a rather shady one. To put it simple: I´m a hitman, I kill people for money. The work is interesting, the salary is unbelievably good and one gets to test his or her own limits, see what one is capable of.

But then, I sat in the bar and waited for someone to approach me with an offer. I´d received several inviting smiles from people but I wasn´t in the mood for those kinds of offers. There are some signs that people interested in my services can use to get my attention, so I can always tell when people are interested or not. A young woman walked up to me and asked me something relatively unimportant. She wore a black, rather low cut dress and a red rose in her brown hair. The flower was the first sign. However, it was her eyes that caught my attention. They were cold, but with a glow of pure passion. An icy fire, burning within her soul. After I´d given her an equally unimportant answer to her question she gave me the second and final sign. “I´d wish for a bottle of red wine to be sent to a specific person.” Her voice was low and deep. I nodded and answered her: “Why don´t you come over to my flat in the morning and we´ll discuss it there.” I handed her a small piece of paper with an address and a time written on it, not where I lived, of course, just a place I used when dealing with the customers. Then she did something I had not anticipated, she leaned over and kissed me on the cheek. The touch of her lips was soft and her perfume was intoxicating. I left the bar quickly with a bad feeling tormenting my guts.

Two pm sharp the next day, I heard a gentle rapping on my door. “Come on in!” Barely had the words left my lips when the door opened and the woman from last night appeared in the doorway. This day she wore a magnificent grey suit which managed to look both strictly businesslike and extraordinary attractive at the same time. The red rose had remained at it´s place, softly embedded in her long hair. I decided to go straight to business. “Well then, what can I help you with?” At first she looked puzzled, as if she´d not expected me to be so straightforward, but quickly recovered. “I need someone dead.” Plain, simple, I liked it.

“What details can you give me?” “Everything you need, the person is my husband.” She must´ve tought that I looked suprised, because she started explain her reasons for wishing to become widowed. I interrupted her. “I don´t want to know your motives. It´ll be safer for both me and you if I don´t.” She nodded and began to speak again. “If you´ll help me out, I´ll be very grateful.” “Exactly how grateful might that be?” This was what it was all about, the payment. “Well,” she started looking straight into my eyes, for some reason that look made me nervous. “There´ll be money involved, of course, quite a lot of money, actually. And if I´m really pleased, there might just be something else that comes along.” She flashed me a knowing glances. After she´d left, I felt kind of nervous, but of course I accepted the offer. This was the deal of a lifetime.

That evening I gathered my tools, a vary of knives, ropes, lockpicks and my silenced gun. I dressed up all in black as usual and went out into the night. As I made my way to the address she´d given my, I felt rather uneasy. I probably should´ve called the whole thing off, but I was confident in my own ability to handle most things thrown into my path.

As I reached my destination, a tall, luxurious mansion in the outskirts of the town, sealed off from society with a great white wall, I looked for a way in. The gate that lead to the property was guarded and I didn´t feel like killing off the young security guard in front of it, so I sneaked to the backside and to my great fortune, I found ivy growing on the wall. After a brief moment of climbing and a short jump, I was on the lawn. I crawled to the backdoor that my beautiful employer had left open and sneaked inside.

The houses interior was even fancier than the outside. I silently made my way to the stairs and went to the third and highest floor. From there on it was easy to find my way to the bedroom, where the husband was supposed to sleep. I opened the door to the room without a sound and took a quick look inside, it was dark. I went in and shut the door behind me.

Suddenly a lamp was switched on. I cursed, temprarily blinded and after a few seconds when my eyes had gotten used to the light I found myself looking into the eyes of my employer, wearing nothing but a bathrobe. “There has been a slight change of plans,” she said, as she wrapped her arms around me and kissed me. I didn´t even feel the knife as it plunged into my back.

Jag andades långsamt ut och tog bort fingret från avtryckaren. Liken låg i drivor omkring mig och de andra överlevarna. Det hade varit på håret, men vi hade klarat oss undan den horden än en gång. Jag reste mig upp och borstade av mina kläder, samtidigt som en av de andra lättat skrattade till. Luften stank av rök och ångest och staden låg i ruiner, men de tillät oss ändå en kort stund av glädje. Jag tillät mig inte att känna någon lättnad. Än var det inte över, och det kunde alltid bli värre, även om det i nuläget var svårt att föreställa sig hur det skulle gå till.

En snabb blick omkring mig; alla fortfarande stod upp. Osannolikt nog hade ingen i gruppen skadats allvarligt under attacken. Ledaren såg nöjd ut när han tog till orda.

”Okej, allihop. Bra jobbat, men tappa inte greppet. Det är fortfarande långt kvar innan vi är ute ur staden. Ta två minuter och stretcha.”

Jag nickade tyst för mig själv och började tänja ut mina muskler. Ledaren tänkte som jag; hellre onödigt försiktig än uppäten. Vi hade alla kommit för långt, och förlorat för mycket under vägen, för att ge upp allt för en kort stund av ack så frestande lättnad.

 

Pausen var över och vi började röra oss. Maskingeväret vägde tungt i remmen som skar in i mina axlar. Det var skrämmande tyst. Det enda som hördes var ljudet av våra fotsteg och det låga sprakandet från elden som långsamt förtärde staden. Inte för att det fanns något kvar där att rädda. Under hela resans gång hade vi inte stött på ett enda tecken på liv. Det fanns ingen annan kvar i staden. Militärhelikoptrarna hade slutat cirkulera i skyn, och jag anade att bomberna skulle börja falla inom kort. Jag hade nämnt det för Ledaren, som bara nickat och sagt att han visste om det, men bett mig att inte sprida det vidare bland de andra i gruppen. De hade det svårt nog, utan att behöva oroa sig för något sådant. Det var den kvällen jag till sist accepterade Ledarens befäl. Genom hela livet har jag haft svårt för auktoriteter, men med de korta orden vann han min respekt.

 

”Kontakt klockan tre!” sprakade det till i min hörselsnäcka. Jag tittade ditåt och höjde mitt vapen. En ensam gestalt haltade omkring ungefär hundra meter bort. Den hade inte upptäckt oss än.

”Fram med ljuddämparen”, viskade Ledaren. ”Ta det ...” Vad vi skulle ta det fick vi aldrig veta, men jag gissade på att det var ”försiktigt” som han skulle avslutat meningen med. Gestalten vände sig plötsligt om och fick syn på oss. Den sträckte fram armarna och gav ifrån sig ett högt stönande läte innan den började springa mot oss. Gruppmedlemen som stod närmast ropade till av förvåning och öppnade eld med sin pistol. Skotten ekade genom staden.

”Idiot!” fräste jag i radion. ”Varför sköt du?” Han började argt försvara sig men avbröts av ett högt skrik från tusentals döda röster.

”De kommer”, fick en i gruppen fram samtidigt som jag kände hur marken började vibrera av en större mängd springande fötter än jag helst ville tänka på. De första springande zombierna kom rusande runt ett hörn.

”Kontakt!” skrek Ledaren. ”Öppna eld och fall tillbaka!”

Det plötsliga knattret från maskingevären hördes knappt över det öronbedövande skriken från de annalkande zombierna. De första föll, men ersattes snabbt av nya. Det kom fler och fler rusande runt hörnet och jag kunde känna hur paniken började sprida sig inombords. Vi bakade medan mynningsflammorna blixtrade i luften framför oss. Trots att zombier föll som korthus framför oss fortsatte det komma nya springande runt hörnet. Det var fler än jag kunde räkna, och fler än jag trodde jag någonsin skulle se i en stad som den här.

”De är för många!” skrek någon panikslaget i radion.

”Full reträtt!” röt Ledaren, och vi vände oss om och började springa med de stönande skriken bakom oss. Vi rusade tillbaka längs vägen. Jag såg plötsligt hur en mörk skugga med ett högt skri slängde sig från ett hustak och landade på en i gruppen, som skrikande föll till marken. Jag stannade kort upp och öppnade eld mot varelsen ovanpå honom, men det var för sent. Jag vände mig framåt igen, lagom för att se hur en bil kom flygande från en gränd och krossade de andra i gruppen. Bilen följdes av en zombie stor som en husvagn som vrålande sprang ut på gatan och började slå de fallna kropparna omkring sig.

 

Min kropp reagerade innan jag själv riktigt förstått vad som hände, och den kastade sig in i en byggnad vid sidan av vägen.

”Shit! Shit! Shit! Shit!” svor jag för mig själv medan jag sprang upp för den trånga trappan. En ensam lampa hängde och dinglade i taket, och en del av mig som ännu inte var för panikslagen för att tänka klart förvånades över att elektriciteten fortfarande fungerade.

Då jag kom upp för trappan såg jag mig snabbt omkring tills jag fick syn på en byrå som jag slet ned och blockerade trappuppgången. Jag satte mig på huk bakom den, kollade magasinet och siktade ned mot dörren. Mina händer skakade, och jag kände hur en rännil svett rann ned från min panna.

 

Ingenting hände. Jag kunde fortfarande höra skriken utifrån. Svettdroppen hotade att rinna ned i mitt högra öga och jag blinkade irriterat för att få bort den. Jag vågade inte släppa öppningen med blicken.

 

Plötsligt kände jag hur något obehagligt varmt och klibbigt snabbt snärjde sig runt mig. En tunga. Innan jag hann reagera ryckte den till och jag trillade baklänges. Jag tappade taget om maskingeväret och det föll ned på marken med ett högt skramlande, samtidigt som tungan slöt sig runt min hals. Förtvivlat försökte jag få in händerna mellan den och min hals, men den satt för hårt. Jag kippade efter luft och skulle svurit högt om jag kunnat andas. Världen började svartna omkring mig.

 

Jag tryckte på Y på tangentbordet och skrev: ”Nicely done, infected. Going for a quick smoke, be back in a minute”. Efter det reste jag mig ur datorstolen, plockade fram en Lucky Strike ur paketet och min tändare, och gick sedan ut på balkongen. Medan jag rökte log jag för mig själv över den spännande matchen, och började fundera över hur jag skulle hämnas när det nu skulle bli mitt lags tur att spela som zombies.