Fiery Ice
It was around ten pm and I was sitting around in the rather smoky bar, where I usually found most of my clients, or more accuratly; they found me. In my line of work, it´s not safe to simply ask strangers if I can help them. My choice of career is, or was, a rather shady one. To put it simple: I´m a hitman, I kill people for money. The work is interesting, the salary is unbelievably good and one gets to test his or her own limits, see what one is capable of.
But then, I sat in the bar and waited for someone to approach me with an offer. I´d received several inviting smiles from people but I wasn´t in the mood for those kinds of offers. There are some signs that people interested in my services can use to get my attention, so I can always tell when people are interested or not. A young woman walked up to me and asked me something relatively unimportant. She wore a black, rather low cut dress and a red rose in her brown hair. The flower was the first sign. However, it was her eyes that caught my attention. They were cold, but with a glow of pure passion. An icy fire, burning within her soul. After I´d given her an equally unimportant answer to her question she gave me the second and final sign. “I´d wish for a bottle of red wine to be sent to a specific person.” Her voice was low and deep. I nodded and answered her: “Why don´t you come over to my flat in the morning and we´ll discuss it there.” I handed her a small piece of paper with an address and a time written on it, not where I lived, of course, just a place I used when dealing with the customers. Then she did something I had not anticipated, she leaned over and kissed me on the cheek. The touch of her lips was soft and her perfume was intoxicating. I left the bar quickly with a bad feeling tormenting my guts.
Two pm sharp the next day, I heard a gentle rapping on my door. “Come on in!” Barely had the words left my lips when the door opened and the woman from last night appeared in the doorway. This day she wore a magnificent grey suit which managed to look both strictly businesslike and extraordinary attractive at the same time. The red rose had remained at it´s place, softly embedded in her long hair. I decided to go straight to business. “Well then, what can I help you with?” At first she looked puzzled, as if she´d not expected me to be so straightforward, but quickly recovered. “I need someone dead.” Plain, simple, I liked it.
“What details can you give me?” “Everything you need, the person is my husband.” She must´ve tought that I looked suprised, because she started explain her reasons for wishing to become widowed. I interrupted her. “I don´t want to know your motives. It´ll be safer for both me and you if I don´t.” She nodded and began to speak again. “If you´ll help me out, I´ll be very grateful.” “Exactly how grateful might that be?” This was what it was all about, the payment. “Well,” she started looking straight into my eyes, for some reason that look made me nervous. “There´ll be money involved, of course, quite a lot of money, actually. And if I´m really pleased, there might just be something else that comes along.” She flashed me a knowing glances. After she´d left, I felt kind of nervous, but of course I accepted the offer. This was the deal of a lifetime.
That evening I gathered my tools, a vary of knives, ropes, lockpicks and my silenced gun. I dressed up all in black as usual and went out into the night. As I made my way to the address she´d given my, I felt rather uneasy. I probably should´ve called the whole thing off, but I was confident in my own ability to handle most things thrown into my path.
As I reached my destination, a tall, luxurious mansion in the outskirts of the town, sealed off from society with a great white wall, I looked for a way in. The gate that lead to the property was guarded and I didn´t feel like killing off the young security guard in front of it, so I sneaked to the backside and to my great fortune, I found ivy growing on the wall. After a brief moment of climbing and a short jump, I was on the lawn. I crawled to the backdoor that my beautiful employer had left open and sneaked inside.
The houses interior was even fancier than the outside. I silently made my way to the stairs and went to the third and highest floor. From there on it was easy to find my way to the bedroom, where the husband was supposed to sleep. I opened the door to the room without a sound and took a quick look inside, it was dark. I went in and shut the door behind me.
Suddenly a lamp was switched on. I cursed, temprarily blinded and after a few seconds when my eyes had gotten used to the light I found myself looking into the eyes of my employer, wearing nothing but a bathrobe. “There has been a slight change of plans,” she said, as she wrapped her arms around me and kissed me. I didn´t even feel the knife as it plunged into my back.
En vanlig dag
Jag andades långsamt ut och tog bort fingret från avtryckaren. Liken låg i drivor omkring mig och de andra överlevarna. Det hade varit på håret, men vi hade klarat oss undan den horden än en gång. Jag reste mig upp och borstade av mina kläder, samtidigt som en av de andra lättat skrattade till. Luften stank av rök och ångest och staden låg i ruiner, men de tillät oss ändå en kort stund av glädje. Jag tillät mig inte att känna någon lättnad. Än var det inte över, och det kunde alltid bli värre, även om det i nuläget var svårt att föreställa sig hur det skulle gå till.
En snabb blick omkring mig; alla fortfarande stod upp. Osannolikt nog hade ingen i gruppen skadats allvarligt under attacken. Ledaren såg nöjd ut när han tog till orda.
”Okej, allihop. Bra jobbat, men tappa inte greppet. Det är fortfarande långt kvar innan vi är ute ur staden. Ta två minuter och stretcha.”
Jag nickade tyst för mig själv och började tänja ut mina muskler. Ledaren tänkte som jag; hellre onödigt försiktig än uppäten. Vi hade alla kommit för långt, och förlorat för mycket under vägen, för att ge upp allt för en kort stund av ack så frestande lättnad.
Pausen var över och vi började röra oss. Maskingeväret vägde tungt i remmen som skar in i mina axlar. Det var skrämmande tyst. Det enda som hördes var ljudet av våra fotsteg och det låga sprakandet från elden som långsamt förtärde staden. Inte för att det fanns något kvar där att rädda. Under hela resans gång hade vi inte stött på ett enda tecken på liv. Det fanns ingen annan kvar i staden. Militärhelikoptrarna hade slutat cirkulera i skyn, och jag anade att bomberna skulle börja falla inom kort. Jag hade nämnt det för Ledaren, som bara nickat och sagt att han visste om det, men bett mig att inte sprida det vidare bland de andra i gruppen. De hade det svårt nog, utan att behöva oroa sig för något sådant. Det var den kvällen jag till sist accepterade Ledarens befäl. Genom hela livet har jag haft svårt för auktoriteter, men med de korta orden vann han min respekt.
”Kontakt klockan tre!” sprakade det till i min hörselsnäcka. Jag tittade ditåt och höjde mitt vapen. En ensam gestalt haltade omkring ungefär hundra meter bort. Den hade inte upptäckt oss än.
”Fram med ljuddämparen”, viskade Ledaren. ”Ta det ...” Vad vi skulle ta det fick vi aldrig veta, men jag gissade på att det var ”försiktigt” som han skulle avslutat meningen med. Gestalten vände sig plötsligt om och fick syn på oss. Den sträckte fram armarna och gav ifrån sig ett högt stönande läte innan den började springa mot oss. Gruppmedlemen som stod närmast ropade till av förvåning och öppnade eld med sin pistol. Skotten ekade genom staden.
”Idiot!” fräste jag i radion. ”Varför sköt du?” Han började argt försvara sig men avbröts av ett högt skrik från tusentals döda röster.
”De kommer”, fick en i gruppen fram samtidigt som jag kände hur marken började vibrera av en större mängd springande fötter än jag helst ville tänka på. De första springande zombierna kom rusande runt ett hörn.
”Kontakt!” skrek Ledaren. ”Öppna eld och fall tillbaka!”
Det plötsliga knattret från maskingevären hördes knappt över det öronbedövande skriken från de annalkande zombierna. De första föll, men ersattes snabbt av nya. Det kom fler och fler rusande runt hörnet och jag kunde känna hur paniken började sprida sig inombords. Vi bakade medan mynningsflammorna blixtrade i luften framför oss. Trots att zombier föll som korthus framför oss fortsatte det komma nya springande runt hörnet. Det var fler än jag kunde räkna, och fler än jag trodde jag någonsin skulle se i en stad som den här.
”De är för många!” skrek någon panikslaget i radion.
”Full reträtt!” röt Ledaren, och vi vände oss om och började springa med de stönande skriken bakom oss. Vi rusade tillbaka längs vägen. Jag såg plötsligt hur en mörk skugga med ett högt skri slängde sig från ett hustak och landade på en i gruppen, som skrikande föll till marken. Jag stannade kort upp och öppnade eld mot varelsen ovanpå honom, men det var för sent. Jag vände mig framåt igen, lagom för att se hur en bil kom flygande från en gränd och krossade de andra i gruppen. Bilen följdes av en zombie stor som en husvagn som vrålande sprang ut på gatan och började slå de fallna kropparna omkring sig.
Min kropp reagerade innan jag själv riktigt förstått vad som hände, och den kastade sig in i en byggnad vid sidan av vägen.
”Shit! Shit! Shit! Shit!” svor jag för mig själv medan jag sprang upp för den trånga trappan. En ensam lampa hängde och dinglade i taket, och en del av mig som ännu inte var för panikslagen för att tänka klart förvånades över att elektriciteten fortfarande fungerade.
Då jag kom upp för trappan såg jag mig snabbt omkring tills jag fick syn på en byrå som jag slet ned och blockerade trappuppgången. Jag satte mig på huk bakom den, kollade magasinet och siktade ned mot dörren. Mina händer skakade, och jag kände hur en rännil svett rann ned från min panna.
Ingenting hände. Jag kunde fortfarande höra skriken utifrån. Svettdroppen hotade att rinna ned i mitt högra öga och jag blinkade irriterat för att få bort den. Jag vågade inte släppa öppningen med blicken.
Plötsligt kände jag hur något obehagligt varmt och klibbigt snabbt snärjde sig runt mig. En tunga. Innan jag hann reagera ryckte den till och jag trillade baklänges. Jag tappade taget om maskingeväret och det föll ned på marken med ett högt skramlande, samtidigt som tungan slöt sig runt min hals. Förtvivlat försökte jag få in händerna mellan den och min hals, men den satt för hårt. Jag kippade efter luft och skulle svurit högt om jag kunnat andas. Världen började svartna omkring mig.
Jag tryckte på Y på tangentbordet och skrev: ”Nicely done, infected. Going for a quick smoke, be back in a minute”. Efter det reste jag mig ur datorstolen, plockade fram en Lucky Strike ur paketet och min tändare, och gick sedan ut på balkongen. Medan jag rökte log jag för mig själv över den spännande matchen, och började fundera över hur jag skulle hämnas när det nu skulle bli mitt lags tur att spela som zombies.
