modestlycreative

Arthur Stone, fyrtiotvå år gammal, stod i fören på den slitna ångbåten som pustande började närma sig Papua Nya Guineas kust. Han var en respektabel gentleman som bar sin överrock trots det tropiska klimatet och höll en pipa i elfenben i handen. Den var tillverkad av de massiva betarna från en elefant han själv skjutit, och han tog då och då ett bloss på den medan han tittade ut över den annalkande kusten. Regnmolnen tornade olycksbådande upp sig vid horisonten bakom ön och ett dovt muller hördes i fjärran.

”Vi har tur, sir”, sade en av besättningsmännen på bruten engelska. ”Vi kommer nå land precis innan stormen.”

”Så bra”, svarade Arthur oengagerat. Han kände ett stygn av besvikelse. Att färdas på en ångbåt som den här mitt under en storm lät spännande, men han fick ge sig till tåls.

Det hade börjat regna då de äntligen nådde land. Arthur hade stoppat och tänt en ny pipa medan han stod under ett paraply och tittade på när besättningen lastade av hans koffert. Han vinkade till sig en grupp unga pojkar som storögt betraktade honom. Med hjälp av det inhemska språket tok pisin, ett språk i fasen mellan ett pidgin- och ett kreolspråk, fick han dem att gå med på att bära hans packning till rummen mot några slantar. De formade en rad bakom honom med kofferten mellan sig och så började de gå. Han småpratade lite med dem under tiden. Det var intressant, tyckte han, att ett blandspråk som detta blivit ett eget modersmål för somliga.

Efter bara ett par minuter var de framme vid hotellet. Ägaren, en storvuxen man med blont grånat hår, stod i dörren.

”Arthur!” ropade han glatt då han fick syn på honom. ”Gamle gosse, det var länge sedan! Jag undrade just om du skulle klara dig hit innan regnet.” Han skyndade fram till Arthur och de två männen kramade hjärtligt om varandra.

”McMillan, din gamle skurk!” skrattade Arthur. ”Vi har ju inte setts sedan kriget. Hur har du det här bland vildarna?”

McMillan flinade mot honom.

”Alldeles underbart, faktiskt. Människorna här är fantastiska, varenda en. Jag har till och med gift mig med en av dem. Och vädret är underbart. Soligt och varmt, men precis då man börjar sakna England så kommer regntiden som serverad på silverfat.”

Arthur skrattade och klappade sin gamle vän på armen.

”Gift dig? Man får gratulera i så fall! Ja, under mina resor har jag också känt en viss saknad, men det är inget som inte en kopp té och lite regn botar.”

”Sannerligen, min vän, sannerligen. Så, kom in i stugan min så får jag bjuda dig på en kopp.”

De två männen lät pojkarna släpa in kofferten. Arthur gav dem en handfull mynt som de artigt tog emot, innan han lät McMillan leda honom in i hotellet.

De två männen drack sitt té och fyllde sedan på med ett glas konjak. Ett glas konjak blev flera glas konjak, och en flaska fint rödvin från traktens enda vingård. Det åtföljdes av whiskey i baren tillsammans med flera av de lokala stamgästerna, både infödingar och britter, de flesta veteraner. Männen satt och pratade och skrattade och jämförde ärr från kriget med varandra.

Genom dimmorna från både spriten och cigarrerna fick Arthur syn på en ung kvinna som satt vid bardisken. Hon var inföding, mycket vacker med långt, mörkt hår och ett frånvarande leende spelandes på hennes fylliga läppar. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern. McMillan såg att Arthur betraktade henne och armbågade honom lätt i sidan.

”Det där är Mianna. Hennes make dog i början av kriget”, sade han. Han började flina då han fortsatte. ”Gå fram och prata med henne. Hon är nog redo att söka nytt.”

Arthur nickade och reste sig upp.

”God afton, min sköna”, sade han till henne på tok pisin samtidigt som han fyrade av sitt mest charmerande leende. Han hade precis börjat irritera sig på att språkbarriären skulle stå i vägen för ett allt för djupgående samtal när hon svarade honom på lätt bruten engelska.

”God kväll, herr Stone.” Hon böjde artigt huvudet. Arthur log triumferande för sig själv och de två började prata.

Morgonen därpå vaknade Arthur ensam på sitt rum med en sprängande huvudvärk och en obehaglig smak i munnen. Då han reste sig upp från sängen kändes det som att världen tog ett hopp i sidled och det tog Arthur ett tag att inse att han ramlat omkull. Han tog sig upp på fötter igen och hällde upp ett glas vatten ur en karaff som stod på nattygsbordet. Ytterliggare två glas vatten och ett nykterhetslöfte senare kände Arhtur sig bättre till mods. Han såg att han fortfarande var klädd så han bestämde sig för att gå ned till baren och försöka få sig något att äta.

Det regnade fortfarande, och enligt McMillan skulle det nog fortsätta göra det i åtminstone ett par veckor till. Arthur muttrade irriterat då han fick höra det. Även om det var trevligt att träffa sin gamle vän från armén igen så hade han inte lust att tillbringa tiden på ön sittandes på ett värdshus. Papua Nya Guinea hade en fantastisk natur med mängder av berg han ville klättra i och djur han ville jaga. Men samtidigt. Satt han fast här skulle han få möjlighet att prata vidare med Mianna. Hon var visserligen en inföding, men det kanske inte var så negativt ändå. McMillan hade gift sig med en av dem och Arthur hade inget annat än respekt för den mannen. Men McMillan hade å andra sidan redan under armétiden talat om hur han ville gifta sig och skaffa familj. Arthur var inte så säker på att han själv ville det. En familj höll en kvar på en plats, och det fanns så mycket av världen Arthur ville se.

Nu satt han dock fast här till dess att regnet upphörde, så då kunde han lika gärna göra det bästa av situationen.

En vecka passerade och Arthur fann sig till sin stora förvåning mer bekväm vid livet på det lilla hotellet. På grund av regnet var det få andra gäster där vilket passade honom utmärkt. Om dagarna satt han och McMillan och spelade bridge eller schack samtidigt som de talade gamla minnen. Oftast kom ett par av den storvuxne mannens vänner över på eftermiddagen och anslöt sig till dem. Männen tillbringade kvällarna med att äta av den fantastiska mat som McMillans hustru tillagade och flyttade sig sedan till salongen där de satt och drack konjak. Tillvaron var mycket trevlig, men det som verkligen sken upp dagarna var de gånger då Mianna kom förbi. Hon var alltid artig och trevlig mot samtliga av männen, men visade tydligt att det var Arthur hon var där för att träffa. De två pratade i timmar och Arthur fann sig allt mer dragen till henne.

Hon var inte bara vacker utan också häpnadsväckande intelligent. Han upptäckte att de båda var ivriga entusiaster av Hemingway, och hon tipsade honom dessutom om en dikt av Sapfo som han missat. Hon drömde om att driva egen biograf, att öppna den första på ön. Hon älskade det här och ville aldrig lämna den. Han sade att han förstod henne, och till sin stora förvåning menade han det.

Och regnet fortsatte falla.

Ytterliggare en vecka gick. Det regnade fortfarande, men enligt McMillan var det snart över. Arthur hade kommit att börja frukta dagen då nederbörden skulle upphöra. Dagen då han inte längre hade en ursäkt att stanna kvar på hotellet. Nu kom Mianna förbi varje dag, på förmiddagarna innan McMillans vänner dök upp. McMillan själv hade börjat flina brett varje gång han såg henne tillsammans med Arthur och hur de tittade på varandra. Eventuella slutsatser han drog höll han dock för sig själv.

Arthur och Mianna tog promenader i regnet under Arthurs stora paraply. De drack té tillsammans och diskuterade litteratur. De pratade om det politiska läget och skrattade åt varandras skämt. Men det ständiga hotet om ett torrare väder var en nagel i Arthurs öga.

Två veckor senare vaknade Arthur upp i sin säng på hotellet igen. Han hade en lätt huvudvärk efter gårdagens drinkar. Men den här morgonen var han inte ensam. Mianna låg och sov bredvid honom. Han strök henne lätt över håret och hon vaknade. De log mot varandra.

”Godmorgon”, sa hon och kysste honom på kinden.

”Godmorgon, älskling”, svarade han henne. ”Hur känns det att vara gift?”