modestlycreative

Begravningen var väldigt långtråkig. Först blev Richard förvånad av insikten när den slog honom då han satt tillsammans med resten av de anhöriga. Men Jenny hade varit en väldigt speciell människa; full av liv och energi och kärlek. Att höra en präst med torr röst försöka sammanfatta hennes liv genom att nämna att hon studerat kulturantropologi och arbetat extra på en livsmedelsbutik kändes bara fel. Det var som om han pratade om en helt annan människa än hon som faktiskt låg i kistan. Kistan som snart skulle firas ned i marken och för all framtid begravas under tunga lager med jord. Han ville ett tag slita upp kistlocket och visa de snyftande människorna som satt på sina tältstolar ute på kyrkogården. Visa dem vem Jenny egentligen var, den riktiga Jenny, inte den person som prästen beskrev.

Han kontrollerade sig. Den som nu låg i kistan var inte heller den Jenny han mindes. Hans flickvän var död och i kistan låg bara hennes kvarlevor.

Hennes kvarlevor. Han insåg plötsligt att Jenny var död. Hon skulle inte komma tillbaka. Hur mycket han än rättade prästen för att denne missade poängen så skulle inte Jenny hålla med honom. Hon skulle aldrig mer hålla med honom eller säga emot honom om något igen. Richard kände sig plötsligt illamående.

 

Efter ceremonin sänktes kistan ned i graven. Maskineriet som skötte nedfirningen gnisslade otrevligt. Eftermiddagssolen hade slunkit tillbaka bakom de grå molnen som nu täckte himlen. Det började dugga lätt och dropparna bildade små pärlor på Richards svarta ytterrock. Plötsligt smällde det till från vinschen och kistan stannade. Från de anhöriga hördes förskräckta rop som strax ändrade karaktär och blev förargade. Prästen började tala ursäktande till dem.

”Var bara lugna, gott folk. Det är regnet som fått maskinen att haka upp sig.” Mannen talade vänligt och ödmjukt och lyckades snabbt blidka de samlade. ”Vaktmästarna kommer att reda ut det hela. Vad sägs om att vi går in i församlingshuset för en bit fika så länge?”

Han började gå mot kyrkobyggnaderna och de andra slöt strax upp bakom honom. Richard kastade en sista blick mot kistan där Jenny låg halvvägs nere i graven.

 

Efter begravningen funderade Richard kort på att gå ut på krogen men han förkastade snabbt tanken. Alkohol skulle snarare få honom att må sämre än det motsatta i nuläget. Istället gick han hem i regnet som nu gått från ett lätt duggande till en störtskur. Han hängde upp rocken på klädhängaren i hallen till sin studentlägenhet och tog av sig kängorna. Telefonsvararen blinkade och han tryckte på knappen för att spela upp de väntande meddelandena. Tre goda vänner till honom och hans mor hade ringt och givit honom sina sympatier, samt frågat ifall han behövde något eller om de kunde göra något. Han visste att han borde ringa upp, men han orkade inte. Istället sjönk han tungt ned på sängen och stirrade rakt framför sig utan att egentligen titta på något. Jennys lukt satt fortfarande kvar i sängkläderna. Han lade ansiktet mot kudden och andades in den med långa, djupa andetag. Han visste att den inte skulle finnas kvar särskilt länge till. Plötsligt började han att gråta. Inte den hulkande, hysteriska gråt man så ofta såg på film, utan med mekaniska, hackande snyftningar. Till sist somnade han utmattad på den nu fuktiga kudden.

 

Han befann sig i ett tomrum. Richard såg sig undrande omkring men allt var bara vitt omkring honom så långt ögat nådde. Han tyckte sig höra ett lågt skratt. En sval hand stacks in under hans tröja och två fingrar sattes försiktigt mot hans ryggrad. Han vände sig om och tittade in i Jennys blå ögon. Hon var helt klädd i vitt och det blonda håret hängde med sin vanliga rufsighet ned över ryggen. Hon log mot honom. Han besvarade hennes leende och drog henne intill sig. Hon stönade till svagt samtidigt som han kysste hennes panna. Hennes läppar nuddade vid hans hals. Han böjde ned huvudet för att möta hennes mun med sin. De kysstes.

”Jag älskar dig”, andades hon in i hans mun. Hennes andedräkt var varm mot hans ansikte. Han drog fingrarna genom hennes hår och deras läppar möttes på nytt. Hon började andades häftigare när han tryckte hennes ansikte hårdare mot hans. Hennes hand var fortfarande tryckt mot hans rygg och hon drog sig själv närmare honom. Han kände värmen från hennes kropp mot hans.

”Jag saknar dig”, mumlade han samtidigt som han kysste henne på nytt.

”Jag är kvar hos dig”, svarade hon med ansiktet inborrat mot hans hals. Hon placerade något kallt i hans hand. ”Bara du hjälper mig.”

 

Richard satte sig rakt upp i sängen med en skarp inandning. Darrande höll han fram handen och öppnade den. I den låg ett halsband som Richard kände mycket väl igen, det var en enkel silverkedja med en liten g-klav. Han hade gett den till Jenny på deras tvåårsdag för tre månader sedan, hon hade älskat musik och blivit överlycklig. Han hade fäst den kring hennes hals och sedan dess hade hon aldrig tagit av sig den. Hon hade begravts med den. Men nu låg den plötsligt i hans hand. ”Bara du hjälper mig” hade hon sagt i drömmen.

Han slogs plötsligt av en insikt: hon fanns kvar. Han kastade sig upp ur sängen och startade datorn. Det måste finnas ett sätt.

 

Ett medium är en person som säger sig kunna kontakta de avlidnas själar. Det är vilt diskuterat huruvida deras påståenden är sanna eller inte, men de har inte kunnat verifieras vetenskapligt. Richard visste om det här då han påbörjade sitt letande. Han visste också att det inte fanns något sådant som att döda kontaktade de levande men likväl höll han beviset i sin hand. Han började gräva.

 

Två veckor passerade, och Richard tillbringade allt mer tid framför datorn, sökandes information. Hans familj och vänner oroade sig för honom, men då de frågade förklarade han det med att han behövde lite tid för sig själv för att få perspektiv på tillvaron. De lät honom hållas.

Då han började sin undersökning gjorde han en lista med en mängd namn på potentiella medium. När han sedan var färdig återstod endast ett av dem: Stanley Johnson; tv-medium, kvinnotjusare och legend. Sökandet hade tagit sin tid, då Stanley Johnson inte var en legend av den välkända typen. Då människor intresserade av kontakt med de döda träffades brukade de ofta diskutera människor som John Edward, Jason Hawes och Grant Wilson. Då de tre i sin tur träffades diskuterade de Stanley Johnson, och möjligheten att han faktiskt var på riktigt.

Det hade varit svårt att hitta honom, eller ens höra hans namn nämnas. Lagren av desinformation som slingrade sig runt mediumens industri var tjocka rankor täckta av törnen; det krävdes både tid och försiktighet ifall man ville ta sig igenom. Men Richard hade lyckats. Han printade ut adressen och gav sig sedan iväg.

 

Richard stannade framför dörren till det vräkiga huset och skulle precis knacka på när han hejdade sig. Vad gjorde han här egentligen? Han var på väg att störa en främling mitt i natten, men han klarade inte av att vänta till morgonen därpå. Och allt för en fix idé om att Jenny fortfarande skulle finnas kvar på något plan. Han trodde inte ens på spöken. Richards axlar sjönk ihop. Han stoppade ned händerna i fickan och vände sig om för att gå när halsbandet plötsligt blev alldeles iskallt mot hans hand. Han ryckte till och såg sig omkring. En vind susade förbi i träden och han tyckte sig höra något. Richard höll andan och lyssnade. Det var ett skratt. Ett vänligt, varmt skratt, fullt av kärlek och tillgivenhet. Jennys skratt. Richard vände sig tillbaka till dörren och tryckte på ringklockan.

Ingenting hände. Han väntade någon minut innan han ringde på igen. Fortfarande inget svar. Den storslagna villan tycktes stirra hånfullt på honom medan han väntade. Richard stirrade klentroget på dörren ett tag innan han började se sig om efter ett fönster som inte var gallerförsett som han skulle kunna ta sig in genom. Han hade kommit för långt, jobbat för hårt, för att låta sig stoppas av en dörr som inte öppnades.

Han började gå ned för verandatrappan för att se om det fanns en bakdörr men fick ett infall och vände sig om. Han gick upp igen och kände på dörren, som var olåst och öppnades. Richard gick in i en hall som matchade husets yttre i stil och ekonomisk klass. Det förvånade honom att Stanley Johnson hade råd med ett hus som det här, eftersom att hans enda inkomstkällor bestod av ett tv-program på kabel-tv och en rätt anonym podcast på nätet.

”Hallå?” ropade han. ”Är det någon här? Dörren var öppen!”

Hans röst ekade lite i huset, vilket förvånade honom; det rådde knappast en brist på möblemang. Han började långsamt gå framåt genom våningen och tittade sig omkring. Den avlånga hallen han stod i var bredare än hans eget kök och längs väggarna stod det byråer och små bord täckta av allehanda krimskrams och små föremål. Richard höll på att ha ned en liten krokodil i glas då hans jacka fastnade, men lyckades fånga den i sista stund.

”Hallå?” ropade han igen.

Richard kom in i ett vardagsrum som var stort som en swimmingpool. Tv:n, den största plattskärmen Richard någonsin sett, stod på och visade myrornas krig, och i soffan halvlåg en gestalt.

”Hallå? Ursäkta, dörren stod olåst”, sade Richard. Gestalten rörde sig inte så Richard gick fram till den. Gestalten visade sig vara en man i fyrtioårsåldern med sandblont hår som Richard kände igen som Stanley Johnson. Han andades svagt, men hjärtat slog som det skulle. Av det vita pulvret som var utspritt på en sliten metallbricka framför honom var han dessutom hög som ett hus.

Nu började Richard känna sig villrådig. Han stod ensam i ett obekant hus vars ägare låg avsvimmad i soffan bredvid resterna av vad som verkade ha varit en rejäl dos kokain. Han stod och såg sig förvirrat omkring ett tag, utan att riktigt veta vad han egentligen borde göra. Efter någon minut började dock Stanley Johnsons ögonlock att fladdra lite för att sedan öppnas. Han hostade till och satte sig upp. Han upptäckte Richard och gav honom en lång, forskande blick.

”Det där var en intressant tripp”, sade han till sist. Rösten lät hes och var lite mattare än den brukade vara i mannens tv-program. Richard nickade, osäker på vad han skulle säga. Mannen sträckte sig efter en tillbringare vatten stående på vardagsrumsbordet som Richard missat. Han hällde upp två glas med vatten, nickade åt Richard att ta det ena och tog en djup klunk ur det andra.

”Så”, sade han sedan. ”Vem är du, och vad har fört dig till min enkla boning?” Den äldre mannen log. Leendet var blott en skugga av det bländande charmiga leende som Stanley Johnson brukade visa upp i sitt tv-program. Utan studions strålkastare som spred sitt ljus över honom såg mannen annorlunda ut; äldre och skörare.

Richard presenterade sig själv och förklarade sitt ärende. Stanley Johnson nickade tankfullt medan han lyssnade.

”Jag känner igen problemet”, sade tv-mediet då Richard berättat färdigt. ”Det brukar vara lätt att lösa. Det är bara att man kontaktar den avlidne och sedan tar man reda på vad som krävs för att själen ska kunna ta sig vidare i efterlivet.”

”Nej, nej, du missförstod mig”, avbröt Richard honom. ”Jag vill hjälpa henne komma tillbaka till livet igen.”

”Skämtar du?” Stanley Johnson stirrade på honom men Richard skakade på huvudet. Stanley Johnson nickade och tog fram ett medtaget paket Lucky Strikes ur bröstfickan på den skrynkliga skjortan. Han höll fram det mot Richard, som skakade på huvudet, innan han tog en själv. Han tände den med en bic-tändare han plockade fram ur byxfickan och tog ett djupt bloss innan han fortsatte.

”Då blir det lite mer komplicerat.” Han blåste ut röken mot taket. ”Och mycket mer intressant.” Stanley Johnson flinade.

 

En svart katt klättrade in genom det öppna fönstret. Den hoppade ned på golvet och gick fram mot de två männen. Den jamade. Stanley Johnson reste sig upp och gick fram och plockade upp den.

”Krax, så trevligt att se dig igen. Jag trodde du lämnat mig för bättre betesmarker.” Katten slickade honom på näsan. Stanley Johnson vände sig tillbaka till Richard.

”Krax ankomst ger mig en bra idé. Som du säkert vet var katter viktiga i den gamla egyptiska mytologin, och ansågs vara själens budbärare.” Richard nickade trots att det inte var något som han hade haft en aning om. Han hade för sig att det var schakaler, men utgick ifrån att Stanley Johnson visste bättre än vad han själv gjorde.

”Har du med dig halsbandet du berättade om?” Richard nickade och räckte fram den lilla silverkedjan. Stanley Johnson höll fram den och lät katten nosa på den. Katten gav honom en avmätt blick innan den gick ut ur rummet.

”Kom med”, sade Stanley Johnson till Richard.

Katten Krax ledde dem ut ur huset och satte sedan iväg ned för gatan.

 

De fick kämpa för att hålla jämna steg med katten Krax, som inte verkade särskilt intresserad av ifall de två männen hann med eller inte. De började komma in i ett skogsområde som Richard till sin stora förvåning kände igen. Det var i en glänta i området som han och Jenny kysst varandra för första gången. Det var också i samma glänta som han givit henne halsbandet. Och den svarta katten gick rakt mot den.

Richard kände igen sig. Hans fötter hittade automatiskt alla rötterna i stigen. De hade varit här så många gånger. Alla stora dejter, alla särskilda händelser. Det var deras plats.

Det slog Richard hur lite som förändrats då de var framme i gläntan. Den stora eken i mitten susade i vinden. Bäcken porlade på som alltid. Det kändes fridsamt. Richard slappnade av.

”Ah, det här förklarar saken”, sade Stanley Johnson efter att ha stått och flämtat i ett par minuter. Tv-mediet tände en ny cigarett medan Richard väntade på att han skulle komma till saken. Han blev erbjuden paketet igen, men han skakade på huvudet den här gången med.

”Vad menar du?” frågade han istället.

”Känn efter. Känner du inte hur lugnt och fridsamt det är här? Det är ett klassiskt kännetecken för platser där barriären mellan andevärlden och vår egen är tunn. Jag gissar att den här gläntan var speciell för dig och Jenny?”

Richard nickade.

”Ytterligare ett kännetecken”, sade Stanley Johnson torrt. Han ryckte på axlarna. ”Nåväl, den här platsen blir bra.”

”Blir bra?”

”Ja, vi måste kontakta din flickväns ande först. Ta reda på vad hon vill. Jag vet att du är övertygad om att hon vill komma tillbaka, och jag respekterar det”, tillade han då han såg att Richard var på väg att invända. ”Men vi måste försäkra oss om det. Att ge tillbaka livet till en själ som inte vill det vore den största synden man kan tänka sig. Dessutom tar det bara lite längre tid.”

Richard började invända på nytt men hejdade sig, Stanley Johnson hade faktiskt en poäng. Han nickade till sist.

”Okej, hur gör vi?” Stanley Johnson flinade mot honom och såg plötsligt mer levande ut än vad han gjort hittills under kvällen.

”Enkelt.” Han tog fram en liten påse med vitt pulver ur kavajens innerficka. ”Du tar bara lite av det här.”

Richard tittade klentroget på honom.

”Kokain?” frågade han.

”Blandat med två andra ingredienser. Peyote och blå lotusblommor från Nilen. Eller, om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att de är från Nilen, även om min leverantör svär på att de kommer därifrån. I alla fall är det bara att svälja. Eller andas in. Välj själv.”

”Du skämtar, va?” Richard kände sig lite illa till mods. Han hade aldrig varit en aktiv drogmotståndare, men han hade aldrig rört något starkare än marijuana. ”Dessutom är det väl livsfarligt att blanda droger på det här sättet?” Stanley Johnson flin växte sig bredare.

”I vanliga fall utan tvekan. Så vida man inte är särskilt mottaglig för andevärlden ska man aldrig försöka sig på en sådan här kombination. Men vi är på en mycket speciell plats nu, och här kan även vanliga människor tala med själar med hjälp av det här hopkoket.”

Richard tvekade ett tag, men sedan ryckte han på axlarna. Hade han kommit så här långt kunde han lika gärna fortsätta, och han kände att om han skulle dö så hade han inte mycket att förlora ändå. Han tog emot lite av pulvret som Stanley Johnson räckte fram till honom, förde det till munnen och svalde. Det smakade surt.

”Hur lång tid tar det innan det börjar verka?” försökte han fråga tv-mediet, men efter halva meningen svartnade plötsligt allt för hans ögon.

 

Han befann sig i ett vitt tomrum. Richard såg sig omkring men som han väntat sig var allt bara vitt omkring honom så långt ögat nådde. En sval hand stacks in under hans tröja och två fingrar sattes försiktigt mot hans ryggrad. Han vände sig om och tittade in i Jennys blå ögon. Den här gången blev han inte förvånad. Hon var återigen klädd i vitt. Hon log mot honom. Han besvarade hennes leende och drog henne intill sig. Hon flämtade till då deras kroppar trycktes mot varandras. Deras läppar möttes i en öm kyss.

”Jag älskar dig”, mumlade han mot hennes läppar.

”Du måste låta mig gå”, viskade hon med tårar i ögonen. Richard kände hur hans egna kinder blev fuktiga.

”Jag kan inte”, fick han ur sig. ”Hur ska jag kunna leva utan dig?”

”Jag kommer alltid finnas kvar här”, sade hon och satte handen mot hans hjärta. ”Men du måste acceptera att jag inte kommer tillbaka.”

Richard grät. Han höll henne tätt intill sig och begravde ansiktet i hennes hår. Hon kysste honom.

”Jag saknar dig så mycket”, snyftade han fram. Hon klappade hans kind.

”Jag vet. Jag saknar dig också.”

Han höll om henne ett tag till, innan han släppte henne. Hon började glida bort från honom, utan att röra sig. Det var som om en osynlig kraft varsamt flyttade henne längre bort.

”Lev. Jag väntar på dig”, sade hon innan hon bleknade bort. Det vita tomrummet började vibrera och Richard tappade medvetandet igen.

 

Han vaknade upp i gläntan, liggande i fosterställning med ansiktet vått av tårar. Stanley Johnson satt på marken bredvid honom och rökte en cigarett samtidigt som han kliade katten bakom öronen. Katten Krax spann av välbehag.

”Vad sade hon?” frågade mediet efter ett tag.

”Att vi inte skulle göra något. Att jag skulle släppa taget.”

”Ah, som jag väntade mig.” Han log vänligt åt Richards förvånade ansiktsuttryck. ”Det vanligaste är att de dödas själar vill gå vidare, och att de vill hjälpa sina älskade gå vidare. Jag hade kunnat berätta det för dig, men det verkade bättre om du fick höra det från henne själv. Dessutom fick ni en chans att säga adjö.”

Richard nickade.

”Tack”, sade han efter ett tag. Han reste sig upp sträckte fram ena armen. Stanley Johnson tog emot den och de skakade hand. De två männen och den svarta katten började därefter gå ut ur skogen tillsammans.