Dödscell
Gnisslet från celldörren skar genom den torra fängelseluften. Två par ögon tittade uttryckslöst in på den beniga man som låg ihopkurad på den enkla sängens skitiga madrass.
”Det är dags, Greg”, hördes en röst från korridoren utanför cellen. Den beniga gestalten på den enkla sängens skitiga madrass, Greg, eller Gregory som hans föräldrar döpt honom till för sjuttiofyra år sedan, vände långsamt på ett vithårigt huvud mot riktningen ljudet kommit ifrån. Han lade mödosamt två knotiga ben över sängkanten och reste sig försiktigt upp. Den orangea fängelseoverallen hängde löst från hans axlar. För stor fast den var i den minsta storleken. Han kliade sig i det toviga skägget som stod som en skarp kontrast mot det mörka ansiktet. Gregory gav de två vakterna en blick innan han nickade. Blicken var mild, och en ovanlig syn i ett högsäkerhetsfängelse. Det var en blick fylld av ömhet och förståelse. Det var en blick som talade om för vakterna att de inte skulle känna sig skyldiga. De gjorde bara sitt jobb och han förlät dem.
”Då går vi”, sade han med en röst som en gång varit mörk och kraftig nog att få glas att vibrera, men som nu bara var matt och trött.
”Dead man walking!” vakternas nästan ceremoniella rop ekade genom fängelset. Fångarna ställde sig vid gallren till sina celler för att titta på processionen som långsamt kom gående. Någon gång, strax efter att The Green Mile kom ut på biograferna hade en av vakterna målat en grön linje på golvet i gången som gick förbi dödscellerna. Fängelseledningen hade inte uppskattat skämtet och mannen hade avskedats omgående, men ingen hade kommit sig för att måla över den. Det var inte som om det gjorde fångarna något ändå, de hade värre problem. Dessutom hade de flesta suttit och väntat på döden sedan långt innan filmen släpptes.
De kom in i ett litet rum. Det nästan ut som vilket sjukhusrum som helst, bortsett från två stora skillnader. På sjukhus saknas det tvåvägsspeglar. Och även om vissa patienter aldrig lämnar sjukhusen efter att de kommit dit så kommer folk dit för att leva. Till det rum dit Gregory nu leddes in kom folk för att dö.
Han såg sig trevande om i rummet. Britsen såg hård ut och metallspännena verkade kalla och obekväma. På en vagn bredvid britsen låg tre sprutor prydligt uppradade. Lysrörens ljus reflekterades i sprutorna och gav dem en nästan överjordisk kvalité. Reflektionen stack Gregory i ögonen och han lyfte sina bojförsedda händer mot ansiktet. Prästen som gick bakom honom missförstod gesten för bön och lade en uppmuntrande och tröstande hand på hans axel. Men Gregory hade slutat be för mycket länge sedan.
En svag lukt av rengöringsmedel låg i rummet och strax under den doften låg den skarpa stanken av panikartad hopplöshet och tryckte på. Gregory ville slippa känna lukten, men då han öppnade munnen för att andas genom den så kände han smaken av lukten istället. Det var nog för att en kväljning skulle rusa genom kroppen på honom, och han beslöt att låta sina sista andetag i livet ske genom näsborrarna.
Två statligt sanktionerade bödlar stod i rummet, iklädda sina iskallt professionella rockar och munskydd som avlägsnade all mänsklighet från dem. Två av statens många armar i ett aggressivt krig mot brottsligheten. De betraktade honom uttryckslöst och den ena gestikulerade åt honom att han skulle sätta sig på britsen. Med darrande ben närmade Gregory sig den och lydde. Stålbritsen var kallare än han kunnat föreställa sig och kylan stack rakt genom hans orangea klädsel. Han vred sig lätt i obehag och försökte hitta en bekvämare ställning, men innan hans ansträngningar hann ge något resultat så spände den andra bödeln fast honom. Mannens behandskade händer var lugna och det var något faderligt ömt i sättet han låste fast Gregory på. Gregory mötte mannens blick och den var lika uttryckslös som förut. En yrkesmässig inställning till tagandet av liv, som en förlängning av den institutionella, ömma handen.
Gregory lyssnade knappt då prästen gav honom den sista smörjelsen, och blev knappast förvånad då guvernören inte ringde för att sätta stopp för avrättningen i sista sekunden. ”Avrättningen”, ordet som då han dömts hade givit honom kalla kårar, provocerade inte fram någon som helst emotionell respons från honom nu. Det fanns ingen mening ändå. En av bödlarna gjorde rent hans arm med en liten pappersbit indränkt i något väldigt starkt luktande. Klinisk renlighet.
Gregory mötte bödelns blick på nytt, försökte se någon känslomässig yttring i mannens blå ögon. Det var som att stirra in i en vägg av total apati och Gregory sjönk istället tillbaka mot britsen.
Det stack till lite lätt i armen då de satte in kanylen i hans blodådra. Det sövande ämnet injicerades och efter ett tag började världen se lite suddigare ut. Ljuset omkring honom blev ljusare och de mörka fläckarna blev mörkare, som om någon vridit upp kontrasten på verkligheten. Han blinkade till. Ljudet omkring honom försvann och ersattes av hans egna hjärtslag som slog. Lugnt och rytmiskt. Gregory blinkade igen. Det kändes svårare att öppna ögonen igen den här gången.
Hjärtat slog snabbare och han kände en vass lukt som han inte riktigt kunde placera. Ammoniak. Hans blick vandrade nedåt och såg en mörk fläck på den orangea overallen ovanför hans skrev. Det förvånade honom att han inte kände någon väta, och det slog honom sedan att han inte heller kände britsen eller spännena längre. Hjärtslagen slog snabbare och ljuset omkring honom blev ännu ljusare. Det stack i ögonen och han slöt dem.
Bakom hjärtslagen hörde han ett pipande. Han undrade vad det var och försökte öppna ögonen igen för att se om han kunde placera det. Ögonlocken lydde honom inte och pipandet blev högre och högre, samtidigt som hjärtat nu ekade som en trummaskin. Rytmiskt men snabbare än han kunde räkna. Han försökte öppna ögonen igen men liksom förra gången gav det inget resultat. Ljudet blev högre och högre och stanken av ammoniak blev vassare. När han trodde att hans huvud skulle explodera av pipandet så slutade det plötsligt och allt blev svart. Gregory lät sig svepas in i den lugnande filten av medvetslöshet, och öppnade aldrig mer ögonen.
